En huisig studie i häxor

av Bianca Gräsbeck

Noidankehä gör upp med skönhetsnormer och idéer om det mänskliga och det djuriska.

Rummet mörknar till kolsvart. Vi har varnats för att föreställningen innehåller blod, nakenhet, höga decibel. Och fått tillstånd att gå ut mitt i om det känns så. Det skall handla om trolldom och häxeri, så det känns nästan lite pirrigt.

En ljuskägla fångar in en kuslig figur – hin onde själv? – i glittrade kåpa, en annan lyser upp en påskhäxa med huckle och kvast på väg till Blåkulla. Hör du? Blåkulla kallar, har vi hälsats av de unga skådespelarna Emilie Zilliacus och Mathilda Kruse, som tillsammans med sitt team (Iida Hägglund, ljudplanering, Saana Volanen, ljusdesign och Ella Jokela, ’outside eye’) satt ihop den knappa timmen långa pjäsen Noidankehä. Den direkta översättningen Häxring funkar inte så bra, inte riktigt heller Den onda cirkeln som ordet brukar stå för. Eller? Har inte häxan, trollen och annat i det okändas dunkel fått stå för det onda, i en föreställning som möjliggjort utlopp för och berättigat annan, värre ondska? Men nej, cirkel blir det inte, men någonting ditåt.

Groteskt och frigörande

Med Noidankehä vill Kruse och Zilliacus göra upp med normer om det godkända, med stelnade föreställningar om vad som är rätt och vackert. Greppet känns robust feministiskt, de här kvinnorna blygs inte över att deras kroppar inte motsvarar dagens (mannekäng)skönhetsideal, de står upp för sig själva. I sitt frossande i det motbjudande, både i hur de rör sig och de substanser de sysslar med, skakar de helt obesvärat om publiken. Det är ju bara teater, men samtidigt någonting mycket verkligt som krockar rejält med våra uppfattningar, både direkta och symboliska, så vi får dem slängda i ansiktet och vi tvingas se dem ur ett annat perspektiv.

Kruse och Zilliacus har djupdykt i uppfattningen om häxan, kopplat till gamla sagor, pop-kultur och historia och hoppats hitta en ny häxa, fortfarande okänd för dem. I processen har de inspirerats till att undersöka sina egna kroppar och rörelser med ett groteskt och frigörande grepp. Så föddes de nya häxor som blev till vättarna vi nu ser på scenen, varelser någonstans mellan människa och djur, varelser som saknar de gränser som skiljer oss människor från naturen.

Skräcken saknas

Omvandlingen sker på scenen. Häxan och den kusliga klär av sig till trosorna och förvandlas så till vättar, iklädda kopparröda peruker med långa, ostyriga lockar. På huk anklunkar de omkring på scenen med bröst som daskar mot magarna och åstadkommer det specifika ljudet, med ’djuriska’ rörelser stannar de upp vid små ’öar’ av rekvisita utspridda över scenen. Det blir alltmer lustfyllt. Efter något av ett klimax uppenbarar sig en ko på scenen. Vättarna fascineras av kon som de prövar, undersöker och börjar dia. Kanske är det här tanken vaknar att bege sig till häxornas berg; det de sugit i sig ur kons juver är ju inte mjölk utan blod – som tacknämligt anständigt sipprar ur mungiporna efteråt. De sätter igång förberedelser för resan, vilket innebär beredandet av en matsäck bestående av kaffe och smörgås. Under dessa förberedelser uppnår pjäsen sin äcklighetsklimax som jag inte skall avslöja, men den väna rösten som sjunger Uti vår hage medan kaffet bryggs låter oss ana kvaliteterna i den puttrande brygden. Då ryggsäcken är packad beger de sig iväg, den ena ridande på kossan, den andra på en kvast.

Således är det på ett plan berättelsen om två nyfikna och företagsamma vättar som beger sig till Blåkulla. Jag har alldeles i början råkat snappa upp en blick som riktas mot en i publiken; den blicken var kusligt lovande. Ljudfonden är fint suggestiv. Det blir dock mera av vältrande i nakenhet och äckel än det blir skräck och farlighet. Här finns inget skräckinjagande. Här hoppar heller inga slemmiga paddor– den biten har översatts till djurvänligare alternativ. En intressant liten detalj vänder upp och ned på relationen mellan djur och människa – den ena vätten tar betslet av kon (ja, kor brukar väl inte ha betslen…), tar det på sig och börjar dra kon i hela dess majestät, inte länge men i alla fall. Tillagningen av matsäcken fyller oss med äckel, men vid närmare eftertanke – är det inte lite en spark i magen på oss antropocentriker som anser och tror att våra sätt att göra och vara är de enda rätta? Jag saknar de riktiga häxorna, men får snällt inse att de jag saknar bara är min uppfattning om dem. Det finns andra.

Tehdas teatteri: Noidankehä
Arbetsgruppen:
På scenen Emilie Zilliacus och Matilda Kruse, skådespelare och sammankallare
Ljudplanerare Iida Hägglund
Ljusdesign Saana Volanen
Outside eye, assistent Ella Jokela
Premiär på Tehdasteatteri i Åbo 29.4.22023, spelar fram till 27.5 2023.

 

Efter föreställningen 25.5 föreläser Carina Karlsson, författare till en bok om häxprocesserna på Åland. Boken var en av inspirationskällorna till Noidankehä.

Foto Mariel Helovirta

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.