Vänsterskrällen i skärgården kan trygga närservicen

av Janne Wass

SFP:s röstmagnet i Åboland satte foten i munnen efter valet då han genast utlovade indragen läkarservice i skärgården och mer digital vård. Vänner av god närservice på svenska kan ändå trösta sig med att hälften av skärgårdens svenskspråkiga representanter i regionfullmäktige kommer från Vänsterförbundet – och att Vänstern och Gröna tillsammans har lika många svenskspråkiga representanter i Egentliga Finlands regionfullmäktige som SFP. 

Min pappa hade i tiderna en tendens att sätta fiskben i halsen då han åt. Jag minns åtminstone två gånger då varken limpa eller knäckebröd räckte för rucka på det obstinata benet i svalget, med påföljden att han tvingades uppsöka hälsostationen för att få det bortplockat. Det var inget större projekt, eftersom hälsostationen på den lilla åboländska skärgårdsorten Dalsbruk låg på fem minuters bil- eller cykelavstånd från vårt hem, och hade öppet fem dagar i veckan (min pappa hävdar att historien om fiskbenet gick lite annorlunda till, men låt oss betrakta den som en hypotetisk historia — det kunde åtminstone ha gått till så här). 

Nu är ju inte fiskben i halsen något akut livshotande problem, men som alla som råkat ut för det vet, kan det göra vardagen olidlig då man varken kan sova eller äta eller koncentrera sig på jobb, till och med att prata kan vara smärtsamt. Livet är fullt av små missöden som behöver vård. Ett stukat finger som måste sättas på plats, ett sår som måste sys, en spik i foten som kräver stelkrampsspruta. Det är inget man ringer ambulans eller medi-heli för, men likväl räcker det inte heller med ett “digitalt läkarbesök”. 

Än i dag skulle min pappa antagligen få sitt fiskben fiskat ur halsen på fem minuters avstånd – inte längre på den i dag nedlagda hälsostationen, utan på en “närservicepunkt” med begränsade tjänster, till exempel läkarmottagning endast två dagar i veckan. Närmaste hälsocentral finns i dag en halvtimmes bil- eller bussfärd bort i Kimito. 

Hur det i framtiden går med den här närservicepunkten och kommunens sista hälsostation kommer Egentliga Finlands välfärdsområdesfullmäktige att besluta om. Alla partier har talat sig varma för fungerande närservice, men med olika betoningar. Centern gick ut med ett vallöfte om hälsovårdscentraler i varje kommun – ett enligt alla realistiska bedömningar fullständigt omöjligt löfte att hålla. I dag har ungefär hälften av alla 309 kommuner en egen hälsovårdscentral, vilket betyder att Centern med samma 2,1 miljarder euro som social- och hälsovården i dag har till förfogande skulle behöva fördubbla antalet hälsocentraler. 

Centern omformulerade förvisso senare sitt krav som att alla kommuner bör ha en egen hälsostation, vilket är en helt annan fråga. I dagens läge torde faktiskt så gott som alla kommuner i Finland (exklusive Åland) ha en egen hälsostation, så ur den synvinkeln är Centerns vallöfte inget mer än ett löfte att bevara status quo. 

Samlingspartiet, däremot, har kört hårt med idén om digitala och någon form av ambulerande hälsovårdstjänster. Enligt partiordförande Petteri Orpo är det ingen vits med en hälsostation 200 meter runt knuten om köerna är så långa att man inte får vård. Rent teoretiskt är detta alldeles sant, men de hälsostationer som i och med den nya servicestrukturen antagligen löper risk för nedläggning är till exempel den i Kilpisjärvi, med ett patientunderlag på 173 personer, eller de små åboländska stationerna i Iniö (194 personer), Houtskär (505 personer) eller Korpo (844 personer). Knappast ringlar sig köerna runt huset till dessa hälsostationer, som faktiskt alla har jour 5 dagar i veckan. Tvärtom brukar nedläggningsförslagen motiveras med att det är slöseri med resurser att upprätthålla en hälsostation för endast några hundra personer. 

