Kategoriarkiv: Film

Andrej Zvjagintsev: Konsten ska inte tjäna ideologin

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev har hyllats internationellt för sina Rysslandsporträtt i filmer som Återkomsten, Leviathan och Saknaden.  Kritiker har berömt hans sätt att närma sig känsliga ämnen, enligt Ny Tids recensent Zinaida Lindén ”kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar” i Ryssland, alltid genom den lilla människans och familjens synvinkel. I början av oktober ordnades ett Zvjagintsev-retrospektiv i Helsingfors, och Ny Tid fick tillfälle att träffa honom på stängningshotade Kafe Moskva, grundat av bröderna Aki och Mika Kaurismäki. Aki Kaurismäki är naturligtvis bekant för Zvjagintsev.

– Inte personligen, men några av hans filmer är oförglömliga. Han är en stor regissör, en riktig auteur.

Zvjagintsev skulle inte till en början alls bli någon auteur själv, utan utbildade sig ursprungligen till skådespelare.

– Jag var runt 23 när jag som skådespelarstuderande vid GITIS (Ryssland teaterhögskola, red. anm.) såg Äventyret av Michelangelo Antonioni. Jag var förbluffad. Tack vare honom insåg jag något stort om filmkonsten som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på. Jag blev förälskad i filmkonsten och började girigt leta efter den.

– Ungefär samtidigt, 1990, öppnades ett filmmuseum i Moskva där det visades mästerverk från hela världen. Jag gick på bio som i skolan utan att ens själv begripa det. Det var mina universitet, fast endast teoretiska och utan slutbetyg. Lyckligtvis började rysk tv år 2000 att producera egna serier – tidigare köpte man in utländska. Det uppstod brist på sakkunniga i branschen, och så beslöt producenten för en av dessa serier att börja anlita unga, okända regissörer. Ödet ordnade det så att en av dessa regissörer blev jag.

Zvjagintsev berättar att han fick chansen för att han tidigare gjort en reklamfilm för samma tv-kanal. Under år 2000 filmade han så tre avsnitt för tv-serien Tjornaja komnata (”Det svarta rummet”), före han plötsligt erbjöds möjlighet att göra en långfilm. På det sättet blev Återkomsten (2003) till.

Zvjagintsevs filmer har stött på viss kritik på hemmaplan, för hur de framställer livet i Ryssland. Att hans filmer inte följer den statliga ideologin har ändå inte medfört några svårigheter för honom, säger han. Av hans fem långfilmer är det bara en – Leviathan – som erhållit statligt stöd (”en obetydlig summa”), och han själv har aldrig bett om några statliga pengar.

– Det är producentens jobb, och det är hans beslut om han vill vända sig till staten för hjälp eller inte.

På ett mer allmänt plan är Zvjagintsev tydlig med att statligt stöd till konst- och kulturfältet aldrig får bindas till villkor på innehållet.

– Kreativiteten ska inte stå i ideologins tjänst, tvärtom: det är statens plikt att stöda kreativa intentioner i samhället. Det är min åsikt, sådan som den varit och fortfarande är.

Många ser politiska aspekter i dina filmer. Vad anser du själv om det?

– I den ordagranna betydelsen ser jag ingen politik i mina filmer. Det finns en separat genre, ”politisk film”, som jag säkerligen inte sysslar med. I den meningen är Leviathan inte ett politiskt ställningstagande. För mig handlar filmen huvudsakligen om en människa. Naturligtvis handlar den också om staten, om denna människas sammandrabbning med det själlösa system som krossar honom i slutet. Men det budskapet är lika gångbart i Ryssland som det är i många andra länder. En gång intervjuades jag av en mexikansk journalist som sa: ”byt er vodka mot vår tequila, era snöbeklädda vidder mot våra kaktusar, och det blir en alldeles mexikansk historia”. Och en italienska sa: ”ställ på er ortodoxa kyrkas plats vår katolska och det blir en italiensk film”. Människans lott är likadan överallt. Graden av social otrygghet varierar, det kan vara en demokrati eller ett auktoritärt styre, men essensen är den samma.

text Alexandr Foy
översättning Pavel Petrov
foto wikimedia commons

Det korrekta filmspråket

Alfred Backa
Alfred Backa.
Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare

Naket, gripande, kontroversiellt om De Andra

Varje morgon står Tina (Eva Melander) i sin uniform med Tullverkets vapen på ärmen vid landgången i Kapellskär. Ett skepp kommer lastat med passagerare. Tack vare Tinas fenomenala luktsinne kan tullen beslagta sprit, knark, barnporr. Hennes näsa registrerar nämligen de förbipasserande som bär på hemligheter, skuld och skam.

