Skrota Taxells paradox för skolan

2,7K

Jag har i många år förundrat mig över det kompakta finlandssvenska motståndet mot att låta finsk- och svenskspråkiga barn samsas i skolan. Jag växte själv upp i Dalsbruk, som med sin långa historia av arbetsinflyttning hade skapat ett modellsamhälle för tvåspråkighet. Finska, Brukssvenska och det rullande ytter­skärgårdsmålet blandades på ett helt naturligt sätt, alla förstod varandra oberoende av vilket språk de talade. Det lokala Annonsbladet var jämlikt tvåspråkigt, idrottsklubbarna tvåspråkiga, liksom församlingen, scoutkåren, fotbollsklubben och inte minst den så kallade ”pillurallin” (om uttrycket ursäktas) som var de lokala ungdomarnas föredragna kvällssysselsättning.

Bara på ett område av samhället existerade en stenhård skiljelinje mellan språkgrupperna: skolan. De svenska och finska lågstadieskolorna låg bokstavligen vägg i vägg, med bara en skogsdunge som skiljde dem åt. Ändå var den finska skolan för oss svenskspråkiga ett fullkomligt tabu.

I bakgrunden låg, vilket en lågstadieelev inte kunde veta, den Taxellska paradoxen om att fungerande tvåspråkighet kräver enspråkiga lösningar. Myntad av den uppburne påverkaren Christoffer Taxell, utgick paradoxen från antagandet om att majoritetsspråket lätt äter upp minoritetsspråket i tvåspråkiga lösningar. Och möjligen kan det ha funnits observationsstudier som visade att detta var praxis i många fall – men liksom då det gäller vilka som helst sociologiska fenomen är det inte någon naturlag.

Det var en ögonöppnare att i Hbl 25.9 läsa forskaren Fritjof Sahlströms kommentar om att Taxells paradox i alla dessa år utövats utan att det funnits forskningsrön som skulle ha stött dess gångbarhet i skolsammanhang. Enligt Sahlström visar färsk forskning om så kallade ”samlokaliserade skolor” att svenskan inte verkar vara hotad fast finsk- och svenskspråkiga elever samsas om utrymmen.

På en landsbygd som långsamt men säkert avfolkas är det ekonomiskt, pedagogiskt och socialt vettigt att utreda möjligheterna till samarbeten över språkgränserna. Det kan rädda närskolor, utvidga den pedagogiska kompetensen och dessutom spara pengar i fattiga kommuners kassor. Men framför allt skulle det vara på tiden att avsluta den konstgjorda segregationen mellan finsk- och svenskspråkiga barn. Språkkunskaperna på båda sidor skulle utan tvekan gynnas och jag dristar mig till att gissa att ”svenskhatet” skulle ha svårt att finna grogrund bland finskspråkiga elever som i 6 eller 9 års tid umgåtts med finlandssvenskar.

Det finlandssvenska självförtroendet för den egna folkgruppens överlevnad är förvånansvärt skört. Och visst finns det skäl för att i finskspråkigt dominerade städer värna om att finskan inte blir det allenarådande sociala språket i skolan. Men det kan man göra utan att behandla finskspråkiga barn som paria, som om finskan skulle vara ett virus som tog över hela kroppen och medvetandet om svenskspråkiga barn kom i kontakt med den. Den finlandssvenska kulturen blir ett museum över sig själv om den inte öppnar upp och riktar sig utåt. Och om det verkligen är så att den finlandssvenska identiteten är så skör att den upplöses vid kontakt med ett annat språk, så kan man ju fråga sig vad det egentligen finns kvar att bevara.