Kapitalismen och det ekologiska hållbarhetsgapet

av Christer Lindholm

Även om en liten men desto mer tjurskallig klick av skeptiker fortfarande förnekar det råder det inget tvivel om att klimatförändringen är det största och mest akuta hotet såväl mot mänskligheten som mot vår planet som helhet. Men även om vi mot alla odds lyckas frigöra oss från vårt beroende av fossila bränslen och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader betyder det ännu inte att vi kan andas ut: så långe vårt ekonomiska system bygger på en ständig ekonomisk tillväxt, och därmed på en ständigt växande resursförbrukning, är det nämligen per definition ekologiskt ohållbart.

Ett konkret och aktuellt exempel på vad det hela handlar om är den pågående elbilshajpen. För många tycks elbilen framstå som en ideallösning, som minskar vårt beroende av fossila bränslen samtidigt som den tillåter oss att – både bildligt och bokstavligt – tuta och köra precis som tidigare. Vad elbilsentusiasterna tycks ha glömt är att ett elbilsbatteri, vid sidan av diverse andra metaller, innehåller drygt 30 kilo litium, en i allra högsta grad icke-förnybar och därmed begränsad naturresurs. Estimaten för hur länge världens litiumtillgångar kommer att räcka till för att möta den växande efterfrågan på elbilsbatterier varierar från 17 till 50 år, vilket betyder att övergången till elbilar inte ens i bästa fall kan erbjuda mer än en temporär lösning på våra transportproblem.

Att i ännu högre grad ersätta icke-förnybara resurser med förnybara innebär för sin del bara att problemen skjuts på framtiden. Vi förbrukar redan nu förnybara resurser i en snabbare takt än de hinner förnya sig, vilket rent konkret betyder att en ökad förbrukning av förnybara resurser idag betyder allt mindre förnybara resurser för kommande generationer. Vårt nuvarande ekonomiska system bygger med andra ord på ett växande ekologiskt hållbarhetsgap som är betydligt farligare än det ekonomiska hållbarhetsgap som den strikta budgetdisciplinens vänner på den politiska högerkanten brukar orera om – intressant nog med argumentet att hållbarhetsgapet i statsfinanserna innebär att vi lever på kommande generationers bekostnad…

För att skapa en ekologiskt hållbar ekonomi värd namnet räcker det således inte med att vi lösgör oss från vårt beroende av fossila bränslen; vi måste dessutom lösgöra oss från ett ekonomiskt system som bygger på ständig ekonomisk tillväxt och därmed på en ständigt växande förbrukning av såväl förnybara som icke-förnybara resurser. Vad det här betyder, rent konkret, är att vi måste skapa ett alternativ till det ekonomiska system som vi, i brist på ett bättre namn, brukar kalla kapitalism.

Det här betyder naturligtvis inte en övergång till någon form av global planekonomi, ifall någon nu trodde det. För det första skulle en sådan lösning vara praktiskt omöjlig att genomföra, för det andra har de planekonomier som hittills existerat i verkligheten utan undantag varit både ineffektiva och slösaktiga i sin användning av såväl förnybara som icke-förnybara naturresurser. En välfungerande marknad kan däremot i bästa fall bidra till en ekonomiskt mer hållbar ekonomi, till exempel genom att sätta ett högre pris på knappa resurser.

Det stora problemet med kapitalismen är – åtminstone ur ekologisk synvinkel – inte marknaden i sig, utan det krav på ständig kapitalackumulation som utgör en oskiljaktig del av den kapitalistiska ekonomin. Utan en ständig tillväxt skulle nämligen kapitalackumulationen snabbt förvandlas till ett nollsummespel, där en enskild kapitalägare endast kunde öka sitt eget kapital på någon annans bekostnad, och därför ligger det så att säga i kapitalägarnas kollektiva intresse (ursäkta ordleken) att hålla tillväxten igång till varje pris. Enskilda storföretag och deras ägare kan för all del visa prov på ekologisk ansvarskänsla till exempel i sina investeringsbeslut, men själva kravet på ständig tillväxt finns så att säga inbyggt i själva systemet. Så vad bör då göras?