Trots sitt osköna yttre och introverta sätt är Tina inte otursam. En respekterad samhällsmedlem, en älskad dotter som besöker sin pappa (Sten Ljunggren) på ett mysigt äldreboende. Tinas sambo (Jörgen Thorsson) må vara besatt av att pyssla med sina kamphundar, men han lagar gärna middag och frågar alltid Tina ”Hur var din dag?”

Ett lagom ordnat, lagom deppigt, lagom svenskt liv.

Men Tina har alltid känt sig annorlunda. Hon promenerar barfota i skogen, hon gillar varken mat eller sex. Sambons hundar avskyr henne. ”Ful, konstig och med kromosomfel” – så beskriver hon sig själv.

En dag anländer den hemlighetsfulle Vore (Eero Milonoff) till Kapellskär. I bagaget har han en larvkläckningsmaskin. Med sitt toviga hår och sin grovhuggna fysik är Vore mycket lik Tina. Snart är passion ett faktum, med nakenbad i sjöar, älskog i skogen och ett och annat mellanmål som består av larver.

Glöm Shrek, Avatar och andra trendiga fulingar från Hollywood. Med smink och kostym har filmmakarna förvandlat svenskan Lekander och finnen Milonoff till äkta nordiska troll. Lika barn leker bäst, men är Tina och Vore lika varandra även inombords?  Plötsligt ställs Tina inför nya dilemman. Tillsammans med Ann Petréns polisutredare upptäcker hon några riktiga monster i människoskepnad, i en vanlig förortslägenhet.

John Ajvide Lindqvist har bidragit till manuset som bygger på hans novell Gräns. Tillsammans med Isabella Eklöf och den iransk-svenske Ali Abbasi bjuder de på ett drama om nordisk ensamhet och annorlundaskap. Filmens tempo är suveränt, personkemin mellan huvudrollsinnehavarna är så stark att man verkligen känner för deras rollfigurer. Med säker hand vispar Abbasi ihop en sufflé som innefattar en massa tankeväckande allusioner. John Bauer-estetik blandas med diskbänksrealism och noir på gränsen till skräck.

Filmen för tankarna till Agnieszka Hollands gränsöverskridande ekothriller Pokot/Spår, där den skogsfrälsta hjältinnan förförs av en entomolog. Precis som hos Holland bjuder Gräns på en kontroversiell epilog. Om sanningen ska fram är det den som jag upplever som störande,  i stället för den knäppa sexscen som förekommer i mitten av filmen. Svenskarnas eviga exotiserande av finnar – så kan man tolka det hela.

I vilket fall som helst har Abbasi åstadkommit en djärv och brutal liknelse som etsar sig i minnet, med drag av samhällssatir, hämndsaga, melodram.

Zinaida Lindén

Gräns.
Drama/ thriller. Sverige/ Danmark, 2018.
Regi: Ali Abbasi. Manus: Ali Abbasi, Isabella Eklöf,
John Ajvide Lindqvist
Foto: Nadim Carlsen. I rollerna: Eva Melander,
Eero Milonoff, Jörgen Thorsson, Sten Ljunggren, Ann Petrén
Första pris på filmfestivalen i Cannes i sidokategorin
”Un certain regard”.

Att glömma för att minnas

Du kommer aldrig att kunna förstå”, säger den 17-åriga Kaja– (Andrea Berntzen) rakt in i kameran. ”Bara lyssna på mig.”

