Under de senaste tio åren har Finlands kulturminister bytts ut åtta gånger. Ny Tid har talat med forskare och tidigare ministrar som alla ser en oroväckande trend. Finns det idag någon som bryr sig om kulturpolitiken?
Snabbt, vad heter Finlands sittande kulturminister?
Om du svarade Sari Multala så är du ett år för sen. I relativ tysthet fick Finland den 24 januari en ny kulturninister vid namn Marja-Leena Talvitie. Uleåborgaren Talvitie representerar Samlingspartiet och har suttit i riksdagen sedan 2015. Hon är såtillvida en typisk finländsk kulturminister att hon är relativt okänd för folkets breda lager, att hon varken via sina studier eller arbetserfarenhet har någon större erfarenhet av kulturarbete eller kännedom om kulturfältet, och att hon egentligen helst hade velat ha en annan ministerpost. Talvitie tillsattes som kultur- och forskningsminister i samband med en ministerrockad inom Samlingspartiet. I januari befriades Kai Mykkänen från sin tjänst som miljö- och klimatminister, och hans jobb övertogs av Sari Multala, som således ”befordrades” från kulturministerposten till en ”tyngre” portfölj. Samlingspartistiska röster visste berätta till kvällspressen att Talvitie, som är ingenjör i miljöteknik, egentligen hade kastat lystna blickar på miljö-ministerns pall. Eftersom Multala var ett tyngre namn i partiet fick hon dock den tyngre posten – den mer okända Talvitie fick trösteprisministerposten.
I graferna kan du se hur många dagar kulturministrarna i genomsnitt satt 1991–2015, respektive 2015–2025. Sittande kulturminister Mari-Leena Talvitie är inte inräknad, eftersom vi ännu inte vet hur lång hennes tid på posten blir. Under de senaste tio åren har ministrarna suttit hälften så länge som sina företrädare.
Wallin och Arhinmäki segade på
Under de senaste åren har en intressant trend seglat upp, nämligen att kulturministern byts ut flera gånger under en regeringsperiod. Den sista kulturministern som satt hela perioden ut var Stefan Wallin (SFP, 2007–2011). Paavo Arhinmäki (Vf, 2011–2014) hade antagligen suttit hela perioden om Vänsterförbundet inte hade lämnat regeringen i protest mot regeringen Katainens nedskärningar. Sedan dess är det Sannfinländarnas Sampo Terho som suttit överlägset längst som kulturminister: 763 dagar, eller drygt två år.
Allra flitigast gick svängdörren under Sipiläregeringen 2019–2023. Centern bytte då ut kulturministern fyra gånger. Visserligen var en av orsakerna att Annika Saarikko var föräldraledig ett år, men också efter att hon återträtt som minister, byttes kulturministern ut två gånger, först till Antti Kurvinen och sedan till Petri Honkonen. Kurvinens kulturella kunnande härstammade från att han spelat amatörteater, och Honkonens kulturpolitiska linje-dragningar kan sammanfattas i att ”bibliotek och museer är viktiga”.
I genomsnitt har kulturministrarna mellan maj 2015 och januari 2025 suttit på sina poster i ett år och tre månader, eller drygt en fjärdedel av mandatperioden.
Kulturministeriet som administrationcentrum
– Nog är det här ju ett tecken på att kulturministerposten inte anses höra till de prestigefyllda ministerposterna, säger Sakarias Sokka, som är forskare vid det kulturpolitiska forskningscentret Cupore.
Sokka citerar en forskningsrapport som han sammanställt tillsammans med Olli Jakonen 2021, som egentligen handlar om vilken makt tjänstemännen har inom kulturens statsstödssystem, men som tangerar frågan om kulturministerns roll i kulturpolitiken. I rapporten konstaterar författarna att kulturministerns politiska handlingsutrymme har krympt under de senaste decennierna, och att ministrarna sedan många år har haft små möjligheter att avvika från regeringsprogrammen och driva en egen, aktiv kulturpolitisk linje. Sokka lyfter fram ett citat från centerministern Tytti Isohookana-Asunmaas (1991–1995) bok Kulttuuriministerikulttuuri (2017), där hon skriver att kulturministeriet har blivit ett torrt administrationscentrum som inte ger upphov till vare sig konstpolitisk diskussion eller alternativa idéer om kulturpolitikens utveckling.
Ur rapporten, som baserar sig på intervjuer med tjänstemän på Undervisnings- och kulturministeriet samt Centret för konstfrämjande, Taike, kan man läsa att många upplever att ministeriet, och i förlängningen kulturpolitiken, främst koncentrerar sig på att upprätthålla strukturer och administrera olika former av stöd och finansiering.
Är det då ett problem att kulturministerposten har snuttifierats? För Paavo Arhinmäki är svaret klart.
– Det är ett stort problem. Jag var den sista kulturministern som satt någon längre tid, och under min ministerperiod lyckades vi med att sätta kulturpolitiken på agendan. Efter det har kulturministerns betydelse helt klart minskat. Jämför man med många andra länder så är kulturministern bland de mest respekterade ministrarna, men så är det inte i Finland.
