Pennan som svärd och läsningen som värja

1,7K

Oron över bristande kritisk förmåga och bristande läskunnighet är stor. Men vilka förhoppningar tillskrivs läskunnigheten? Mathilda Larsson reflekterar kring demokratisering, men också klyftor, i samhället och klyftan mellan nuet och det förflutna.

Jag hörde till de där nördarna som älskade att skriva skrivstil i lågstadiet. De långa snirkliga linjerna och sättet att para ihop vilka bokstäver som helst sinsemellan var som att foga ihop ett pussel. Eller som att trolla ihop sprickor och skärvor till något helt. Allt hörde ihop och följde ett slags långsam värdighet. Det blev inte ens särskilt snyggt alla gånger, men det gav mig en djup tillfredsställelse där jag satt i slutet av 90-talet och kände mig som Anne på Grönkulla med mitt skrivhäfte.

För andra i klassen hörde skrivstilen till det värsta, och mest onödiga. Pennan vägrade följa de vågiga linjerna, det blev kantigt och oläsligt och framför allt tog det enerverande lång tid. Och jag kan förstå att de tyckte det var onödigt. Efter lågstadiet har jag knappt någonsin behövt använda skrivstil, när jag gjort det har det högst varit för att få till ett snyggt ”God jul”.

Det kan med andra ord ses som förståeligt att USA år 2010 strök skrivstilen från läroplanen. Ungefär vid samma tider lämnades den också bort från den finländska läroplanen. Digitaliseringen är förstås ledordet här. Den har gjort att sättet vi både skriver och läser på idag till och med drastiskt förändrats från hur det var för bara 20–30 år sedan. Andra färdigheter behövs för att kommunicera och ta till sig information idag.

Att studerande i USA idag inte har koll på skrivstil har fått delvis oväntade konsekvenser. Det vittnar Harvard-professorn i historia, Drew ­Gilpin Faust om i en essä för The ­Atlantic, där hon reagerat på att hennes elever inte kan läsa gamla handskrifter. I essän berättar hon om hur eleverna till och med blivit tvungna att ändra på inriktningen på uppsatser och essäer för att undvika att läsa handskrivna brev och annan dokumentation de inte kunnat tyda. Lärares handskrivna kommentarer eller släktingars vykort har de endera blivit tvungna att ignorera eller be någon äldre att översätta.

När jag läste Gilpin Fausts essä kunde jag inte låta bli att känna vemod. Det slags sorg som säkert varje människa som är benägen till nostalgi känner igen. Vad kommer att hända med alla brev, dagböcker, vykort, listor och snabbt nedskrivna anteckningar som kanske finns kvar efter elevernas släktingar? Vad gör en sådan här alienation från närhistorien?

Nej, allt var inte bättre förr. Digitaliseringen har på många sätt gjort möjligheterna att kommunicera med nära och kära, bekanta och främmande betydligt smidigare. Video­samtalen har till exempel gjort det möjligt för en av mina bekanta att kommunicera med släktingar bosatta utomlands som varken kan skriva eller läsa. Det är en demokratisering, trots att alla förstås inte heller har tillgång till digitala plattformar. Problemet är att den är så förblindad av nuet. Som Gilpin Faust skriver, finns det en fara i att bara vissa utvalda experter kan tyda äldre (eller samtida!) handskrifter.

Orden över tid och rum

Att det talade ordet kan omvandlas till skrift hör utan tvekan till mänsklighetens största genidrag. Allt från kilskrift och hieroglyfer till texter i gamla pergamentrullar och tryckta böcker har möjliggjort att i alla fall något av alla kärlekssorger, trosföreställningar, vardagsliv och filosofiska betraktelser ur historien kunnat bevaras fram tills idag. Den där känslan av att läsa någon som Sapfos­ kärleksdikter från 600-talet f.Kr och känna igen sig är hisnande. Eller att roas av, och samtidigt känna medlidande med Augustinus (354–430) ständiga utrop till Gud i hans Bekännelser. För att inte tala om krig, farsoter och vetenskapliga rön som vi kan ta del av idag, över alla de här tidsrymderna och -lagren som passerat sen dess.

Fortfarande hör texten till de absolut bästa sätten (eller det bästa) att sprida information. Trots sina i princip strama ramar och minutiösa regelverk, är texten fri och formbar, och framför allt transportabel, på ett helt annat sätt än de flesta medier historiskt sett varit. Och fortfarande har texten flera fördelar som är svåra att bestrida. Där till exempel ljud och video idag till viss mån börjat konkurrera med texten (ljudböcker, poddar, Youtube och så vidare) är mängden information som kan förmedlas via text tills vidare överlägsen de andra medierna. Via texten är det oftast lättare att få en överblick, det går att smidigt hoppa framåt och bakåt, och framför allt finns det utrymme att skapa bilder och röster som på ett otroligt sätt är både helt privata och samtidigt universella.

Förmågan att läsa och skriva är fantastisk, magisk! Och samtidigt är det lätt hänt att läsandet idag tillskrivs förmågor det inte kan leva upp till.

Den kritiska förmågan sackar efter

Begreppet ”läskunnighet” har de senaste åren varit mycket på tapeten i och med oroväckande rapporter om bristande läskunnighet bland finska barn och unga, men också vuxna. Läskunnighet innebär förmågan att inte bara läsa, utan också att skriva, och enligt Unesco inbegriper det här förmågan att identifiera, förstå, skapa och kommunicera med hjälp av skrift.

