Har Putin öppnat Pandoras ask?

av Pavel Petrov

Jag kliver hastigt ut ur metrohallen och börjar tala i telefon. I luren har jag min ukrainske onkel från Charkiv. Den starka vinden blåser bort min basker ut på bilvägen. Onkeln säger att allt är väl med dem. Jag försöker hinna ikapp den rullande mössan och frågar vad som händer. De sitter hemma och hör explosioner. Jag griper baskern och springer tillbaka till trottoaren. Ryska trupper tågar in, säger onkeln.

Jag var sen till jobbet den besynnerliga torsdagsmorgonen i februari även om jag varit vaken i några timmar. Nyhetsflödet fylldes av en allt våldsammare ström uppdateringar med skott och smällar. Det som hade verkat som bara en möjlig, men osannolik utveckling ännu föregående kväll blev till verkligheten jag vaknade i. Ryssland gick in i ett fullskaligt anfall mot Ukraina.

Rysslands angrepp föreföll osannolikt av flera anledningar som tagits upp även av experter. De ryska truppernas koncentration vid Ukrainas gräns verkade onekligen hotfull. De ansågs dock ingalunda tillräckliga för ett effektivt krig mot Ukraina, ett land med drygt fyrtio miljoner invånare. Samtidigt präglades diskussionen av att Rysslands politiska och militära ledning verkade ha förberett sig illa.

Det är svårt att låta bli att dra paralleller mellan Vinterkriget och Ukrainas kamp. En mindre nation som gör ett beslutsamt motstånd mot den stora östliga grannen. Även molotovcocktails är i aktivt bruk, kända inte helt oproblematiskt som banderasmoothies.

Krim och Donbass har i sin tur för Ukraina blivit något av det utlämnade Karelen för Finland.

Likaså spökar finlandisering och VSB-avtalet i diskussionerna.

Ukrainare brukar påpeka att för dem har kriget pågått redan i åtta år. Under den tiden har det ukrainska samhället fått lida, men även konsolideras. Den ukrainska försvarsmakten har i sin tur moderniserats och skaffat en omfattande och erfaren reserv. Trots omständigheterna har Ukraina demonstrerat en stabil, om än inte problemfri, utveckling mot ett fungerande demokratiskt system.

Ukrainas politiska utveckling är troligen en av de huvudsakliga orsakerna bakom den så kallade “specialoperationen”. Ryssarna och ukrainarna står mycket nära varandra både språkligt och kulturellt. Samtidigt lever de i väldigt olika politiska system. På ett sätt går det att hålla med Putins beteckning av Ukraina som ”anti-Ryssland”. Det är verkligen en antipod till hans Ryssland.

Ett Ukraina där även ett blygsamt ekonomiskt välstånd förenligt med demokratiska friheter utgör en allvarlig destabiliserande faktor för Putins regim. Ryssarna kommer oundvikligen att känna igen sig i och jämföra sig med ukrainarna. Desto mer tragiskt framstår lidandet och förstörelsen som Putins invasion har föranlett i Ukraina.

Att ”specialoperationen” i Ukraina skulle anta denna våldsamma och förödande form ingick knappast i den ryske ledarens planer. Troligen siktade han på ännu ett litet segerrikt krig som en botoxspruta för sin auktoritet. Den ukrainska ledningen och försvarsmakten borde ha gett vika efter månader av hot och påtryck. Senast under de första dagarna borde de ha skrämts och förlikats vid sitt öde.

De ryska trupperna bemöttes i stället med ett resolut motstånd av Ukrainas armé, lantvärn och enskilda medborgare. Varje avfyrad patron och detonerad bomb härdar det ukrainska nationsbygget, oavsett krigets slutliga utfall. De tillfogar dock även djupa, kanske rentav obotliga skador på ukrainarnas och ryssarnas samhörighet. Densamma som Putin själv så ofta har spekulerat kring.

Eskaleringen har lett till splittring även på hemmaplan. Putins senaste tal till nationen togs av de flesta ryska nationalister emot med en blandning av häpnad och fröjd. De förtjustes av den storryska och antikommunistiska­ vändningen i presidentens retorik. Även det påföljande erkännandet av utbrytarrepublikerna i Donbass kom som ett efterlängtat, om än försenat beslut. Färre var redo för ett fullkomligt krig mot Ukraina.

De första striderna verkar uppriktigt ha chockerat dessa nationalistiska ”duvor”. Den ukrainska frågan och synen på Putin förorsakade en schism mellan rysknationalister redan under Majdan-revolutionen och Donbass­konfliktens utbrott. Många gick så långt som att ansluta sig till ukrainska frivilliga förband. Numera verkar de flesta vara ”hökar” på Putins axel. De vurmar för rysk seger och vill gärna se Ukraina införlivat med Ryssland helt eller delvis.

Samtidigt är nationalisternas lojalitet gentemot Putin snarare opportunistisk. Även på kortare sikt kan de åter bli en risk för den nuvarande ordningen. Nationalisterna visar en klart högre uppskattning för just armén. De planerar även en stor demonstration till stöd för den ryska armén i mitten av mars. Putin i sin tur står för säkerhetstjänsterna som både utnyttjat och förföljt nationalisterna. Tills vidare verkar de ändå spela i samma lag.

Om konfliktens skadeverkningar dröjer i en eller annan form kan antikrigsrörelsen bli en allt mer betydelsefull politisk faktor. Kreml har dock sett till att neutralisera de allra flesta av sina etablerade kritiker i god tid. För att kunna utmana Putins regim kommer proteströrelsen att behöva nya ledare. Dessa verkar just nu ha större chanser att uppstå bland missnöjda ryska eliter.

Möjligtvis har Putin verkligen överspelat sina kort i chansningen mot Ukraina och Västvärlden. Även de minsta eftergifterna från Ukrainas sida kan ändå vända läget till hans fördel. Den så kallade Krimkonsensusen säkrade honom folkets stöd under 2010-talet trots alla västliga sanktioner. En Donbass- ­eller Novorossijakonsensus kan eventuellt köpa honom tid för detta årtionde.

Den mycket större faran ligger i att Putins krig mot Ukraina, oberoende av utgången, redan har öppnat Pandoras ask. Att föra ett hänsynslöst krig mitt i Europa, skramla med kärnvapen och slutligen få sina krav igenom, om än mot västliga sanktioner, kunde bli ett dåligt exempel. Det skulle uppmuntra fler icke-demokratiska regimer runtom i världen till att pröva gränser, kanske till och med bokstavligen.

1 kommentar

Martin Giertz 20 mars, 2022 - 21:51

Tack för fin artikel!
Min mor var finlandssvenska från Åbotrakren
På 50-talet besökte jag många gånger Pargas och lyssnade till hennes släktingar som alla hade, liksom min mor, varit med i vinterkriget och fortsättningskriget
De talade om ”ryssen” på ett helt annat sätt än i Sverige
– Man måst förstå sig på ryssen, sa de.
I denna förståelse ingick kunskapen om att ryssen var väldigt olik de flesta andra men inte omöjlig att leva ihop med om man int retade honom. Jag tror Kekkonen hade agerat annorlunda än Z.
Det som nu händer är en tragisk polarisering och demonisering av Ryssland som massmedia matar oss med
Vill även påminna om begreppet Tredje Rom som tycks vara helt bortglömt av alla kolumnister och debattörer

med vänlig hälsning
Martin Giertz / 79 år

Reply

Lämna ett svar till Martin Giertz

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.