Vänsterförbundet är det enda riksdagsparti som klart och tydligt inför valet gått ut med krav på mer och bättre bashälsovård för alla, oberoende av boningsort. I sina frågetimmar på webben inför valet har partiordförande Li Andersson poängterat att Vänsterförbundet vill omfördela resurserna inom social- och hälsovården så att en större del ges till bashälsovården. I Svenska Yles valdebatt var Vänsterförbundets Nina Söderlund den enda av kandidaterna som uttryckligen talade om att förbättra och förstärka närservicen i skärgården. 

Låt oss så gå vidare till själva valresultatet. Att på ett nationellt plan kommentera hur valet utföll är knepigt, men överlag kan man notera att de tre partier som talade för stärkt närservice, det vill säga Centern, SDP och Vänsterförbundet, bättrade sina resultat mest i jämförelse med kommunalvalet, låt vara att Samlingspartiet tog hem spelet om förstaplatsen. 

I Åboland, där vi rör oss i den här krönikan, bäddade hemmasonen Petteri Orpo för en samlingspartistisk seger, men hack i häl kom ovan nämnda SDP, Centern och Vänsterförbundet. I de tvåspråkiga skärgårdskommunerna laddade man upp för valet med stor bävan inför framtiden. Svenska Folkpartiet uppmanade alla svenskspråkiga skärgårdsbor att rösta på SFP för att säkra skärgårdens närservice också i framtiden. Ett eldigt internt gräl blossade ändå upp då SFP Åboland lyfte fram sex “toppkandidater” som de önskade att väljarna skulle rikta sina röster till. Kandidaterna representerade alla svensk- och tvåspråkiga kommuner i Egentliga Finland – utom Kimitoön, som också hade en kandidat uppställd i Carita Backas. Insändarstormen i Åbo Underrättelser lät inte vänta på sig, och Kimitoöns SFP-anhängare gick man ur huset för att ställa sig bakom sin kandidat. Eller nej, det gjorde de inte alls, Backas fick 545 röster från kommunen, medan Åbobon Niklas Guseff fick 951. Låt vara att Guseff själv är Kimitobördig. SFP fick 58 procent av alla röster på Kimitoön, men ändå beskylldes alla de som röstat på något annat parti än på SFP för att Carita Backas, och därmed Kimitoön, med knapp marginal snuvades på en plats i regionfullmäktige. Mer flagrant skenhelighet får man leta efter! Carita Backas snuvades inte på regionfullmäktigeplatsen för att 184 personer på Kimitoön röstade på Centerns Kalevi Kallonen, 139 på SDP:s Ingmar Forne och 88 på Vänsterförbundets Pilvi Rehn, utan på att närmare 1000 SFP:are röstade på en annan SFP-kandidat än kommunens egen! Hade 1500 Kimito-SFP:are i stället röstat på Backas hade hon formligen flugit in i fullmäktige.

Som Guseff själv kommenterar, var detta inget kommunalval, och med lång erfarenhet inom kustbevakningen och som tidigare kommunalpolitiker på Kimitoön är det i och för sig inget som säger att Guseff har ett hjärta som bankar mindre för skärgårdsfrågorna än Backas dito. Också i Pargas var det många som litade på Guseff, även om Pargas SFP:are såg till att få två av sina egna kandidater invalda före honom. 

Men vad gör då detta skärgårdens största hopp i sin första ÅU-intervju efter valet? Jo, han säger “i framtiden finns det kanske inte en läkare på plats lika ofta som i dag till exempel i Houtskär, Nagu eller Kimitoön. I stället kommer man att utveckla de digitala tjänsterna”. Det dröjde inte länge innan missnöjda väljare dök upp i ÅU:s kommentarsfält på Facebook. Guseff försvarade sig febrilt genom att lyfta fram att han också sa att det nog ska finnas hälsocentraler kvar och att man nog ska kunna besöka läkare vid behov. Exakt hur man ska kunna besöka läkare vid behov om de inte finns på plats kan man förstås fråga sig. 

