Kategoriarkiv: Konst

Knausgård klarade Munch-panik

Förra året kurerade Karl Ove Knausgård en utställning med Edvard Munchs konst på Munchmuseet i Oslo, och i samband med den gavs Så mycket längtan på så liten yta ut, nu i svensk översättning. I utställningen lyfte Knausgård fram många sällan eller aldrig visade verk av Munch, och i boken berättar han om vägen fram till detta urval, och vilken konstsyn som ligger till grund för ett sådant urval. Han fick fri tillgång till museets magasinerade samling på över tusen bilder, och valde bilder utifrån viljan att öppna för nya synsätt – bortom den ikoniserade Edvard Munch, med sina skrin, madonnor och sin ångest. Målet var att besökarna skulle se Munch som för första gången, ty det är bara i mötet i ett gemensamt nu som verklig konst kan födas, menar Knausgård.

Bildkonsten har en stor betydelse för Knausgård, exempelvis så ackompanjerades hans årstidsböcker av bilder av Vanessa Baird, Anselm Kiefer, Anna Bjerger och Lars Lerin. De tre förstnämnda förekommer också här, som kommentatorer och pendanger till deras kanoniserade kollega. Knausgård försöker genom dessa, och genom andra samtida och dåtida konstnärer samt Munchs biografer, ringa in hans särart som konstnär och människa. Dessutom tar boken avstamp i några specifika målningar, varav flera är reproducerade i speciella bildsjok. Knausgård går nära bilderna, noggrant redogör han för deras uttrycks beståndsdelar och för de intryck de ger. Både personligt och förment objektivt går han tillväga, även om det är i det personliga och det intima hans mästerskap ligger. Liksom i årstidsböckerna får läsaren också ta del av författarens liv på Österlen, men framförallt hur Knausgård bit för bit närmar sig Munchs konst och utställningen som allt ska leda fram till. Från att med hybrisartad snabbhet svarat ja till uppdraget, via besök till Munchs tidigare bostäder och motivlandskap, fram till paniken och ångesten över urvalet: ”Hur kan jag stå för dessa målningar när flera konnässörer säger att de är dåliga?” 

Knausgård verkar boken igenom behäftad av idén att eftersom Edvard Munch målat alla dessa målningar som aldrig tidigare visats så måste de också vara kvalitativa. En sorts genikultsidé, alltså. Som ”tur” är, och väldigt lägligt rent dramaturgiskt, så får han mot slutet, genom Vanessa Baird, insikten att det kompromisslösa måste triumfera, att ens egna åsikter måste få sin plats. Baird kommer här in som en radikalt annorlunda röst i Knausgårds litterära universum, konfrontativ, pragmatisk, rak. Det är annars som att Knausgård måste plåga sig i livet, för att sedan i bok efter bok rentvå sig. Nej, det var så här det kändes, det var så här jag menade, inte som jag visade i det levda ögonblicket, utan som jag istället här skriver; det är det som är. Då skapas också det rum i litteraturen, och den mellan verk och mottagare gemensamma tid, den sanning som Knausgård hela tiden söker. Det är också så han förklarar konstens essens och även Munchs konstnärliga praktik. Här paras de norska tu, målaren och författaren, så olika men ändå så lika.

mycket längtan på så liten yta innebär att få landa i ett omsorgsfullt tecknat landskap, ett liv och en verksamhet som åtminstone jag inte varit så bekant med innan. Knausgård väcker blicken för särskilt den prekanoniserade Munch, och den sena, postkanoniserade Munch. Synd bara på vissa skönhetsfläckar, som att tvinga på filmregissören Joachim Trier ett släktskap med Munch, som en alltför lång dialog med en konstkännare, och framförallt att två felaktiga versioner av målningar, som alltså inte diskuteras, fått plats i boken. Men ändå: en läsupplevelse både för Knausianerna och Munchianerna.

Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård:
Så mycket längtan på så liten yta.
Norstedts, 2018.
Översättning: Staffan Söderblom.

Vintern kommer med Kone-ångest

Otso Harju
Otso Harju.
För många som håller på med konstrelaterat är hösten en tärande tid. September till december är då största delen av årets stipendier ansöks och/eller annonseras. Speciellt ångestfylld är ansökningen från Konestiftelsen (vars resultat offentliggörs om en dryg vecka). Kone har mest pengar att ge, ”alla” söker, och stiftelsen är känd som den mest kreativa fonden i Finland. Där andra aktörer kan ibland anses unkna, går vilda vandringssägen om konstprojekt som Kone (lär ha) understött: Mannen som fick pengar för att rida en häst runt om Finland; personen som bad bedömarna själva fylla i hens ansökan som de bäst ansåg; personen som skrev sin ansökan från en ankas perspektiv. Äntligen någon som förstår. Och ren fakta är att bland dem jag känner, har Kone utan tvivel understött fler storskaliga, kreativa konstprojekt än någon annan instans*. Tävlingen är hård men de potentiella belöningarna är stora. Jag är på många sätt så glad att Kone finns, men problemet är att sättet som vi hanterar ansökningarna går emot den gemensamhet människor annars försökt skapa.
För bland (halv)ungt konstfolk i Helsingfors har ‘att jobba tillsammans’ varit det alla talat om de senaste åren. Kollar du på valfri händelse eller publikation kommer du antagligen att stöta på något kring ’empati’, ‘solidaritet’, eller ‘att stötta varandra’. I en prekär, extremt tävlingsinriktad värld där de flesta lider av någon form av mental ohälsa, har åtminstone vissa försökt göra det coolt att vara snäll, att dela med sig av resurser och know-how, och skapa alternativa utrymmen. Detta är kanske den bästa idén någonsin. Men varje höst slår stipendieansökningarna kilar människor emellan.

Samma problematik med för många smarta människor och för få stipendier finns ju självklart även exempelvis inom universiteten. Det som gör det extra jobbigt inom konstvärlden är att alla känner till vad de andra jobbar med, och att det inte finns lika klara indelningar i fält med egna pengapotter. Detta betyder att alla dina vänner även är dina värsta medtävlare. Och man kan förstå att någon känner sig skit då kompisen fått pengar och man själv inte gjort det. Hur mycket man än intalar sig att finansiell ersättning inte har något att göra med hur bra man är på något, är det extremt svårt att alltid orka tro på det – i synnerhet då hyror ska betalas och du har så svår ångest att du inte kan sova om natten. Avundsjuka är ingen vacker känsla, men under bra förhållanden borde den kunna bearbetas på icke-dömande och konstruktiva sätt.
Men, som så ofta händer vänder sig frustrationen, rädslorna och bitterheten inte mot det som orsakat problemet – i detta fall tävlingen – utan mot dem som är i en lika dålig situation som en själv. Det riktiga problemet, bristen på pengar och utrymmen, verkar överlägset svårt och i stället går man in för ett själviskt överlevnadstänkande: ”Jeder für sich und Gott gegen alle (tack Werner Herzog). Solidaritetsideal slängs i papperskorgen när någon frågar en om den får läsa ens ansökan från förra året för att kunna prestera bättre i år. Människor sitter på sin egen tragikomiska skatt. Småaktiga saker viskas på vernissage. Man bär på bitterheten och vänskaper blir ansträngda. De som i sin tur råkar få pengar känner sig ofta extremt skyldiga och skäms för att berätta om stipendier för andra. Människor tävlar allt hårdare. Det hela luktar klassisk söndra och härska-strategi.

Överlag är det väldigt intressant att det som i grund och botten är en multinationell hissfirma är den mest progressiva av de etablerade konstaktörerna i landet. För att upprepa: Kone stöder fantastiska saker. Och samma situation verkar gälla på den akademiska sidan, där mängder av politiskt radikala forskningsprojekt som universiteten själva är för konservativa eller fega för har plockats upp av Kone. Vad som gör dem ännu intressantare, och därför en meningsfull samtalspartner, är att de själva också ser sig som en lite coolare stiftelse.
Allra klarast märks det i sloganen ”Rohkea avaus” (ett modigt initiativ): Kreativitet, att våga, att komma med något nytt och oväntat är det som betyder mest, inte nödvändigtvis dina andra ”meriter”. Om du verkar ha något viktigt att säga kan de bekosta det, oberoende av vem du är, det är tanken. Kollar du deras hemsida är den full med intressant content, som signalerar ”rätt” saker. Stiftelsen bryr sig, både om fälten och människorna de understöder. Få andra fonder ger stipendiemottagarna tillgång till liknande månadslöner, nätverk och utrymmen. Genom att motta understöd blir du på sätt och vis del av en samhörighet och kan nu stolt bära titeln modig intiativtagare. Du är framtiden.
Samtidigt gör den höga mysfaktorn det himla svårt se kritiskt på det hela. Det är lätt att glömma bort att den mindre betoningen på klassiska meriter inte automatiskt gör stipendieprocessen demokratisk. För nervösa människor (som jag) är den avskalade ansökan en orsak till lika stor ångest varje år: ”Förklara på femhundra tecken varför ditt projekt är ett modigt initiativ”. Förklara på femhundra tecken varför du borde få äta nästa år. Det hela påminner om det amerikanska TV-programmet Shark Tank, där företagare på en kort tid ska pitcha en tillräckligt imponerande businessidé för att panelen av riskkapitalister ska nappa på den. För att kunna göra det, för att kunna låta intressant på 500 tecken, måste du kunna tala ett visst slags språk. Sudda ut verklighetens mångtydighet, projektets komplexitet, och din egen extrema osäkerhet. Detta är inte stunden att vara överrumplande ärlig och berätta om hur uppfuckad du egentligen är. Här vill vi ha självsäkerhet och vision, humor och samhällelig relevans på 70 ord.
Om du inte rör dig i rätt kretsar från början, kommer du antagligen inte att göra det efteråt heller, men på ytan ser allt väldigt fint ut. Retoriken kan ses som en del av den större trenden med ”trevliga arbetsgivare”, à la arketypen Google. Det handlar om en slags killing with kindness, att vara så schyst att arbetstagarna börjar känna något slags tacksamhetsskuld gentemot arbetsgivaren. ”Tänka sig att lilla jag får hålla på med konst och ännu få betalt för det.” Poängen är att ingen någonsin borde behöva tänka så. Du jobbar och ditt jobb är värdefullt – ja, till och med om du är konstnär. Du ska aldrig behöva vara tacksam för ett stipendium, desto mer än någon annan arbetstagare behöver känna en tacksamhetsskuld gentemot sin arbetsplats. Alla har rätt till ett drägligt liv. Du ska heller aldrig behöva vara rädd för att tala om din arbetsgivare eller om potentiella problem inom organisationen. Och, kanske viktigast att komma ihåg: dina vänner är dina vänner, inte dina konkurrenter.

Talar man med människor från andra länder, blir det klart hur speciellt det är att aktörer att Kone finns. På de flesta andra ställen finns inget motsvarande på denna skala. Men den politiska diskussionen får inte reduceras till ”Så skulle du då hellre inte ha något alls?”. Vi kan bättre än så. Det är själva tävlingssystemet, dess etiskt tvivelaktiga grund och dess emotionellt splittrande effekter som måste ifrågasättas. Vad som är roligt med Kone är att om de mot förmodan skulle läsa denna text, skulle de antagligen gilla den. För ju mera metakritik de kan inkorporera, desto mera progressiva blir de.
Det ligger på allas vårt ansvar att försöka omforma konsten till något mera solidariskt. I praktiken betyder detta att dela på pengar, kunskap och arbetsmöjligheter. Att gemensamt processa sina osäkerheter och rädslor, och bjuda in i stället för att rangordna. Att inte kasta andra framför bussen för att själv komma framåt. Det låter självklart, men är inom konstvärlden långt ifrån det. Och, om stiftelser med ambitioner på att vara nyskapande vill medverka i att forma ett rejälare konstfält, borde de övergå till modeller som inkorporerar, framför allt, en splitting av utdelningsprivilegiet. Detta är normen för exempelvis feministiska människorättsfonder: I stället för att dela ut pengarna själva, ger de ut större summor som sedan delas vidare av mindre, icke-institutionella aktörer som bättre vet vad som behövs och är gynnsamt för gräsrotsnivån. Lotterisystem är en annan prövad demokratiserande metod. Dessa löser självklart inte problemen, men är ett steg mot det bättre.

Den sjunde december är, vad som än händer med ens ansökan, i grund och botten en lättnad för alla.  Åtminstone behöver man inte ha ångest för det här igen förrän nästa augusti.

Otso Harju

är genusvetare och konstskribent

*Det är också intressant hur starkt det känns som att man måste först bevisa att man är ’tillräckligt bra’ för att få stipendier enligt de nuvarande reglerna för att kunna säga något om dem. Tankesättet är inte speciellt långt borta från den före detta VD:n som sedan gjort bot på sig och nu predikar på inspirationsevenemang om vikten av socialt ansvar. Han kan säga att pengar inte är allt för han har redan visat att han minsann kan göra pengar. Men: att ”lyckas” på ett problematiskt systems villkor borde aldrig vara ett krav för att få kritisera systemet.

Hur som helst, om jag inte fått pengar av ett antal fonder, inklusive Kone, skulle jag knappast skriva denna kolumn. Skulle för den delen inte hålla på med något kreativt överlag eftersom jag vore antingen  totalt pank eller överarbetad inom någon annan sektor.

Det korrekta filmspråket

Alfred Backa
Alfred Backa.
Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Kultur för alla: Gratis är inte alltid nog

Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.

Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.

Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.

– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.

”Demokratifrågor”

Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.

– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?

Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.

– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.

Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.

– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.

– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.

Allt för alla?

Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?

– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.

Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.

– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.

Ideologiskt?

De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.

– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.

Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.

– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.

Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.

– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.

Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?

– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.

text & foto Öjvind Strömsholm