Det dröjer lite innan vi inser att denna tonårsreplik är avsedd för Kajas mamma som flickan pratar i telefon med. Kaja och hennes lillasyster är på ett sommarläger på Utøya. Hundratals ungdomar rör sig mellan de färggranna tälten, skojar och skrattar. Samvaron grumlas av nyheten om explosionen vid regeringskansliet i Oslo. Trots den usla täckningen på Utøya lyckas några kontakta sina föräldrar. Utan att ana det upplever 69 av lägerdeltagarna sina sista minuter i livet.

Terrordåden år 2011 var den största katastrof som drabbat Norge sedan andra världskriget. Jag råkade vara i Oslo kring den 17 maj år 2012 då rättegången mot Anders Behring Breivik pågick. Den tv-journalist som rapporterade från tingsrätten i Oslo lät saklig och proffsig samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder. Vittnesmålen sändes bara via text, eftersom många överlevande var minderåriga.

I sin smärtsamt intensiva studie i skräck ställer Erik Poppe (Tusen gånger god natt, Kungens val) en viktig fråga: vad är det som etsar sig i allmänhetens minne några år efter ett illdåd? De massmediebilder och skildringar som de facto fokuserar på förövarna? I Utøya 22 juli faller allt ljus på de drabbade. Det är deras film, de återerövrar sin historia. Poppe nämner aldrig Breivik vid namn, inte ens i texterna. Terroristen skymtar bara i två scener – som en mörk, ansiktslös gestalt på långt avstånd. I Jan Troells Il Capitano som handlar om Åmselemorden är det däremot offren som inte har några ansikten (av hänsyn till förlagornas anhöriga).

Att glömma illgärningsmannen och minnas bara offren är Poppes rättmätiga budskap. Å andra sidan bidrar skräckgestaltens anonymitet kombinerad med det faktum att det är bara ungdomar som figurerar i filmen till en viss genremässig förvirring. Tänk The Hunger Games eller Flugornas herre.

Även vuxna var med på skräckön. Orättvist att de strukits från denna historia. Till Breiviks första offer hörde Monica Bøsei, kallad Mor Utøya efter att ha jobbat på lägret i 20 år. En vuxen, en motorbåtsägare syns flyktigt i finalen. Annars är barnens utsatthet övergripande.

Det 19-åriga proffset Andrea Berntzen gör en stark insats som Kaja. De övriga skådespelarna, som är amatörer, imponerar i birollerna. Manuset bygger på de överlevandes berättelser, men karaktärerna är fiktiva. Här finns varken hjältar eller skurkar. Filmmakarna dömer ingen. Inför döden är alla lika. Den 72 minuter långa tagningen som Poppe och filmfotografen Martin Otterbeck satsar på för att återge de drabbades känslor under det 72 minuter långa angreppet är mästerlig. ”Jag var tvungen att ta med tiden som en karaktär”, kommenterade Poppe i en intervju.

En svår men nödvändig film som kommer att få mången tittare att gråta. ”Vi är på en ö, det är tryggt här”, säger en av ungdomarna i telefon kort innan skjutningen börjar. Det går inte att avskärma sig från omvärlden, påminner filmmakarna. Denna tanke känns i märgen, när jag efter att ha sett filmen går ut på en av de gator i ”det lilla trygga Åbo” som bevittnade en terrorattack den 17 augusti år 2017.

Zinaida Lindén         

Utøya 22 juli
Drama. 92 min. Norge, 2018.
Regi: Erik Poppe
Manus: Siv Rajendram-Eliassen, Anna Bache-Viig, Erik Poppe Foto: Martin Otterbeck Musik: Wolfgang Plagge
I rollerna: Andrea Berntzen, Alexander Holmen, Solveig Koløen Birkeland m fl

Det är på teatern som Ingmar Bergman lever vidare

Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.

Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker

hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.

Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.

Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.

Regissören är död, leve författaren

Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissören Ingmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.

Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.

– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.

Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.

– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’

Liv Ullman och Ingmar Bergman.

 

Suverän dialog

Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.

Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.

Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”

Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.

Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.

– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.

Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.

– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.

Teater som extremt ”här och nu”

I år gästade TG Stan festivalen med Infidèles Otrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.

Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.

Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.

Hotel Strindberg

Fem timmar Strindberg

Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.

Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.

Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.

Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.

På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.

– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.

Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.

Persona.

Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.

Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska Dagbladets Lars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.

Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.

Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N

Text Tomas Jansson
Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall