{"id":19388,"date":"2014-12-01T13:26:02","date_gmt":"2014-12-01T10:26:02","guid":{"rendered":"https:\/\/www.nytid.fi\/?p=19388"},"modified":"2018-10-16T19:51:56","modified_gmt":"2018-10-16T16:51:56","slug":"sorgen-och-vreden","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.nytid.fi\/2014\/12\/sorgen-och-vreden\/","title":{"rendered":"Sorgen och vreden"},"content":{"rendered":"

\"10-\u00d6ijerFr\u00e5n den anarkistromantiska poet han var p\u00e5 1970-talet har Bruno K. \u00d6ijer utvecklats till en poet vars huvudsakliga \u00e4mne \u00e4r sorg och f\u00f6rlust, skriver H\u00e5kan Lindberg.<\/strong><\/p>\n

Tv\u00e5 tunga svenska f\u00f6rfattare kommer med varsin ny bok denna h\u00f6st. Jag l\u00e4ser dem kort efter varandra och kan inte l\u00e5ta bli att l\u00e4gga m\u00e4rke till att de p\u00e5 en viss, liten punkt ger uttryck f\u00f6r rakt motsatt \u00e5sikt.<\/p>\n

John Ajvide Lindqvist<\/b> presenteras alltid som skr\u00e4ckf\u00f6rfattare, men jag skulle vilja h\u00e4vda att han i hemlighet \u00e4r en av v\u00e5ra b\u00e4sta Sverigeskildrare. Han befolkar inte sina romaner med n\u00e5gon sorts utt\u00e4nkta, typiska svenskar utan med s\u00e4regna, udda personer och trots det \u2013 eller just d\u00e4rf\u00f6r \u2013 flyter s\u00e5 mycket av de senaste \u00e5rtiondenas st\u00e4mningar och milj\u00f6er rakt in i texten. M\u00e5nga f\u00f6rfattare anstr\u00e4nger sig att beskriva samma \u00e5rtionden, men hos honom kan man pl\u00f6tsligt smaka p\u00e5 hur det var. I sin senaste bok, Himmelstrand<\/i>, g\u00f6r han ett portr\u00e4tt av tv\u00e5 skadade, oansenliga personer som bildar familj, sk\u00f6ter sina jobb, g\u00f6r vad de kan av livet och lyckas f\u00e5 lite grundv\u00e4rme att uppst\u00e5. Det ser kanske inte mycket ut f\u00f6r v\u00e4rlden, men det \u00e4r tydligt att hans sympatier ligger hos dem. Poeten Bruno K. \u00d6ijer<\/b> s\u00e4ger motsatsen. I sin senaste diktsamling, Och natten viskade Annabel Lee<\/i>, skriver han:<\/span><\/p>\n

om du lyssnar noga<\/p>\n

om du sk\u00e4r tillr\u00e4ckligt djupt<\/p>\n

i samh\u00e4llskroppen<\/p>\n

st\u00f6ter du alltid p\u00e5 m\u00e4nniskof\u00f6raktet<\/p>\n

gjutet i j\u00e4rnbokst\u00e4ver<\/p>\n

och sammanfattat i en enda rad<\/p>\n

arbeta och g\u00f6ra r\u00e4tt f\u00f6r sej<\/i><\/p>\n

Vem av dem som har r\u00e4tt? B\u00e5da, f\u00f6rst\u00e5s! H\u00e4r finns ingen paradox.<\/p>\n

\u00d6ijer b\u00f6rjade som en poet som fyllde sina dikter med en sorts romantisk rekvisita \u2013 spelkort, vinglas, cigaretter, lite som att kliva in i en punkig antikvitetsaff\u00e4r \u2013 men har utvecklats till en poet vars huvudsakliga \u00e4mne \u00e4r sorg. Han \u00e4r aldrig s\u00e5 bra som n\u00e4r han skriver om sorg och f\u00f6rlust; h\u00e4r \u00e4r hans precision i niv\u00e5 med Tomas<\/b> Transtr\u00f6mers<\/b>. Han kan g\u00f6ra metaforer som f\u00e5r en att k\u00e4nna att spr\u00e5ket har str\u00e4ckt p\u00e5 sig och v\u00e4xt en bit: pl\u00f6tsligt blev detta m\u00f6jligt att s\u00e4ga. Tvivlar man p\u00e5 att det g\u00e5r att tala allvar p\u00e5 modern svenska (jag ska erk\u00e4nna att jag g\u00f6r det ibland) beh\u00f6ver man l\u00e4sa n\u00e5gon av hans senaste fyra diktsamlingar: Medan giftet verkar<\/i> (1990), Det f\u00f6rlorade ordet <\/i>(1995), Dimman av allt<\/i> (2001) eller Svart som silver<\/i> (2008).<\/p>\n

