”Med anledning av att min insändare först legat nästan en vecka, sedan censurerats och idag publicerats med ett fullständigt meningslöst svar meddelar jag att jag inte längre medverkar i Hbl.”
I ett längre brev, utlagt 16.3, utvecklar hon saken och nämner också de viktiga samtal som sedan dess förts om saken på nätet, bl.a. Ny Tids debatt-e-postlista.
Nu är det förstås möjligt att Mazzarellas blogg har flera läsare än Hbl och att alla Hbl-läsare också läser bloggen. Om det inte är så – och det är väl Hbl:s hopp – får pappersläsarna bläddra vidare utan att någonsin få en aning om varför Mazzarella försvunnit ur spalterna. I en tidning är det ganska lätt att låta debatter som kommer tidningen själv för nära försvinna genom falluckan. De åtgärder Mazzarella nämner är de klassiska: fördröjning (läsarna tappar tråden), manipulering (obekväma bitar redigeras bort, underlig rubrik etc.), meningslösa svar (svar på en annan fråga). Man kunde tillägga en fjärde strategi: den elektroniska papperskorgen.
Tidningens anställda är också förbjudna att knysta om att något är fel. Det är här den verkliga repressionen sätter in: att tiga är illa, att tvingas förneka att man tiger är värre. Någon gång behövs inte ens repression; det finns journalister som på allvar tror att deras egen frihet är fullständig.
När jag vid årsskiftet 2007–8 fick in en text om det finlandssvenska fondväldet i Hbl (visst, tack för det), fick jag från tidningens sida på käften för en enda sak. I en bisats hade jag nämnt att inte heller de finlandssvenska tidningarna är fria att skriva om fonderna, de ägs ju av dem. På ledarplats fick jag läsa ”svaret” att tidningarna visst är fria. Punkt.
Det var ett mycket besynnerligt påstående. Liksom överiks. Kan det ha varit allvarligt menat? Jag tror ofta att jag drömt hela saken, men stöter nu på det igen i verkligheten. Det är i Hbl:s kulturchef Tim Johanssons kolumn ”Åsikter till salu”, publicerad i Hbl:s nätupplaga 10.3, men åtminstone i skrivande stund inte i papperstidningen.
Johansson bemöter den kritik mot Hbl som Mazzarella fört fram i sin blogg men inte fått publicera i Hbl. Eller snarare, Johansson attackerar Mazzarella som person och lämnar sakfrågorna (skärs kulturbudgeten ner? vilken är linjen?) därhän. Eftersom Mazzarellas blogg finns på Söderströms förlags sidor är hon, skriver TJ, ”inte en opinionsbildare, utan en produkt som säljs med hennes åsikter”.
I motsats till de, som vi förstår, totalt otillförlitliga Mazzarella och Söderströms är Hufvudstadsbladet (som har samma ägare) en oberoende fyrbåk, där finns (TJ:) ”journalistisk integritet”Integritet. Det har Johansson och hans kolleger, det saknar dessa grundlurade författarprodukter som gratis bloggar och sprider lögnaktig PR för sig och förlaget under sken av kultur och debatt.
Under Hbl:s nätartiklar finns plats för läsarkommentarer och där har ingen hittills hållit med Johansson. Tvärtom påpekar flera det djupt ologiska i hans resonemang: ”Gäller inte exakt samma ekonomiska rationalitet för innehållsproduktionen i ett kommersiellt företag såsom Hbl?”, frågar den första, signaturen J.R. – Med andra ord, om Mazzarella är en produkt så är också Tim Johansson en produkt. En risig produkt visserligen, som ingen vill köpa eller ens ta hem gratis.
Det är ju inte så att TJ nödvändigtvis har fel i att åsikter blir ”produkter”, åtminstone för den som ser världen som marknadsekonomiska kvartalsplaner. Felet är att han låter förstå att de enbart är det. Samt att han tror (eller låtsas) att Hbl och han själv står höjda över detta.
Efter den förvirrade krigsförklaringen från Johanssons sida, inte bara mot Mazzarella utan mot alla som ställer frågor som kanske kan kollidera med Hbl:s linje (underförstådda; ingen på tidningen klarar ju av att formulera den) och dess ägare Konstsamfundet Media (som inte utövar någon som helst påtryckning på journalistiken, de bara avsätter och tillsätter chefredaktörer utan varsel) – efter att Tim Johansson gjort denna ”Maria Björnberg” kommer det att kännas ganska olustigt att skicka in texter till Hbl i hopp om publicering.
Ändå måste man väl försöka, för ägarens missbruk av den monopolställning jag talade om tidigare kan mildras ifall tillräckligt många organiserar alternativa kommunikationsleder för de obekväma sanningarna och de refuserade inläggen. Under trycket från tillräckligt många små tidskrifter, etermedia, bloggare, e-postgrupper, facebookare, sms-kampanjer kan också en monopoltidning bli så kringränd att den tvingas släppa in de frågor den vill manipulera bort från agendan.
Den gör det med långa tänder, och den hatar i synnerhet sån information som visar att den själv hade fel förra veckan (om läsaren lägger ihop två och två), eller att den missade något mycket väsentligt (Hbl vidhöll t.ex. i sten att Solveig Arle inte hade tipsat dem om händelserna på svenska ambassaden långt innan Ny Tids ledare sprängde skandalen; till slut orkar ingen tjafsa om hur det var; det litar de på).
Underligt nog kan fri debatt vara ett sätt att gömma undan debatten. En strålkastare kan lysa upp men också blända så det obekväma försvinner i slagskuggan. ”Repressiv legitimering” kunde vara ett namn på den här skuggstrategin, som ofta är svår att påvisa men just därför så viktig att komma åt. Ingenting är så obehagligt som att bli hängd i tysthet, skrev Voltaire. Kanske ändå: att bli hängd medan alla vet om det och försäkrat att ingen blir hängd.
Mera om repressiv legitimering i min bok Drag på parnassen II, s.205-207, på nätet https://oa.doria.fi/handle/10024/41927
Trygve Söderling
