Kaotiskt virrigt om bråkiga häxor

av Sara Pollesello

Min lilla häxa av Sanna Mander handlar i korthet om Harry och hans låtsaskompis, häxan Axe Rexona. Axe Rexona gillar att busa och göra hyss. Dessutom är det ingen annan som kan se henne, vilket ger Harry en del bekymmer. Vid sidan om förstår läsaren att Harrys föräldrar är skilda och att pappaveckorna innehåller en prinsess­tokig lillasyster, vilket kanske förklarar behovet av en bråkig låtsaskompis.

Det finns en lång tradition av busiga (och osynliga) låtsaskompisar inom barnlitteraturen, de flesta känner väl åtminstone till Alfons Mållgan och Lillebrors Karlsson på taket. Ofta får låtsaskompisarna komma till undsättning då barnens känslor blir för stora, så även i Min lilla häxa – där det ändå inte bara är barn som har egna känslohäxor. Desto mera förnyar Mander ändå inte traditionen, vilket tyvärr ger känslan av att detta är något jag läst förut.

Sanna Mander är kanske främst känd som illustratör, men står i Min lilla häxa för både text och bild. Detta är den andra boken Mander både skrivit och illustrerat. För Nyckelknipan­ (2017) tilldelades Mander välförtjänt Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur, förväntningarna på Min lilla häxa är därför rätt så höga.

Medan Nyckelknipan med sina tokroliga rim och detaljrika illustrationer utgör en humoristisk helhet faller dessvärre Min lilla häxa lite platt. Främst ger boken ett spretigt intryck – det känns som om Mander haft femton olika idéer som trängts ihop i ett (alltför litet) paket. Harrys ljudkänslighet som lätt leder till raseri­utbrott hade för min del gärna fått stå mera i fokus. Kanske hade boken då också känts mera unik?

Texten får genom assonans och allitteration ett rytmiskt drag. Att Mander inspirerats av deodoranter för att namnge häxan Axe Rexona är ju lite skoj. Dessvärre upplever jag att det är alltför mycket text i boken. Speciellt med tanke på att Mander bevisligen kan berätta i bild hade jag hellre sett illustrationerna stå för merparten av berättandet.

Manders illustrationer i krita är härligt kaotiska färgexplosioner. I samband med texten blir detta virrvarr ändå för mycket och bidrar till bokens spretiga intryck. Något jag ändå gillar starkt är de återkommande detaljerna – platser och karaktärer ur stadsvyn på försättsbladet finns med i illustrationerna i boken och på det bakre försättsbladet knyts allt ihop med en något inzoomad version av samma vy.

Sanna Mander: Min lilla häxa. Schildts &
Söderströms, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.