Greta Thunberg och de vises sten

2,4K

Omställning. Ordet återkommer dagligen – i nyhetsmedierna, i debattinlägg, i politiska styrdokument och i aktivisters slagord, till och med i företagens marknadsföring av sina produkter. Den av Greta Thunberg inspirerade globala miljörörelsen har nu slutligen väckt också de djupast sovande mammutarna inom politiken, och världen över letar parlament, regeringar och internationella organ efter den planetära termostaten. ”En ny grön giv”, en omställning för klimatet, är vår tids ”de vises sten”.
Kapitalismen och dess idé om evig tillväxt är de krafter som driver klimatförändringen. En verklig omställning skulle kräva ett helt nytt sätt att se på förhållandet mellan individ och samhälle, mellan arbete och inkomst. Det skulle kräva att vi inför ett system som inte sporrar eller ens ger tillfälle till storskalig personlig ackumulering av kapital. I praktiken skulle vi tvingas socialisera storbolag som Amazon och JP Morgan Chase, lägga ner Wall Street och London City, frångå tanken om full sysselsättning och ”heltidsarbete” för alla, och tanken på pengar som något som fritt skulle få byta händer.

En sådan omställning görs helt enkelt inte inom en normal politisk dagsordning – den kräver ett grundläggande idé- och värdeskifte i samhället. Semi-globala ideologiska skiften har skett under historiens gång: feodalismen gav vika för kapitalismen, auktoritärismen för demokratin, teokratin för sekularismen, och den renodlade kapitalismen för socialdemokratin. På lokalplanet har också radikala förändringar skett snabbt. De amerikanska, franska och ryska revolutionerna och den religiösa radikaliseringen av stora delar av arabvärlden på 70- och 80-talen är sådana exempel. Men vilka förutsättningar och förhållanden krävs för en radikal, global ideologisk omställning? Är en sådan möjlig med den tidtabell som till exempel uppnåendet av 1,5-gradersmålet för att stoppa klimatförändringen kräver? Finns det något som tyder på att sådana förhållanden existerar i dag? Jag ställde frågorna till några idéhistoriker, men ingen av dem ville ställa upp på intervju. Det var för stora och svåra spörsmål att ge svar på.

Ur en lekmans synvinkel syns det ändå osannolikt att ett dylikt paradigmskifte skulle vara på horisonten. Nationalstaterna har svårt att ensamma stiga ut ur den globala marknadsliberalismens ekorrhjul. De ekonomiska stormakter som inte kommer att vara de som drabbas hårdast av klimatförändringens följder avvaktar hellre i ett tryggt status quo än axlar rollen som den första dominobrickan som sätter igång en kedjereaktion.
Det tragiska är att vi vet hur ett hållbart samhälle skulle kunna se ut. Resurserna för att bygga det existerar. Men liksom forntidens alkemister letade efter det magiska ämne som skulle förvandla bly till guld, verkar också vi famla i mörkret efter vår de vises sten – omställningen mellan det ohållbara och det hållbara samhället.
Och även om vi uppnår 1,5-gradersmålet inom vår nuvarande samhällsstruktur, löser det inga problem på lång sikt, varken då det gäller klimatet eller vår tids övriga utmaningar. Frågan är om våra ambitioner borde ligga på att till varje pris uppnå denna siffra, vilket i sig inte kommer att stoppa exploateringen av planeten, eller om målet snarare borde vara att på lång sikt skapa ett nytt, ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart samhälle. 1,5-gradersmålet är nämligen inte heller de vises sten.