Sedan hösten pågår under namnet ”kiasma_strike” en kampanj driven av konstnärer. Kampanjen är riktad mot det nationella konstmuseet Kiasma och dess privata stödfond. De upprörda undertecknarna av ett upprop vill med omedelbar verkan avlägsna en av stödfondens grundare, Chaim ”Poju” Zabludowicz från dess styrelse. Tillsvidare upphör deras samarbete med museet.
Finländaren (och finlandssvensken) Zabludowicz är bosatt i Israel och Finland och hör till landets rikaste personer. Han utpekas för att bland annat ha berikat sig på vapenhandel med Israel, skapat den proisraeliska lobbygruppen Bicom och investerat i byggande på annekterad mark. Allt sammantaget ger Zabludowicz intrycket av att vara värsta sortens kapitalist med mycket orent mjöl i påsen.
Det pågår sedan 2014 en kampanj mot Zabludowicz Collection i London (där hans privata samling visas) benämnd ”Boycott Divest Zabludowicz” (BDZ) som är sprungen ur den större propalestinska kampanjen ”Boycott Divest Sanctions” (BDS). Zabludowicz anklagas för ”artwashing” i såväl Storbritannien som Finland.
Ur ett vänsterperspektiv är naturligtvis alla kapitalister förkastliga, somliga mer än andra. Men hur välriktad är egentligen kampanjen mot Zabludowicz? Hans företag är långt från det enda med historiska och nuvarande band till staten Israel. Just nu är den finska staten i färd att slutföra en vapenhandel med Israel värd en miljard euro. Är det dags att bojkotta staten? Hur ser det ut med Kones engagemang och ägande i Israel? Konestiftelsen hör till landets största vetenskaps- och kulturmecenater, men är inte detta också storskalig ”kulturtvätt” av pengar? Hur är det med Wihuris vittförgrenade internationella affärsverksamhet? Några illaluktande pengar där som slussas in i mecenatskapet? Och Konstsamfundet, hur ser deras portföljer ut?
Ju mer man ser på det, desto märkligare är det att Poju Zabludowicz singlas ut som enda finländare eller verksamhet. Det är visserligen sant att företaget Tamares som han ärvde efter sin far var verksamt med vapenhandel, bland annat med Israel. Föräldrarna var förintelseöverlevare och stöttade staten Israel som idé och realitet. Någon ideologisk eller moralisk kompromiss torde inte fadern ha känt. Sonen avvecklade vapenverksamheten under 1980- och 90-talen efter att han tagit över verksamheten.
En annan anklagelsepunkt är att Zabludowicz grundade thinktanken Bicom 2002, som är proisraelisk och verksam i Storbritannien. Den verksamheten är transparent och dess perspektiv väl annonserat. Ingen behöver hålla med, men argumentationen är helt rimlig och kan knappast stämplas som extrem, utan snarare akademisk. Att den är inflytelserik i Storbritannien har med dess relativa trovärdighet att göra. Bicom har 2022 kritiserat en Amnestyrapport som stämplat Israels behandling av palestinierna som apartheidpolitik. Även det är en legitim argumentation som är underbyggd utan att man behöver instämma i den – Amnesty har även senare kritiserats för partiskhet i samband med Ukrainakriget. Zabludowicz lämnade Bicom 2017 (enligt egen uppgift; 2019 enligt kritikerna).
Därefter förefaller argumenten mot Zabludowicz allt mer fragmenterade. Det tyngsta tycks vara invändningar mot ett engagemang i byggprojekt i Ma’ale Adumin, en stad belägen på palestinsk mark som annekterats 1968 och som började bebyggas på 1970-talet. Där är kritiken berättigad – Zabludowicz har endast sagt att han numera inte har några intressen på ockuperad mark. Ma’ale Adumin är samtidigt en sedan 1991 av staten Israel erkänd medelstor stad med kring 40 000 invånare. Det finns knappast något byggföretag i Israel som inte under de femtio år som gått haft med denna omfattande urbana utveckling att göra. Det är värt kritik, men knappast av den grad att det skulle diskvalificera Zabludowicz mer än till exempel Kone, vars dotterföretag förser hela Israel med hissar som garanterat finns även här.
Samarbetet med Partner Communications (ett av Israels största telecomföretag) som reser mobilmaster över hela Israel och på ockuperad mark har kritiserats, men är det i sig skäl att utestängas ur finländskt konstliv? Det är en dominerande aktör, var och varannan israel och palestinier har dess logga på sin mobilskärm. Likaså ifrågasätts ett historiskt ägande i Knafaim Holdings Ltd, en jättekoncern som äger bland annat flygbolaget El Al. Ett dotterbolag servar flygvapnets plan, vilket är en legitim verksamhet i en erkänd stat – att planen använts mot civila mål är beklämmande, men inte i sig att staten Israel har ett flygvapen. Även detta innehav avvecklades 2019.
Till sist kokar Zabludowicz verkliga fel ner till att han är jude och verksam i Israel. Det är de enda egenskaper där han och hans verksamhet avviker från övriga – icke granskade – finländska ledamöter i Kiasmas stödfond; från andra – icke granskade – konstmecenater; eller övriga – icke granskade – finländska miljardärer.
kiasma_strike luktar inte bara bigotteri, kampanjen har även en obehaglig doft av antisemitism. Den må vara omedveten, men det förblir förföljelse av den ende välkände juden i finländskt konst- och näringsliv. Alla andra går fria, trots eller för att just konstnärerna är så beroende av staten, Kone och det övriga kapitalet.
1 kommentar
Jag deltar i Kiasma-strejken eftersom jag inte gillar pengarna från vapenförsäljning, förringandet av Israels apartheidpolitik och hur vapen används mot palestinierna. På sommaren fotograferade jag väggarna i husen i Al’Arroubi, ett flyktingläger (egentligen en stad som har växt sedan 1948), som är fulla av porträtt av de unga människor som dödats på dess gator. Den israeliska armén körde nerför gatan genom lägret och sprutade tårgas. Förfarandet var så välbekant att hus har dörr- och fönsterskydd redo för det.
Jag tror att rika människor kan agera synligt för att förändra situationen eftersom pengarna verkar tala. Det skulle vara viktigt att besöka platsen för att uppleva vad som verkligen händer i Palestina. Jag betraktar mig inte som en bigot eller en (även omedveten) antisemit när jag kräver detta och deltar i arbetsstoppet. De som hävdar det verkar själva hålla fast vid karikatyrer och ofta till sina högerintressenter, bakom vilka det skulle vara bra att se. Man måste börja någonstans.
Jag tror att jag kan vägra allt stöd från partier som har några kopplingar till vapenhandeln, inklusive det finska statliga sociala stödet, även om det innebär att ge upp många saker i den materiella världen (lägenhet, dator, böcker etc.) och förstörelsen av mitt bräckliga jag som jag har byggt runt dem. Jag är inte riktigt redo för detta än, men om det i kall konsistens namn krävs så kan jag försöka vänja mig vid tanken. Men detta skulle kanske betraktas som trångsynthet eller bigotteri.