I Och natten viskade Annabel Lee<\/i> g\u00f6r han i stort sett samma sak som i de fyra n\u00e4mnda diktsamlingarna, men med lite l\u00e4gre intensitet. Han \u00e5terbes\u00f6ker samma rum. Sorgen kan g\u00e4lla barndomen:<\/p>\n

familjefotot<\/p>\n

som h\u00e5llits undang\u00f6mt<\/p>\n

f\u00e5r dej att t\u00e4nka p\u00e5 en isvak<\/p>\n

det avl\u00e5nga<\/p>\n

vassa h\u00e5let i mitten av bilden<\/p>\n

stirrar mot dej<\/p>\n

d\u00e4r barnet klippt bort sig sj\u00e4lvt<\/p>\n

Eller det liv som g\u00e5tt:<\/p>\n

[\u2026]<\/p>\n

men n\u00e4r jag r\u00e5kat g\u00e5 f\u00f6rbi huset<\/p>\n

d\u00e4r du bodde<\/p>\n

har jag t\u00e4nkt tillbaka p\u00e5 det d\u00e4r rummet<\/p>\n

och undrat om v\u00e5ra skuggor<\/p>\n

fortfarande finns kvar d\u00e4rinne<\/p>\n

om dom rest sej upp<\/p>\n

och \u00e4ntligen gjort det om\u00f6jliga<\/p>\n

h\u00e5llit om varandra<\/p>\n

Eller samh\u00e4llet:<\/p>\n

[\u2026]<\/p>\n

det har alltid setts som en sj\u00e4lvklarhet<\/p>\n

att klyftorna<\/p>\n

och dom st\u00e4ndiga or\u00e4ttvisorna ska bevaras<\/p>\n

g\u00f6ras h\u00e5llbara och slitstarka<\/p>\n

l\u00e4ggas in som golv i husen<\/p>\n

Det m\u00e4rks varifr\u00e5n han kommer: fr\u00e5n m\u00e4nniskor som aldrig, ens under de b\u00e4sta \u00e5ren, var en del av framg\u00e5ngsgemenskapen. N\u00e4r han skriver om Sverige \u2013 \u201ddetta avl\u00e5nga ishj\u00e4rta \/ detta sjuka \/ sadistiska urberg\u201d (Dimman av allt<\/i>) \u2013 d\u00f6mer han landet med en profets str\u00e4nga och \u00e5lderdomliga mun.<\/p>\n

Dumheten, skriver han<\/p>\n

kan f\u00e5 ett helt land<\/p>\n

att krympa till en sjaskig l\u00e4genhet<\/p>\n

d\u00e4r idiotin rinner l\u00e4ngs v\u00e4ggarna<\/p>\n

Ocks\u00e5 en dikt om hur han uppt\u00e4ckte orden och fantasin slutar tv\u00e4rt, med en sorgsen bild. Orden<\/p>\n

skulle bl\u00e4nda<\/p>\n

gnistra starkare \u00e4n diamanter<\/p>\n

och hastigt slockna<\/p>\n

som n\u00e4r du f\u00e4ller igen locket<\/p>\n

till ett skrin<\/p>\n

N\u00e4r det g\u00e4ller naturen har hans sorg pressats s\u00e5 l\u00e5ngt att den \u00f6verg\u00e5tt i desperat ilska, n\u00e5got som han nog har gemensamt med m\u00e5nga andra.<\/p>\n

dom kom som tjuvar i natten<\/p>\n

och f\u00e4llde den sjuhundra\u00e5riga eken<\/p>\n

i n\u00e4sta liv<\/p>\n

ska dom h\u00e4ngas i samma tr\u00e4d<\/p>\n

Fr\u00e5n den anarkistromantiska poet han var p\u00e5 1970-talet till detta. Vad kan jag s\u00e4ga om det? Att det \u00e4r tydligt att han har f\u00f6ljt en inre konsekvens. Han har inte flyttat sig, han har koncentrerat sig p\u00e5 att st\u00e5 kvar och v\u00e4xa djupare ner\u00e5t.<\/p>\n

