{"id":10094,"date":"2008-02-07T07:26:49","date_gmt":"2008-02-07T05:26:49","guid":{"rendered":"https:\/\/www.nytid.fi\/?p=10094"},"modified":"2021-05-26T14:10:14","modified_gmt":"2021-05-26T11:10:14","slug":"brasiliansk-modernism-i-stockholm","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.nytid.fi\/2008\/02\/brasiliansk-modernism-i-stockholm\/","title":{"rendered":"Brasiliansk modernism i Stockholm"},"content":{"rendered":"

<\/p>\n

<\/div>\n

Under loppet av n\u00e5gra \u00e5r fr\u00e5n 1956 fram till milit\u00e4rkuppen 1964 var Rio de Janeiro en kulturell sm\u00e4ltdegel som genererade ett s\u00e4rpr\u00e4glat konkret bild- och formspr\u00e5k, utvecklade bossa novan, skapade Cinema Nova inom filmen och inte minst ersatte sig sj\u00e4lv med en ny huvudstad \u2013 Brasilia.<\/strong><\/p>\n

<\/div>\n
Kring allt detta kretsar Moderna Museets nya utst\u00e4llning: \u201dTid och plats. Rio de Janeiro 1956 \u2013 1964\u201d. Utst\u00e4llningen \u00e4r f\u00f6rst ut att fira Stockholms-museets femtio\u00e5rsjubileum.
\nD\u00e5 f\u00f6r femtio \u00e5r sedan n\u00e4r museet byggdes upp h\u00f6ll precis New York p\u00e5 att ta \u00f6ver rollen som v\u00e4rldens konstmetropol fr\u00e5n Paris. Men vid sidan av detta och under de h\u00e4r \u00e5ren \u00e4gde en konstn\u00e4rlig utveckling rum p\u00e5 tre andra platser i v\u00e4rlden, som kanske just d\u00e5 inte direkt p\u00e5verkade oss i Norden s\u00e5 mycket, men som senare visat sin betydelse och som fortfarande genererar konstn\u00e4rliga impulser: Rio de Janeiro, Los Angeles och grannst\u00e4derna Milano och Turin.
\nUnder \u00e5ret f\u00f6rdjupar sig Moderna Museet i alla de h\u00e4r tre kulturella metropolerna och f\u00f6rst ut \u00e4r Rio. Och det h\u00e4r \u00e4r ingen utst\u00e4llning vilken som helst. Det \u00e4r ett unikt material som sammanst\u00e4llts med m\u00e5nga inl\u00e5n fr\u00e5n privata samlingar i Brasilien och en utst\u00e4llning som enbart visas h\u00e4r. Att det dessutom \u00e4r en utst\u00e4llning som \u00e4r s\u00e5 oerh\u00f6rt v\u00e4l sammansatt i b\u00e5de utf\u00f6rande och urval g\u00f6r den intressant enbart f\u00f6r den sakens skull.
\nMen, och h\u00e4r kommer den stora reservationen, du b\u00f6r vara intresserad av konkret konst f\u00f6r att uppskatta vad som visas. \u00c4r du det \u00e4r det h\u00e4r i det n\u00e4rmaste att j\u00e4mf\u00f6ra med en religi\u00f6s upplevelse. Huvudinslaget utg\u00f6rs n\u00e4mligen av det som kom att kallas f\u00f6r neokonkretism i Rio de Janeiro. Ett geometriskt, abstrakt formspr\u00e5k.
\nDet \u00e4r samma nykonkretism som liksom en v\u00e5g drar fram under 1950- och 60-talen p\u00e5 olika platser i v\u00e4rlden och i varje h\u00f6rna f\u00e5r den sitt speciella konstn\u00e4rliga uttryck. Den invigde kan exempelvis fascineras \u00f6ver att f\u00e4rgst\u00e4llningen i Rio \u00e4r helt speciell och att rytmen i kompositionerna skiljer sig fr\u00e5n andra platser. N\u00e4r den brasilianska nykonkretismen vecklar ut sig i rummet och l\u00e4mnar den tv\u00e5dimensionella ytan f\u00f6r att \u00f6verg\u00e5 i tredimensionella skulpturer h\u00e4nder ocks\u00e5 n\u00e5got unikt.
\nN\u00e5gra av namnen i den nykonkreta konsten \u00e4r Lygia Clark, Lygia Pape, Helio Oiticica och Aluisio Carvao, som alla var elever till konstn\u00e4ren och maestron Ivan Serpa. N\u00e4mnas b\u00f6r \u00e4ven Sergio Camargo, Amilcar de Castro, Milton Dacosta, Rubem Ludolf och Franz Weissmann.
\nSom bes\u00f6kare f\u00e5r man glimtar av b\u00e5de m\u00e5leri, poesi och design p\u00e5 den h\u00e4r utst\u00e4llningen, men framf\u00f6rallt g\u00e5r man d\u00e4rifr\u00e5n nynnandes p\u00e5 en bossa nova med en k\u00e4nsla av l\u00e4tthet, fr\u00e5n en tid och en plats d\u00e5 inte allt var s\u00e5 komplicerat utan det mesta i st\u00e4llet var m\u00f6jligt.<\/div>\n

Lars Vikstr\u00f6m<\/strong><\/p>\n

<\/span><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Under loppet av n\u00e5gra \u00e5r fr\u00e5n 1956 fram till milit\u00e4rkuppen 1964 var Rio de Janeiro en kulturell sm\u00e4ltdegel…<\/p>\n","protected":false},"author":745,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_mi_skip_tracking":false,"_monsterinsights_sitenote_active":false,"_monsterinsights_sitenote_note":"","_monsterinsights_sitenote_category":0,"footnotes":""},"categories":[5],"tags":[],"aioseo_notices":[],"jetpack_featured_media_url":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/10094"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/users\/745"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=10094"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/10094\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":37626,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/10094\/revisions\/37626"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=10094"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=10094"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=10094"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}