Lite lögner om sanningen

av Hannele Mikaela Taivassalo

Jag skulle skriva om lögnen och lögnerna, men plötsligt kändes det inte som om jag kunde. Kanske borde jag skriva om sanningen i stället, innan jag börjar med lögnerna. Lögnerna känns så svåra, de glider undan, vet jag ens vilka de är? Hur kan man känna igen lögnen när den berättas för en? Hur kan man känna igen sanningen?

Vad är egentligen sanningen, vad gör vi med den, när blir den lögn, eller lögner? Min sanning är kanske inte din sanning, kanske min sanning till och med är lögn för dig, hur är det möjligt?

The truth is rarely pure and never simple, skrev Oscar Wilde i The Importance of Being Earnest.

Det är svårt att säga något sant om vad sanning är – detta är endast en kolumn, men ibland måste man försöka.

Jag tänker på allt från våra privata minnen till politiska ideologier, samtidigt.

Du minns precis vad jag sagt men i mitt minne har jag sagt något helt annat, det är svårt att riktigt veta vems minne som är det rätta. Förstås tycker jag att jag själv borde veta vad jag säger och hur jag tänker, men det är inte säkert att allt kommer ut ur min mun som jag trott, och inte säkert att det möter världen på det sätt jag tänkt. Och kanske är det du som ser världen på ett helt annat sätt än jag, och förstår något annat.

Precis som jag bedömer en budgetnedskärning som ett svek, medan någon annan gubbe än jag anser att det är oundvikligt och rimligt.

Hur ska man känna igen sanningen? Jag kan också se den andra sanningen, förstå den. Den är inte min, men jag kan se på vilket sätt och ur vilket perspektiv den blir en sanning. Vad ska jag göra med det? Det både finns en sanning och finns inte, eftersom det finns flera.

Du kan väl inte ha annat än din egen sanning – jag kan inte annat än genuint tro på det jag kommit fram till genom de erfarenheter och förutsättningar jag har och de perspektiv som är möjliga för mig. Jag försöker förstå andras sanningar, både dina sanningar och antagonisternas, men också det är svårt. I mitt tolkningsarbete halkar jag gång på gång tillbaka i mina egna sanningar, som plötsligt är fel ställe, fel utsiktspost, fel sätt att förstå det andra från.

Jag skulle så gärna förstå, men ibland vet jag inte hur man gör, hur det ens är möjligt. Kan man förstå Hitlers eller Breiviks sanning, sanningar som rättfärdigar brott mot liv eller där man själv på sätt eller annan ger sig rätten att skada andra människor? Behöver vi förstå? Kanske det är just det vi behöver. Kan jag förstå religiösa sanningar utan att själv tro? Utan att förstå varför man tror? Jag vet inte: att riktigt förstå det man inte tror på visar sig ofta vara svårt. Tro är tro och inte sanning – och ändå är det just precis det, för den som tror.

Redan som barn har vi brottats med våra personliga förhållanden till sanning, funderat på vad sanning är och också var gränserna går: om jag inte berättar allt är det fortfarande kanske inte att ljuga, om jag undanhåller något för att allt blir svårare av att jag just nu och just i detta ögonblick talar sanning, så är det kanske för allas bästa jag tiger, eller åtminstone mitt eget. Samtidigt kan allt också bli svårare av just det: att tiga om det man borde ha berättat är att ljuga utan ord.

Vi försöker bli vuxna, men likväl får man fortsätta brottas och treva och skämmas och bli besviken, nya frågor uppkommer och också nya svårigheter, nya avslöjanden och nya försök att undanhålla fakta, både politiskt och privat, långt värre än bandomens stulna äpplen och förbjuda områden man beträtt och andra tillfällen där det varit svårt att hålla sig till sanningen och lögnen sedan avslöjats. Det arbete barnet börjar med de komplexa frågorna om sanning och lögn fortsätter tills döden skiljer oss åt.

Man brukar säga att författare ljuger friskt. Med det menar man att de hittar på, gör historier. Jag vet inte. Jag tycker att det är tvärtom. Är inte de vildaste historierna som träffar en rakt i hjärtat i stället då det allra sannaste? Är inte den värsta skrönan ibland egentligen den mest villkorslöst krassa och sanna bilden av våra liv? Överenskommelsen i fiktionen är att allt är påhittat. Då kan det inte finnas någon lögn eller ens något lögnaktigt där. Då finns bara alla förutsättningar för att se på allt med andra ögon, kanske från helt andra perspektiv. Då finns alla förutsättningar för att skärskåda andra sanningar än de egna, kanske till och med sina egna lögner och livslögner. Då finns alla förutsättningar för sanningen. För mig är fiktion, när den är som bäst, så nära sanningen man kan komma.