Redan som kommunalpolitiker på Kimitioön var Guseff en av dem som försvarade nedläggningen av hälsostationen i Dalsbruk, som med omnejd betjänade kring 2700 personer. I dag ser Dalsbruksborna med avund på till exempel ovan nämnda Iniö, Houtskär och Korpo, som alla med mindre än 1000 invånare har egen hälsostation. Det är också på just dessa orter som man med oro följer hur det nya regionfullmäktiget ska utveckla hälsovårdsstrukturen i skärgården. Ska man från Iniö i framtiden tvingas ta båten in till Nådendal för att plåstra om ett finger, eller ska Naguborna behöva köra en timme till Pargas för att få fiskbenet ur halsen? 

Guseff säger visserligen att hälsocentralerna ska finnas kvar, men det var väl heller ingen som trodde att hälsocentralerna i Pargas och Kimito skulle försvinna. Däremot säger han inget om hälsostationerna i just Iniö, Houtskär, Korpo eller Nagu. 

Nu hade ju Guseff, om han velat, kunnat svänga på argumentet – och konstatera att ekonomin kommer att göra det svårt att bevara lika hög grad av närservice som i dag, men att han kommer att kämpa för att servicen i skärgården inte ska försämras, och för att det ska finnas läkare och sjukvårdspersonal på plats så ofta som möjligt. Det gjorde han inte, och får därför, alldeles rättvist, ta kritik från alla dem som trodde att det var det han – och SFP – skulle kämpa för. Det var nämligen det SFP lät förstå att de skulle kämpa för. 

Nå, allt är inte förlorat för skärgårdsborna, även om SFP nu skulle visa sig tycka att en internetuppkoppling till Åbo är nog för hälsovården i glesbygden. Skärgårdskommunerna, om man räknar in Nådendal och Nystad, fick 13 kandidater invalda, varav bara två är SFP-are och två samlingspartister. Resten är från Centern (3), SDP (2), Vänsterförbundet (2), Samlingspartiet (2) och De Gröna (1). Majoriteten ligger alltså också i skärgården hos de partier som föredrar närservice framom digitala tjänster. 

Den som är orolig för den svenska närservicen i Egentliga Finland kan också andas lite lugnare – i det kommande regionalfullmäktiget sitter nämligen fem svensk- eller tvåspråkiga ledamöter från andra partier än SFP, lika många som från Svenska Folkpartiet. Hela tre av dem är vänsterförbundare, och två kom in på De Grönas lista. Vänsterförbundet formligen skrällde i Pargas – två av kommunens fyra representanter i regionfullmäktige representerar Vänstern: Nina Söderlund och Lotta Laaksonen. Den sista svenskspråkiga vänsterförbundarna är – naturligtvis – Li Andersson. Ytterligare förstärkning får skärgårdsborna av Dalsbruksbördiga Åbobon Panda Eriksson, uppställd som obunden på De Grönas lista, och hen får sällskap av veteranpolitikern Janina Andersson, som också samlade hyfsat med röster både i Pargas och Kimitoön. 

Många befarar att det blir högerpolitik i alla så gott som alla kommande regionalfullmäktigen. Men om man svänger på steken, så har de partier som förespråkat stärkt närservice – Centern, SDP och Vänsterförbundet – tillsammans 38 av 79 platser i Egentliga Finlands fullmäktige. Om SFP verkligen vill stärka skärgårdens närservice i stället för att digitalisera vården, kan partiets 5 kandidater sluta sig till gänget, och på så sätt skapa majoritet. Om också vänstersinnade Gröna av typen Panda Eriksson och Janina Andersson ansluter sig till gänget, finns chansen för en stark front för bevarandet av en jämlik och fungerande basservice – också på svenska – såväl i städerna som på landsbygden och i skärgården. 

Nu vill jag inte med den här krönikan förringa det mervärde som den digitala teknologin kan tillföra hälso- och socialvården. Att snabbt kunna förnya recept på nätet eller nå sin läkare via meddelanden på en app, utan tidsbeställningar och resor, är sådant som kan göra vardagen oerhört mycket lättare, framför allt för personer som på grund av till exempel svåra kroniska sjukdomar ofta behöver kommunicera med hälsoväsendet. Men digitala lösningar måste användas för att komplettera och förbättra vården – de kan aldrig ersätta närservice och fysisk kontakt med läkare och vårdpersonal. 