Diktsamlingens titel \u00e4r en blinkning till Edgar Allan Poes<\/b> sista publicerade dikt Annabel Lee<\/i>. Poe dyker upp p\u00e5 slutet. \u00d6ijer avslutar med en l\u00e5ngdikt som framst\u00e5r som den andra halvan av ett par: Svart som silver<\/i> avslutades med en liknande l\u00e5ng, idealiserande dikt om honom sj\u00e4lv. En rad personer beskriver hur de har m\u00f6tt honom i olika skepnader, som korsf\u00e4st eller knarkare, men de har bara uppfattat en facett av hans v\u00e4sen, om ens det. Och natten viskade<\/i> Annabel Lee<\/i> slutar med att han g\u00e5r in p\u00e5 ett kaf\u00e9 och m\u00f6ter den litteraturhistoria han gillar \u2013 Baudelaire<\/b>, Lorca<\/b>, Rimbaud<\/b>, Poe med flera. De framst\u00e5r som idealiserade facetter av honom sj\u00e4lv. N\u00e4r han passerar dem hoppar de upp som de lite skeva och slarvigt m\u00e5lade dockor man ser fr\u00e5n ett sp\u00f6kt\u00e5g p\u00e5 ett billigt n\u00f6jesf\u00e4lt; var och en s\u00e4ger den replik han \u00e4r mest k\u00e4nd f\u00f6r. Den st\u00e4mning han vill m\u00e5la upp \u00e4r inte sv\u00e5r att f\u00f6rst\u00e5, och han har ofta visat att han kan n\u00e5 den utan att beh\u00f6va \u00e4gna sig \u00e5t namedropping. Om man \u00e4r s\u00e5 bra p\u00e5 att skildra sorg och allvar som \u00d6ijer, varf\u00f6r trivs man d\u00e5 p\u00e5 ett kaf\u00e9 d\u00e4r poeter f\u00f6rvandlas till den h\u00e4r sortens dockor?<\/span><\/p>\n

Jag skulle hellre se att han utvecklade andra saker, som det ber\u00e4ttande han \u00e4gnar sig \u00e5t i dikten \u201dLans av ljus\u201d, en dikt som f\u00f6r ovanlighets skull str\u00e4cker sig \u00f6ver flera sidor. Den h\u00f6r inte till hans b\u00e4ttre, men d\u00e4r b\u00f6rjar n\u00e5got jag skulle vilja se mer av. Att han kan det korta formatet vet hans l\u00e4sare sedan l\u00e4nge.<\/p>\n

H\u00e5kan Lindgren<\/b><\/span><\/p>\n

Bruno K. \u00d6ijer:
\nOch natten viskade Annabel Lee. Wahlstr\u00f6m & Widstrand, 2014.<\/span><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Fr\u00e5n den anarkistromantiska poet han var p\u00e5 1970-talet har Bruno K. \u00d6ijer utvecklats till en poet vars huvudsakliga…<\/p>\n","protected":false},"author":528,"featured_media":31223,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_mi_skip_tracking":false,"_monsterinsights_sitenote_active":false,"_monsterinsights_sitenote_note":"","_monsterinsights_sitenote_category":0,"footnotes":""},"categories":[998,1001,5],"tags":[1582,1008],"aioseo_notices":[],"jetpack_featured_media_url":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-content\/uploads\/2018\/10\/monster_skrack_horror_abstrakt_grafik_hav_djur_psykologi_poesi_lovecraft_cthulhu.jpg","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/19388"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/users\/528"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=19388"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/19388\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":31368,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/19388\/revisions\/31368"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/media\/31223"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=19388"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=19388"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=19388"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}