Döden

1,2K

Vi vet inget om hur döden känns, det är en erfarenhet vi inte har, vi vet bara hur det känns för oss som blir kvar, efter att en annan människa verkligen erfarit döden och samtidigt lämnat oss. Hur nära vi än var denna människa är hon inte en länk till hur döden känns i bemärkelsen hur det känns att dö – inte för oss när vi sedan dör, inte för henne – det enda vi upplever är hur denna människa är förlorad för oss för alltid.

Det vi har kvar är minnen, men dessa minnen är våra erfarenheter och upplevelser, vi har inte kvar denna specifika människas närvaro och reaktioner på oss. När döden kommer mellan två människor blir vi som blir kvar helt ensamma med våra reaktioner. Något svar från den som är central i saknaden kommer det inte.

Därför måste vi som blir kvar, vi levande, tala om döden. Och skriva om den.

Vad skall jag göra
Bländad av död och
kärlek, skärande motljus
Närvarons sorg och
saknad som
sten

(Tua Forsström, Tallört, 1979)

Människan vet att hon en dag kommer att dö, hon vet också att hon en dag, vilken som helst egentligen, kan mista en annan viktig människa. Man kan vara rädd för att dö, men kanske de flesta av oss är ännu räddare för att alla de människor som är närvarande i våra liv, som är våra liv, ska dö.

När jag som mest behöver berätta för dig om hur ensam jag är när jag blir kvar och du försvinner för alltid, så finns du inte kvar för det heller. I sorgen efter någon som dött blir man ensam, åtminstone stundvis, hur många man än har omkring sig. Hur många man än har kvar. I relationen mellan den som inte längre finns och dig finns bara du kvar.

Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now

(David Bowie, ”Lazarus”, Blackstar, 2016)

När vi sörjer dem som kanske inte är nära men som ”alltid funnits” så sörjer vi kanske mest det faktum att vi inte alltid själva kommer att finnas.

Konst, att skapa, är ett sätt att försöka vara i världen och att uttrycka den, kanske till och med försöka förstå, greppa. Ibland undrar man: kanske också ett sätt att försöka bli kvar.

Och när jag skriver om mina förluster är det både för att hålla kvar det förlorade, paradoxalt nog, medan jag försöker skriva bort det. Det är som att minnas och glömma samtidigt.

Att läsa är ett möte: med texten – någonting annat – men genom den också med mig själv. Vi dör inte, vi blir till i texten. Kanske kan vi till och med återuppstå där?

Döden är någonting evigt närvarande. Hela tiden vet vi att vi kommer att dö, men oftast tänker vi inte på det. När världen förändras märkbart omkring oss på ett sådant sätt att sannolikheten för en för tidig död ökar, eller upplevs som ökad, då blir vi mer medvetna också om vår egen dödlighet. Vi blir mer medvetna om det som vi redan vet. Vi blir påminda, då är det svårare att glömma.

Det är väl en av de saker vi mest av allt går omkring och förtränger: En dag ska jag också dö.

När någon dör är det oåterkalleligt. Allt det som fanns är borta och allt det som var möjligt har upphört. Om någon som är mycket nära dig dör och lämnar dig kvar är det som om en del av dig också försvunnit. Den du var tillsammans med just den här människan finns inte längre. Ert vi finns inte längre. Om vi blir till också i våra möten med varandra så dör vi på sätt och vis också, och slutar finnas på vissa sätt, när de upphör.

Också till världen måste vi förhålla oss annorlunda när någon plötsligt saknas i den. När min far dog tog jag ibland upp telefonen och tänkte att jag i alla fall kunde försöka ringa honom. Sedan slog det mig att inte heller det var möjligt. Jag har förstått att det inte är en ovanlig impuls, jag har både hört om och läst om andra liknande tankar. Det märkliga var att vi inte ens brukade ringa varandra.

Jag hade länge kvar hans nummer på telefonen, säkert ett decennium. Som om döden inte var det definitiva, utan som om det slutgiltiga var mitt val att utplåna möjligheten att åtminstone kunna försöka ringa.

Eller i varje fall det smärtsamt slutgiltiga i att göra detta val: att utplåna spåren av att han verkligen funnits, och haft en röst och ett nummer.

The task at hand was to approach my father’s body, which, sooner or later, I did. He was wearing his glasses, which seemed right but odd, as I knew he did not need them anymore. His hands were folded on his chest and his fingers were dark purple at the tips. He looked like he was trying to keep a straight face, but was about to jump up and call the whole thing off. I am immortal until proven not! I looked at him long enough to be sure that this was not the case. Then I told him I loved him, kissed his face, and walked out of the room.

(Maggie Nelson, The Red Parts. Autobiography of a Trial, 2007)