Det effektivaste medlet för att bromsa kapitalackumulationen är en rejäl skärpning av beskattningen, framför allt av förmögenhets-, kapitalinkomst- och arvsskatten. Om skattehöjningarna dessutom kombineras med en brant progressivitet skulle det i praktiken sätta en övre gräns för hur mycket kapital det lönar sig att ackumulera. De skattemedel som samlas in den här vägen kunde sedan användas för att utjämna inkomstklyftorna såväl inom som mellan länder, vilket också skulle vara motiverat ur moralisk synvinkel med tanke på att största delen av den ekonomiska tillväxtens frukter tillfallit de allra rikaste under de senaste decennierna. En sådan omfördelningspolitik skulle med andra ord bidra till att skapa ett ekonomiskt system som inte bara är mer ekologiskt hållbart, utan också mer socialt rättvist än det vi har nu.

2 kommentarer

Rabbe Sandelin 21 oktober, 2021 - 19:09

Många goda observationer, speciellt gällande elbilar och grönhajpande! Men sen vill jag nog lite protestera mot användandet av ordet ”kapitalism” (som används slarvigt även på annat håll i den här tidskriften). Idag lever vi ju snarast i något som kunde kallas kreditism, och även korporatism. Kanske ”Crony-capitalism”. Utrymmet för den entreprenör, den ”kapitalist” som på riktigt vill göra något produktivt och bra från en liten start blir bara mindre och mindre – har du inte starka ”kopplingar” blir det ingenting, och de flesta start-ups handlar bara om nya onödiga appar som man går omkring och hoppas på att Google eller någon annan skall köpa upp så man kan bli miljonär. Också din medicin för att skapa bättre omfördelning kan jag inte riktigt hålla med om. De föreslagna skattehöjningarna drabbar väl främst småägare som inte har möjlighet eller ork att flytta om kapital, bilda bolag eller flytta ägande till skatteparadis. Och det finns alltid länder (även i närområdet) som lockar med bättre skatter. Visst, man kan försöka införa extra byråkrati med skatteskalor och undantag, men de innebär alltid godtyckliga gränser som bara öppnar upp nya hål för skatteplanering.
De fossila bränslena är nog inte bara ”kapitalismens” problem – de har varit en mirakulös energikälla som i över hundra år stått för alla de framsteg som ändå skett globalt gällande levnadsstandard (detta glömde den gode Hans Rosling nästan alltid bort). I över 20 år har jag sagt att vi i rask takt måste komma på någon ersättande lika god energikälla – inte nödvändigtvis pga av klimatförändringar, utan för att de fossila bränslena faktiskt är sinliga. Som du korrekt konstaterar är de ”förnybara” ingen riktig ersättare; energiinnehållet är på tok för lågt, och jag vill tillägga att det finns allvarliga farhågor om att en ”grön” ekonomi inte ens kan byggas upp eller underhållas utan en underliggande olje-ekonomi.
Det vi idag upplever som levnadsstandard kommer alltså oberoende vilka politiska beslut vi gör gällande klimatförändringar att radikalt minska i framtiden. Detta påverkar förstås även potentiella skatteuttag, i och med att tillväxten avtar och de facto börjar backa. I tillägg duger idag som tillgångar, ”kapital”, allt möjligt som på en natt kan förlora allt reella värde när det kommer till kritan. Har du ditt kapital i fiatpengar? Jag skulle snart inte ens sova gott med amerikanska dollars i madrassen.
Finns det alltså i framtiden ens kvar något ”kapital” att på riktigt omfördela, förutom konfiskering av produktionsmedel, eller konfiskering av medborgarnas värdemetaller eller ägodelar? Jag har mina dubier.

Reply
Jack 30 oktober, 2021 - 11:28

Nog tycker jag att vi lever i kapitalismen. Visst kallar många vårt nuvarande samhällssystem för demokrati. Visst väljer ju folket riksdag och olika fullmäktige. Men tyvärr har folket inget att säga till om i företagens och bankernas styrelserum och där fattas ofta de viktigaste besluten. Det har hänt i vår västerländska demokrati att ägare till ett företag som gått med vinst har sett att om de flyttar sitt företag till tex Estland eller Polen så får hen bidrag när hen skapar nya arbetsplatser där och billigare arbetare. Eller ursäkta,det hör inte till god ton mera att tala om arbetare det heter arbetskraft. Nåja när företaget flyttades frågade man inte de som arbetade där om det var lämpligt utan de fick knalla iväg till arbetsförmedlingen och höra sig för om ett nytt arbete. Så nog har jag lust att instämma i en strof i en av salig Cornelis visor ”skål för kapitalet sade polaren Per.”

Reply

Lämna ett svar till Jack


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.