En lyxproducents valbokslut

855

Riksdagsvalet 2023 är över och för vänsterns del är resultatet inte det vi önskade. Man kan spekulera både i taktikröstande, kandidatnominering och om vi lyckades föra fram de frågor vi anser viktiga på ett sätt som väljarna kunde ta till sig. Men i praktiken är det bara att torka snoret och fortsätta jobba för kommande val.

En intressant och positiv effekt är att valförlusten till trots har Vänsterförbundet lyckats aktivera nya medlemmar. Den lokalförening jag nu tillhör, Vänstern i Kervo, fick tio nya medlemmar efter valet. Det betyder en ökning med 17 procent av medlemsantalet. Det ger en bra grund för det fortsatta politiska arbetet och en bekräftelse på att vänstern behövs som motkraft mot den högerplotik som sannolikt kommer att dominera nationellt de närmaste fyra åren.

Som kulturarbetare kunde man som vanligt notera att konst och kultur inte är heta frågor i en valrörelse och vore det inte för Riikka Purras famösa uttalande om ”lyxprodukter” skulle kulturen knappast ha fått ens den korta stund i rampljuset den trots allt fick i diskussionerna.

Under den senaste regeringsperioden hade Centern hand om kulturministerportföljen och osynligare ministrar får man leta efter. Posten blev ett trappsteg uppåt för centerpolitiker på väg mot högre höjder och inte mycket mer.

De få gånger kulturfrågor lyftes fram var det alltid i sammanhang som vi är vana att se sedan ett antal år. Kulturens instrumentella funktion i välfärden, som en del av ett program för välmående och hälsa, integrerad i välfärdsprojekt, som boost för mental hälsa, för att öka kreativiteten som ett verktyg i arbetslivet och som ett sätt att förbättra äldre människors livskvalitet.

Inget fel med detta. Kulturen har en förmåga att förena och ge ny input i tänkande och känslor för både enskilda människor och grupper. Man kan mäta effekter och i förlängningen påvisa att kultur är bra för samhället i stort. En graf över kulturens ROI (return on investment) visar vanligen uppmuntrande siffror, en investerad euro ger minst tre tillbaka.

En aspekt av diskussionen som lyste med sin frånvaro var dock frågan om kulturens och konstens egenvärde. Antagligen för att det varit lätt för många att igen lyfta lyxproduktsyxan och låtit den vina över argument för konstens rätt att finnas till för konstens egen skull. Kulturarbetarna är också i hög grad beroende av uppdragsgivare, finansiärer och bidragsgivare.

Kultur som motkraft och dess subversiva sida och funktion som ifrågasättande visavi maktstrukturer i samhället får vänta på ett grundligare samtal i offentligheten. Fortsättningsvis.