Storm blåser in under huden

av Lotta Green

Skicklig dramatisering av två avgörande förlisningar i Finlands sjöfartshistoria

Det är många element som ska falla på plats för att en teaterföreställning ska kännas alldeles rätt. När det sker ter det sig lite som en dans, närapå barnsligt enkelt. Hanna Åkerfelts Storm är en sådan föreställning – den inger en känsla av hur angelägen och nära inpå teater kan kännas, när ämnet är lokalt, bakgrundsarbetet är grundligt, och rekvisitan är precis lagom avmätt.

Föreställningen Storm beskriver det sköra förhållandet mellan ett människoliv och ett hav som varken kompromissar eller förlåter. Dramatikern Hanna Åkerfelt, som själv kommer från en lotssläkt som har bott på Utö sedan mitten av 1700-talet, blåser under två akter liv i två förlisningar: Draken (1929) och Park Victory (1947). Båda lämnade på sina sätt bestående spår i Finlands sjöfartshistoria.

Publiken sitter mitt i havet

Scenen är placerad i mitten av salen på Framnäs i Nagu. Publiken sitter således på bägge sidor av scenen, vilket effektfullt skapar känslan av att publiken sitter mitt i havet och betraktar det som sker. Rekvisitan består av fyra trälådor och några enkla tillägg som plockas fram vid behov. Genom korta scener och växlande berättande skiftar karaktärerna och platserna, när berättelsen om Draken av Nystad under första akten växer fram.

Skådespelarna Stella Laine, Jon Henriksen, Sofia Törnqvist och Henrik Heselius, pilar fram och tillbaka i ett väloljat maskineri. En tar vid där en annan avslutar. Ingen överträffar någon – alla är betydelsefulla i den helhet som utgör berättelsen.

Från och med att stormen som i ett trollslag förvandlar scenen till ett katastrofläge på barken Draken, och får skådespelarna att tumla från den ena sidan till den andra, är jag så investerad i det som sker att jag för ett ögonblick glömmer tid och rum. Julian Garner har här gjort ett mästerligt regiarbete, som tillsammans med Juho Golnicks ljud- och ljusdesign får den tragiska och dramatiska berättelsen att gå in under huden på en.

Där den första akten pendlar mellan frusna överlevare på den lilla kobben Örebåda och oroliga utöbor som inte kan annat än betrakta det fruktansvärda, handlar den andra akten mer om personliga möten.

Park Victory var på väg från Virginia, USA till Helsingfors med en besättning på 48 man. Hon ankrade tillfälligt utanför Utö på julafton, men överraskades av en väldig snöstorm som rev upp bottnen på skeppet. Ett nödrop hann skickas ut medan livbåtarna hissades ner. I hemmen på Utö gjorde man vad man kunde för överlevarna. Främlingar satt i köken, i kamrarna och låg i sängarna.

Andra akten har inte samma akuta laddning som den första och söker till en början aningen sin form. Så småningom bjuder den istället på ett par ömsinta porträtt av människor och skillnaderna mellan dem – inte bara de språkliga. En förvirrad överlevare vill bjuda på whisky samtidigt som han inte förstått att skeppet ligger på havsbottnen. En entusiastisk utöflicka är mest bara uppspelt över att få nytt sällskap.

Rör vid det djupt mänskliga

Hanna Åkerfelt har lyckats förena historia, berättande och dramatik i en sällsynt uppfriskande föreställning som i slutet också får en rent rituell dimension. Speciellt uppskattar jag med vilken ömhet, sakkännedom och respekt arbetsgruppen har gestaltat två historier som fortfarande lever kvar i minnet på utöborna.

Storm anknyter till alla de andra otaliga berättelserna om tragiska öden på havet som de yttre öarnas invånare i skärgården, kollektivt delar. Det är en föreställning som i all enkelhet anknyter till det djupt mänskliga: Den kompromisslösa naturen, människomöten och viljan att överleva.

 

Foto: Pette Rissanen

 

Åbo svenska teater: Storm

Manus: Hanna Åkerfelt

Regi: Julian Garner

Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte-Garner

Ljud- och ljusdesign: Juho Golnick

Maskdesign: Kaija Heijari

På scenen: Jon Henriksen, Henrik Heselius, Stella Laine och Sofia Törnqvist

Spelar fram till 6.5.

1 kommentar

Bodil Söderblom 6 februari, 2023 - 20:42

Draken byggdes i Kärrabukten i Dragsfjärd åe 1919. Såldes till Nystad ev. redan år 1927 och förliste (enl. sjöf. författaren Allan Gustafsson) samma år som Dragsfjärdsrederiet slutgilitgt upplöstes, vilket torde ha varit år 1929.
Draken var motorseglare. På sidan 195 i Allan Gustafssons ”Män och skepp”, 1971 kan man läsa mera (förutom , IFALL NyTid ämnar följa upp ursprunget för teaterföreställningen. Från s. 177 finns insprängt div. fakta om Draken.
ÅU hade antagligen sidorna fyllda om olyckan för nästan 100 år sedan, men …

Reply

Lämna ett svar till Bodil Söderblom


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.