Wow. Det \u00e4r ordet som b\u00e4st beskriver den poetiska s\u00f6ndagsaftonen p\u00e5 Savoyteatern.<\/p>\n
Diktm\u00e5nen, diktm\u00e5naden \u2013 nej, \u201dRunokuu\u201d fungerar inte p\u00e5 svenska. Men det \u00e4r ovidkommande; poesifestivalens \u00e5rliga h\u00f6jpunkt \u201dLevande poeters afton\u201d fungerar desto b\u00e4ttre. \u00c5rets afton, den sj\u00e4tte i sitt slag, till\u00e4gnades poeter som g\u00e5r sin egen v\u00e4g. Sannerligen. Levande poeter p\u00e5 egna v\u00e4gar, och den tre timmar l\u00e5nga showen g\u00e5r inte p\u00e5 tomg\u00e5ng mer \u00e4n n\u00e5gra korta \u00f6gonblick.<\/p>\n
Det f\u00f6rsta numret \u00e4r bokstavligen ordcirkus. Heini Koskinen \u00e4r luftakrobat och Juuli Niemi poet, och duon skapar en dialog som leker med kontraster: att leva ut eller vara h\u00e4mmad, dynamisk eller statisk. Det verbala och det fysiska kompletterar varandra, precis som Koskinen och Niemi \u2013 vi f\u00e5r veta att de har varit v\u00e4nner sedan de var tv\u00e5 \u00e5r gamla, och n\u00e4rheten kan sk\u00f6njas ocks\u00e5 p\u00e5 scenen. Koskinen, som studerat cirkuskonst i Frankrike, levererar sina versrader \u00f6msom dinglande uppe vid taket med huvudet ner\u00e5t, \u00f6msom snurrande runt de svarta tyg som hon anv\u00e4nder f\u00f6r att r\u00f6ra sig vertikalt. Imponerande och framf\u00f6r allt roligt.<\/p>\n
Efter dem bjuds det p\u00e5 n\u00e5got man inte heller ser eller h\u00f6r ofta. Koto. Det japanska, n\u00e4rmare tv\u00e5 meter l\u00e5nga instrumentet som enligt legenden l\u00e5ter som en smygande drake vilar p\u00e5 golvet d\u00e4r Minna Padilla kn\u00e4b\u00f6jer i sin svarta kl\u00e4nning. Hon har komponerat musiken till Helsinki Koto Ensemble, medan s\u00e5ngtexterna \u00e4r japanska dikter \u00f6versatta till finska av poeten Kai Nieminen. Det \u00e4r f\u00f6rf\u00f6riskt och meditativt; musik att vaggas av och vara lycklig i. Kai Nieminen ser ut som en sn\u00e4ll tomte i sitt vita sk\u00e4gg och yviga h\u00e5r n\u00e4r han lite senare l\u00e4ser ur \u00a0 \u00a0sin nyutkomna diktsamling Alan oppia, ackompanjerad av koto, kantele, fl\u00f6jt, trummor och bas. Hans dikter \u00e4r l\u00e5gm\u00e4lda betraktelser av vardag och \u00e5lderdom, v\u00e4rlden och tiden. Enkelt och opretenti\u00f6st men s\u00e4llan banalt.<\/p>\n
F\u00f6rdomsfriheten fl\u00f6dar denna kv\u00e4ll: ensemblens sista l\u00e5t blir sountrack till en skuggshow. Ja, en hederlig, analog, manuell skuggshow. Allt beh\u00f6ver inte vara s\u00e5 m\u00e4rkv\u00e4rdigt, inser man: det r\u00e4cker fint med utklippta sagofigurer i papp, en ljusprojektor och en vit duk.<\/p>\n
N\u00e4r J.K Ihalainen och S\u00e1ndor V\u00e1ly \u00e4ntrar scenen \u00e4r det l\u00e5gm\u00e4lda bortbl\u00e5st. De finsk-ugriska shamanerna (f\u00f6r att l\u00e5na konferencieren och poeten Jyrki Kiiskinens ord), bild- och videokonstn\u00e4ren V\u00e1ly och f\u00f6rfattaren-f\u00f6rl\u00e4ggaren, anarkistglobetrotterpoeten Ihalainen skruvar upp volymen rej\u00e4lt. V\u00e1ly, ursprungligen fr\u00e5n Ungern, sk\u00f6ter teknomusiken och de svartvita suggestiva kortfilmerna, medan Ihalainen m\u00e4ssar sina intensiva, aggressiva texter om den absurda, sjukliga samtiden men l\u00e4pparna t\u00e4tt intill mikrofonen.<\/p>\n
Det \u00e4r fart och flimmer, n\u00e4stan s\u00e5 att man ofrivilligt ryggar tillbaka och m\u00e5ste s\u00e4nka blicken. Psykedeliskt, stressigt och utmattande. Dystopiskt men just d\u00e4rf\u00f6r relevant och sant. Skeletten dansar i armkrok, barnet g\u00e5r i skola f\u00f6r att l\u00e4ra sig sitta och sedan f\u00e5 en vit m\u00f6ssa som garanterar att det f\u00e5r sitta bakom skrivbord resten av sitt liv. Ihalainen angriper digital\u00e5ldern alltmedan pixlarna hoppar bakom honom. N\u00e4r han talar om gudar i en makaber trosbek\u00e4nnelse vet man inte om man ska betrakta honom sj\u00e4lv som profet eller kalla det hela blasfemi. Ober\u00f6rd l\u00e4mnas i alla fall ingen.<\/p>\n