Globalt ligger läskunnigheten på 86 procent, enligt Unescos statistisk från år 2019. Där går trenden åt rätt håll, då unga och vuxna som inte kan läsa eller skriva minskat med 10 miljoner sedan år 2015. Finland kan stoltsera i det absoluta toppskiktet, men trots det har läskunnighetsnivån bland den finländska befolkningen sjunkit under 2000-talet. Enligt utbildningsstyrelsens nationella läskunnighetsstrategi för år 2030 (publicerad år 2021) har 14 procent av de som går ut grundskolan en otillräcklig läskunnighet, medan siffran bland vuxna i arbetsför ålder är 11 procent. Det visar på en oroväckande trend som utbildningsstyrelsen vill åtgärda fram till år 2030, med mottot: ”En läsande livsstil som grund för jämlikhet, bildning och välfärd”.

En av de viktigaste byggstenarna i läskunnighetsstrategin är begreppet ”multilitteracitet”, som i strategin definieras som en del av läskunnigheten. ”Läsning och produktion av texter förutsätter multilitteracitet, dvs. förmågan att läsa, förstå och tolka samt skriva och producera mångsidiga texter i olika miljöer och med olika redskap”, sägs det i introduktionen. Vidare skrivs det att: ”I multilitteraciteten ingår förmågan att kritiskt granska texters innehåll, det vill säga bedöma deras tillförlitlighet, ursprung och uttryckssätt.”

Den kritiska läsningen är med andra ord en väsentlig del av läskunnighetsstrategin. Och det finns all orsak till det. Trots att den finländska läskunnigheten är på toppnivå är nämligen den kritiska läskunnigheten inte det. Enligt strategin har hela 37 procent av universitetsstuderande på kandidatnivå svaga eller tillfredsställande kunskaper i kritisk läskunnighet och i argumenterande skrivande. Den här siffran ligger på chockerande 62 procent bland yrkeshögskolestuderande.

Den ideala kritiska läsaren

”Gör din research”, ”läs på” har på internet redan länge varit ett sätt för olika politiska grupperingar, men också konspirationsteoretiker, att avfärda motargument och samtidigt höja sig över alla typer av invändningar. ”Vi har inget att tala om förrän du tagit del av rätt slags information” är devisen.

Alldeles nyligen stötte jag på en konspirationsteoretiker som slängde sig med alla de vanliga övertygelserna: klimatförändringen är en bluff, vaccinerna är farliga, kriget i Ukraina är bara ett ”informationskrig”. När jag samlade mig och försökte argumentera emot var det tvärsäkra svaret: ”Men det här säger forskningen. Du kan kolla upp det själv!”. I de här situationerna undrar man vad läskunnigheten riktigt gör med oss. Det här var en på alla sätt läskunnig och till och med utbildad människa­ – och enligt sin egen mening också en kritisk sådan (check för multi­litteracitet!). Någonstans på vägen har ändå öppningsmusiken till X-files börjat ljuda högre och högre och snart hittas sprickor och brister i också de mest väletablerade forskarnas argument.

En del av propagandan i Ryssland går ut på att vara kritisk mot västerländska medier och genomskåda den västerländska skenheligheten, och Donald Trump-anhängare tolkade frikostigt hans Twitter-inlägg och hittade hemliga meddelanden och uppmaningar där. Det att vi kan läsa och tolka, ta del av olika medier, det att vi till och med kan ifrågasätta och tänka kritiskt är inte synonymt med att överbrygga polariseringar, konspirationsteorier och förakt mot demokratin.

Läskunnigheten, eller multilitteraciteten, kan sägas vara förutsättningen för att minska den här problematiken, men den är inte nödvändigtvis lösningen.

På två sidor om informationsflödet

Förmågan att läsa och skriva är otvivel­aktigt avgörande för att bli en del av det omgivande samhället, och för att kunna ta del av samtiden och historien. Det är därför det är oroande att läskunnigheten och den kritiska läsförmågan i Finland sackar efter i undersökningar. Samtidigt finns det sprickor i det läsande samhället som inte ens multilitteraciteten klarar av att överbrygga.

I grund och botten handlar läskunnigheten om kommunikation. Att ta del av en släktings handskrivna gamla anteckningar, läsa Twitter-inlägg eller en vetenskaplig artikel, strävar alla i grunden på något sätt till att försöka förstå och kommunicera. I och med digitaliseringen finns det ändå glapp i den läsande/skrivande kommunikationen som inte beror på brist på läskunnighet. Det går kanske att säga att samtidigt som digitaliseringen är en demokratisering är den paradoxalt nog också en de-demokratisering. Där ungdomarna kämpar med att tyda skrivstil och handskrift, kämpar en äldre person i andra ändan i sin tur med de digitala medierna. Då utvecklingen går framåt i rasande takt leder det till glapp som kan vara svåra att förutse; mellan generationer och mellan samhällsklasser.

Textens trådar går som skrivstilens fina linjer mellan olika tidsrymder, sammanfogar och kopplar ihop. När läskunnigheten tidigare varit ett sätt att skilja mellan olika samhällsklasser, blir det idag i takt med att läskunnigheten ökar världen över, snarare vilket slags information det går att ta till sig – och hur – som påverkar klyftorna i samhället. Att kunna läsa skrivstil är inte lösningen, men att hitta sätt att kommunicera över generations- och samhällsklyftor är det. Och kanske det inte skadar med skrivstilen heller – om inte annat blir det snygga julkort.

 

Bild: Henri Lebasque, Woman Reading In the Garden