Vad sparar vi då vi sparar i hemvården?

av Katja Sundberg

Politikerna säger att det inte finns pengar för att höja hemvårdarnas löner. Många människor är i princip för att höja närvårdarnas och sjukskötarnas löner, men de är inte villiga att betala mera skatt för det. Därför vill få politiker oberoende av parti driva frågan. Men vad får låg lön och dåliga arbetsförhållanden för konsekvenser? Varför bry sig?

De flesta är överens om att det finns stora brister i hemvården, men få är villiga att korrigera dem, för det kostar. Hur tänker man då? Det centrala är hurdan äldreomsorg vi ska ha och hur vi kan uppnå en god vård där både klienter och arbetstagare mår bra. Kommunerna och samhället talar varmt för jämställdhet, samtidigt som den kvinnodominerade vårdbranschen erbjuder usla villkor och en lön som inte är tillräcklig.

Jag har jobbat inom hemvården i ungefär sex år. I bakfickan har jag en högre högskoleexamen. Jag vill jobba i hemvården för att det är ett intressant och viktigt jobb. Många av mina klienter är uppriktigt tacksamma över den vård de får. Min arbetsplats är också bra, stämmingen är god, vi är solidariska mot varandra och de närmaste cheferna stöder oss. Jag skulle vilja ha fler arbetskamrater, men för det behövsi bättre arbetsförhållanden och högre löner.

Jag jobbar mest vardagar och morgonskift. I medeltal förtjänar jag 1 800 euro efter skatt. Kvällsturer, veckoslutsarbete och dubbla skift kan höja lönen till över 2 000 euro. En del jobbar regelbundet från 7.30 till 22.00. Då är lönen sådan att man klarar sig. Men tröttheten gör att man inte är lika alert och risken för vårdfel ökar.

Vi hinner sällan gå på toaletten eller äta då vi behöver. Vi har rätt till en 20 minuters matpaus och en 10 minuters kaffepaus under dagen. Ibland äter vi först kl.14, alltså efter alla hembesök. Vi måste ofta välja mellan att våra klienter får sina mediciner i tid och att ta en paus. När man har kvällstur måste man ta matpausen i början av skiftet, eftersom det är färre vårdare som jobbar kväll och det inte finns tid för pauser senare. Om vi hade mera tid skulle vi kunna ta pauser då vi behöver det och därmed orka bättre.

I mitt dagliga schema beaktas det inte i vilket skick klienterna är. Det beaktas inte heller att en klient kanske ligger på golvet och måste lyftas upp, eller att hen får ett sjukdomsanfall så att jag måste tillkalla ambulans. Vi har fem till tio minuter på oss att förflytta oss till nästa klient. Det är en standardtid och den beaktar inte de verkliga förhållandena, eller till exempel dåligt väglag. I praktiken betyder det att tiden inte räcker till och att vi alltid är lite sena. Det ökar stressen.

Alla fast anställda och vikarier ska göra lika många besök per dag. När vikarien är klar med sina besök kan hen pusta ut. När den fast anställda är klar med sina besök väntar apoteksbeställningar, e-post till anhöriga, ibland vård- och serviceplaner och annat pappersarbete. Under coronatiden har vi dessutom fått diverse­ tilläggsuppgifter som att desinficera nycklar, arbetsredskap, skrivbord och packa extra utrustning. Vi har stor vikariebrist och därför har vi ett joursystem under veckosluten som innebär att mellan klockan sju och nio har vi telefonen med oss, om en kollega meddelar att hon blivit sjuk, jobbar vi extra morgon- eller kvällsskift. Vi får 15,80 euro före skatt för det nöjet.

Vårt arbete är fysiskt tungt. Vi klär på spända stödstrumpor och andra kläder, vi hjälper folk att duscha, byter lakan, hänger tvätt, för en massa skräp. Vi sköter om klienter med stomipåsar, kateteririserar, lyfter klienter och vänder dem som är sängbundna. Vi blir utsatta för våld från minnessjuka klienter. Ergonomin är dålig; vi får problem med rygg, axlar och knän.

Vårt arbete är också psykiskt belastande. Vi utsätts inte bara för fysiska sexuella trakasserier, utan även för verbala. Vi hjälper klienter med psykisk ohälsa. Vi diskuterar ofta svåra saker och hjälper klienter att bearbeta sorg, trauman och infekterade relationer. Ibland händer det att man kommer på jobb på morgonen och får höra att en klient man skött i många år har dött. Det finns inte tid att stanna upp och bearbeta det – det är bara att skynda vidare på dagens runda.

Många av oss har yrkesstolhet. Vi har ett brett kunnande och vill göra ett gott arbete, men vi upplever ofta att samhället inte uppskattar oss. Vi som arbetar i hemvården får inte strejka. Vi har vårdplikt. Vårt enda sätt att protestera tycks vara att vägra att jobba övertid. I princip kunde vi alla säga upp oss, i praktiken är det svårare. Många har familj att försörja, lån att betala. Jag är den enda svenskspråkiga i hela min enhet. Om jag slutar får ingen vård på svenska.

Det råder en effektiveringstrend i vårt samhälle som rimmar illa med människor som är sjuka, åldras och behöver mera närvaro och ett långsammare tempo. I vår utbildning poängteras vikten av kommunikation och tid för äldre, men arbetslivet säger snabbare, effektivare, billigare. I praktiken betyder det fler fel och misstag, mindre tid för att lyssna på vad klienterna säger, vill och behöver. Vi anställda är inte heller robotar. Vi är inte lika effektiva varje dag. Man kan inte ständigt öka arbetsbördan och förvänta sig att vi springer snabbare och är effektivare och att klinterna får bättre service. Är det verkligen individen som är sjuk om de flesta anställda har varit sjukskrivna på grund av utmattning?

2 kommentarer

Rita 15 december, 2021 - 15:57

Vi som behöver hjälp blir bara flere. Tidens melodi är att stanna hemma tills man dör. Hjälpen som envar får är på kort och de som försöker hjälpa är stressade och dåligt avlönade. Ni politiker kanske borde införa gröna piller som vi gamla och dåliga kan ta. Redan snart 77 år.

Reply
Ella 15 december, 2021 - 20:36

Fin kolumn! 🙂

Reply

Lämna ett svar till Rita

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.