\u00c4ven om duons show \u00e4r poesiperfomance av det h\u00e4ftigare slaget \u00e4r det en l\u00e4ttnad n\u00e4r den \u00e4r slut: den elektroniska musiken \u00e4r f\u00f6r p\u00e5tr\u00e4ngande f\u00f6r att man ska kunna koncentrera sig p\u00e5 budskapet i Ihalainens ordstr\u00f6m, och kontrasten fr\u00e5n kotomeditationen \u00e4r helt enkelt \u00f6verv\u00e4ldigande.<\/p>\n
Det \u00e4r kv\u00e4llens sista g\u00e4st som slutgiltigt bef\u00e4ster \u201dLevande poeters afton\u201d som en succ\u00e9. Benjamin Zephaniah \u00e4r ett fenomen. Den brittisk-jamaikanska rastafarin, dubpoeten, musikern och f\u00f6rfattaren v\u00e4xte upp i det jamaikanska gettot Hansworth i Birmingham. Han har v\u00e4grat ta emot en hedersbetygelse (Order of the British Empire) av Drottningen med motiveringen att den p\u00e5minner honom om hur hans f\u00f6rf\u00e4der utnyttjades av imperiet. Han \u00e4r hedersdoktor vid femton universitet men hans mission \u00e4r att sprida poesi till m\u00e4nniskor som inte l\u00e4ser b\u00f6cker.<\/p>\n
Hans spr\u00e5k \u00e4r enkelt, han skapar effekter med rim och upprepning i st\u00e4llet f\u00f6r med invecklade stilfigurer, han leker med humor och ironi, \u00e4r politisk och kritisk. Han var rap-artist innan det kallades rap men l\u00e4mnade snart bort musiken s\u00e5 att man skulle lyssna till vad han hade att s\u00e4ga. Han satt i f\u00e4ngelse som ung och hans f\u00f6rsta diktsamling av anspr\u00e5ksl\u00f6st format, utgiven p\u00e5 ett f\u00f6rlag han hittade i en hippiebutiks \u00f6vrev\u00e5ning, blev en b\u00e4sts\u00e4ljare. Man fr\u00e5gar sig: n\u00e4r ska hans liv bli film?<\/p>\n
P\u00e5 Savoys scen \u00e4r Zephaniah avslappnad och avv\u00e4pnande. Han s\u00e4ger sj\u00e4lv att hans dikter \u00e4r som starkast d\u00e5 han framf\u00f6r dem live, att n\u00e5got h\u00e4nder n\u00e4r m\u00f6tet mellan ord och publik \u00e4r konkret. N\u00e4r han kastar sig in i den f\u00f6rsta dikten f\u00f6rst\u00e5r man vad han menar. Jag gapar, och det enda jag kan anteckna i skrivblocket \u00e4r fyra stora utropstecken. Orden rullar utan avbrott, rimmar och ekar, intonationen \u00f6verraskar och mimiken, kroppsspr\u00e5ket, blandingen av humor och allvar, privat och politiskt g\u00f6r att det k\u00e4nns som n\u00e5got annat \u00e4n poesi. Det \u00e4r detta som \u00e4r dubpoesi.<\/p>\n
Zephaniah skapar kontakt med den kr\u00e4vande, eventuellt sv\u00e5rfl\u00f6rtade publiken (som varken delar hans modersm\u00e5l eller referensram) genom sina l\u00e5nga mellanspeakar. Det blir n\u00e4stan stand up-komedi mellan varven och stundvis villar han bort sig i l\u00e5nga utl\u00e4ggningar om sin familj eller anekdoter om George W Bush (som han till\u00e4gnar en mediekritisk dikt). Publiken uppskattar de h\u00e4r utsv\u00e4vningarna lika mycket som dikterna, i alla fall av skratten och appl\u00e5derna att d\u00f6ma.<\/p>\n
I motsats till Ihalainens och V\u00e1lys performance vill man nu luta sig fram\u00e5t f\u00f6r att komma n\u00e4rmare orden och h\u00f6ra vartenda ett av dem. Jag rekommenderar att de som inte var p\u00e5 Savoy i s\u00f6ndags googlar exempelvis \u201dMoney\u201d eller \u201dRong Radio\u201d av Benjamin Zephaniah.<\/p>\n
Levande poeters afton p\u00e5\u00a0Savoyteatern i Helsingfors 29.8.<\/em><\/p>\n Sonja M\u00e4kel\u00e4<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Wow. Det \u00e4r ordet som b\u00e4st beskriver den poetiska s\u00f6ndagsaftonen p\u00e5 Savoyteatern. Diktm\u00e5nen, diktm\u00e5naden \u2013 nej, \u201dRunokuu\u201d fungerar…<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_mi_skip_tracking":false,"_monsterinsights_sitenote_active":false,"_monsterinsights_sitenote_note":"","_monsterinsights_sitenote_category":0,"footnotes":""},"categories":[5],"tags":[58],"aioseo_notices":[],"jetpack_featured_media_url":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/432"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=432"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/432\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=432"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=432"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.nytid.fi\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=432"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}