Som (den kanske något hypotetiska) historien om min pappas fiskben i halsen visar, behöver vi närvård också i mindre allvarliga situationer. Och det handlar inte bara om att få stukade fingrar satta på plats och sår omplåstrade. Det handlar om grundtrygghet, inte bara som en juridisk och politisk term, utan med tyngdpunkt på just ordet trygghet. Som barn och ungdom uppvuxen på en liten ort fanns det en otrolig trygghet i att veta att hjälpen fanns bara fem minuter bort. Då min bror satte sig på en kniv, då min mamma skar av sig fingertoppen, då jag smällde fast bildörren på min hand – då visste vi att pappa kunde köra till hälsostationen på tre minuter, och där stod min klasskompis snälla mamma i receptionen och tog hand om oss.

Det är lätt att med siffror mäta exakt hur mycket det kostar att upprätthålla en bemannad hälsostation på en liten ort. Betydligt svårare är det att mäta vad det kostar samhället att inte upprätthålla en bemannad hälsostation på en liten ort. Man kommer någonstans om man räknar förlorade arbetsdagar då någon måste ta sig från Korpo till akuten i Åbo, vad långa ambulans- och taxiresor kostar samhället, och så vidare. Svårare är det att räkna ut hur mycket det kostar i reda pengar att folk inte är beredda att sätta sig på bussen och åka en timme för att få det där såret sytt, och det sedan infekteras och infektionen sprider sig, eller vad det kostar om man struntar i att ta den där stelkrampssprutan för att man skulle tvingas köra 50 kilometer med den där foten som man just trampade på en spik. Men många experter hävdar att en av huvudorsakerna till att kostnaderna för specialsjukvården skenat iväg under de senaste årtiondena är att bashälsovården har negligerats – folk har helt enkelt inte fått hjälp, eller orkat uppsöka hjälp, för små problem som sedan vuxit sig till stora problem. 

Ännu svårare blir det att räkna vilka sociala, rent mänskliga kostnader det får att vi inte längre känner oss trygga i att hjälpen finns där då den behövs, att vårt så kallade väldfärdssamhälle egentligen inte är så intresserat av vår välfärd, utan snarare av att se till att vår tillvaro kostar så lite som möjligt. 

EDIT: 25.1.2022: Förtydligat historien om min pappas fiskben.
EDIT: 25.1.2022: Tagit bort Emma Lindqvist från listan på svenskspråkiga vänsterförbundare. Trots utmärkt svenska på sin hemsida och namnet, är Lindqvist finskspråkig. 

2 kommentarer

Niklas Guseff 26 januari, 2022 - 08:56

Hej Janne,
Får väl ta det som en komplimang att man som ”sfp-politiker” lyfts fram i Ny Tid som den stora faran.
Olyckligt är ändå det att du som en seriös ledarskribent(vars texter jag ofta med stort intresse läst) vill ägna dig år likadan ”klick-journalistik” som Åbo Underrättelser i och med sin rubriksättning i artikeln du hänvisar till.

Det citat av mig som nu väckt diskussion var EN DEL av ett långt svar på journalistens fråga: ”Hur ser du att vården kommer att förändras i framtiden?”

Ifall du läst hela artikeln i Åu kunde du också se att jag nämner att den digitala frammarschen inte enbart är en sak som berör skärgården, utan att det precis på samma sätt kommer att angå stadsbor.

Men summa summarum, eftersom Ny Tid verkar vara mycket intresserad av mina visioner och tankar om framtidens vård, ställer jag gärna upp för en längre diskussion och artikel när/om det passar.

//Niklas Guseff

Reply
Ny Tid 26 januari, 2022 - 09:29

Hej Niklas!

Tack för kommentaren, naturligtvis har jag läst hela artikeln, prenumerant som jag är. Som jag noterar, ser jag problemet i uttalandet att snarare är det du inte säger än det du säger, dvs det verkar som om du kapitulerat och accepterat en försämring i närservicen, till skillnad från t.ex. Nina Söderlund och Li Andersson. Och att närservicen också försvinner i Åbo är ju ingen förmildrande omständighet — att servicen blir sämre för alla betyder ju ändå att den blir sämre.

Tack för erbjudandet om intervju, vi hör av oss om vi återkommer till ämnet!

H,

Janne

Reply

Lämna ett svar till Ny Tid


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.