Den här kolumnen skulle inte handla om litteratur. Inte alls. Den skulle från början handla om lögner. Ändå märker jag att jag om och om igen hamnar där, i min egen sanning, min övertygelse, min tro. Texten om texten. Det är ju lite märkligt, jag vet inte vad det ska betyda. Jag låter det stå kvar där, det jag skrivit. För mig är det ju i text, i skrivandet och läsandet, sanningen finns eller kan finnas. Kanske kan jag hitta något också här. Något sant.

Som alla troende tvivlar jag ibland och tänker att litteraturen kanske till sist dör ut, om ingen tror längre, ingen läser. Men kan då det vi skrev och tänkte, och att vi gjorde det, ändå ha varit sant?

2 kommentarer

Andreas Somogyi 2 oktober, 2021 - 18:19

1. Om jag och min fiktive syster har olika minnen av huruvida det var hamburgare eller korv vi åt på min femårsdag så är det inte två sanningar som står mot varandra utan två divergerande minnen. Och om alla vittnen dött ut och inga skrivna dokument eller foton kan verifiera den ena eller den andra utsagan; ja då får vi aldrig veta vems minne som korresponderar med ett korrekt empiriskt faktum, och följaktligen är sant. Men om den levda historien vore en filmrulle där varje enskild filmruta kan återkallas då skulle vi kunna veva tillbaka och se att det de facto var hamburgare vi åt på min femårsdag. Och det är den ENDA sanningen i denna fråga. Resten är felaktiga, selektiva minnen. Förvisso icke avsiktliga lögner, men inkorrekta trosuppfattningar.

2. Ingen i hela världen vet EXAKT hur många levande myror som finns i världen i ett visst givet ögonblick, men av detta följer inte att det inte finns ett SANT faktum i frågan. Bara att vi inte med våra kognitiva begränsningar har tillgång till den sanningen. Gud har – om hen finns.
Sanna mina ord.?

Reply
Ernst Mecke 2 oktober, 2021 - 22:32

I do get the feeling that the author of this kolumn is less than fully satisfied with the result of her effort, but for me (a biologist with technical, but also psychological inclinations) it is an absolutely wonderful illustration of the difficulties which representatives of natural science and engineering on the one hand and, say, litteraturmänniskor on the other hand tend to have with each other. In the whole text I do not remember having come across the concept of FACTS even once, while I see as a simple definition (to begin with) of a lie that it is an intentional claim about facts which does not coincide with the actual state of the facts. This for a start. On top of that comes then the fact that people have often difficulties to accept a simple statement about facts as ”a truth”, simply because they expect that for something to be really true the information about it should produce a great FEELING of, say, having experienced something like ”a revelation”. Patricia Churchland even wrote once an article about it under the title ”The Hornswoggle Problem” (which did not hinder the problem from still existing). So-called ”salon philosophers” just live on the phenomenon: they are favored with attention and applause because they have a talent to give their audience/readers by their presentations a lingering feeling of having participated in something big/deep/true, especially something to muse a bit further about (preferable without having to take too much trouble about searching for evidence …). And about the consequences I had just two days ago to say this: In the public conversation about psychoanalysis there are some people who like to talk about Freud because it gives them a possibility to talk about sex without having to feel embarrassed, while another group prefers to praise Jung because it gives them a possibility to talk about psychological matters in very mysterious ways (which do not oblige anybody to do anything special); and then there was still Alfred Adler, whose name was simply unknown to the others in the conversation, but had researched seriously the interaction between siblings and the consequences of those for later life. And from my own experiences about my own life (and not only my own) I KNOW that one’s position in the line of siblings can be VERY important (up to and including DEADLY consequences), and just in today’s (2.10.2021) HBL, p. 33 I found a note which indicates that such effects are not limited to humans (the note reports that among Asian elephants ”yngre hanar drar större nytta av äldre systrar än av äldre bröder”). And such information can be supplemented by results about humans that, e.g., it is (under traditional conditions) good for the survival of the children if their mother lives together with her mother in the same place, but NOT if their mother lives with the father’s mother in the same place …). Altogether, one could call this pretty important to think (and perhaps talk) about. But it seems that these matters did/do not provide enough satisfaction for anybody who might have been, or be, tempted to bring them up in ”civilized conversation”. And so, Alfred Adler was simply forgotten by the public. Altogether, facts do not simply have to be true, but they have also to ”appeal”, and the reasons why they appeal to a specific person are best found out by psychoanalytical methods. If we consider larger numbers of people, the question would be what makes certain ”trends” so appealing (e.g. some conspiracy theories), and in the past I have myself written a rather long paper about some such trend. I was then even offering it to NY TID as something to discuss, but the offer was not accepted (and seemingly because it was critical of the trend and the then chefredaktör was very clearly a litteraturmänniska – the trend seemed to be stronger than the analysis …). But well, this was a rather long time ago … .

Reply

Lämna ett svar till Andreas Somogyi

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.