Också Stefan Wallin säger till Ny Tid att han ser det som problematiskt att kulturministrarna byts ut så ofta.
– Idealiskt vore det förstås att ministrarna skulle sitta ut hela valperioden.
Wallin påpekar att de långa linjerna naturligtvis finns inskrivna i regeringsprogrammet, men för att genomföra en långsiktig och vettig kulturpolitik krävs att ministern ges tid att sätta in sig i kulturfältet och lär känna aktörerna och vice versa.
Andersson en besvikelse
Sakarias Sokka säger att det naturligtvis är svårt för en enskild minister att bygga upp en egen kulturpolitisk linje om hen inte sitter på posten mer än ett år. Det är dock inte bara fråga om längden på ministerskapen – inte heller ministrar som har suttit hela eller nästan hela regeringsperioden ut har nödvändigtvis fått till stånd så mycket anmärkningsvärt, menar Sokka.
Tytti Isohooka-Asunmaa var en av dem som verkligen fick till stånd något – men inte alltid till kulturfältets belåtenhet. Bland annat avskaffade Isohookana-Asunmaa de -15-åriga arbetsstipendierna och skar ner i antalet beviljade konstnärspensioner. Under hennes tid trädde också en ny teater- och orkesterlag i kraft, som inte heller föll alla inom kulturfältet på läppen.
– När Claes Andersson blev kulturminister var det också många inom kulturfältet som tänkte att ”nu börjar det säkert hända saker och ting”, säger Sokka.
Andersson, ordförande för Vänsterförbundet och kulturminister i Paavo Lipponens första regering 1995–1998, hade som författare, musiker och renässansman i största allmänhet den kulturella bakgrund som många hade förväntat sig av en kulturminister.
– Inte fick Andersson ändå till stånd väldigt mycket. Han hade så mycket problem i Lipponens regering, han var antagligen för trött och orkade inte [ta dusten med kulturpolitiken].
Andersson har senare beskrivit hur utmattande han upplevde arbetet i Lipponens regnbågsregering, där han och Vänsterförbundet tvingades kämpa mot den nyliberala nedskärnings- och åtstramningspolitiken. Sokkas poäng är ändå att inte ens ministrar med djup kunskap och starka ideal om och kring kulturen nödvändigtvis har lyckats göra några större avtryck i kulturpolitiken.
Terho en positiv överraskning
Om Andersson blev en besvikelse för kulturfolket, har däremot överraskande namn ibland fått beröm för sina insatser. Paavo Arhinmäki (Vf, 2011–2014) möttes inledningsvis med en del skepsis och kritik för sin populistiska stil och för att han till synes var mer intresserad av populärkultur och idrott än ”finkultur”, men i efterhand är det många som sett honom som en av våra bästa kultur-ministrar.
Arhinmäki satt på kulturministerposten i drygt tre år tills Vänsterförbundet gick ut ur regeringen. Själv tycker han att han under den tiden lyckades sätta sin egen prägel på kultur-politiken, bland annat genom att stärka positionen och finansieringen för olika typer av kultur som inte tidigare fått så mycket stöd och utrymme, och genom att satsa på barnkultur.
– Vi stödde också kultur och konst som lockar sådana personer som inte nödvändigtvis tar del av så mycket kulturaktivitet, förklarar Arhinmäki-, som menar att en kungsidé under hans ministerperiod var att se till att hela befolkningen på riktigt har tillgång till och tar del av ett rikligt kulturutbud.
Sakarias Sokka lägger till:
– Tanja Karpela (C, 2003–2007, red.anm.) är ett exempel på en väldigt uppskattad kulturminister som överraskade alla på grund av sin bakgrund som Miss Finland.
Centerministern fick utstå mycket hån på grund av sin historia som skönhetsmiss och underklädsmodell, men visade sig vara en målmedveten och hårt arbetande minister under vars tid kulturanslagen ökade märkbart. Hon uppdaterade upphovsrättslagen till internet-eran med den så kallade Lex Karpela och gick flertalet gånger upp till kamp för kulturen i riksdag och regering.
Kulturfolket bävade då Sampo Terho (Sannf/Blå, 2017–2019) blev utnämnd till kulturminister, men han visade sig vara betydligt bättre bevandrad i och öppensinnad inför kultur än Sannfinländarnas uppmärksammade kulturpolitiska program gav vid handen. Terho fick efter sin period som minister beröm från flera kulturinstitutioner för sina insatser. Liksom Arhinmäki, som är kulturborgmästare i Helsingfors, har Terho också fortsatt sin arbetskarriär inom kulturen – 2024 valdes han till Tammerfors kulturdirektör (en post som ändå avskaffades i november 2025 på grund av nedskärningar).
Relationen till fältet viktig
Även om Paavo Arhinmäki vidhåller att han och hans stab hade möjlighet att på ett meningsfullt sätt påverka kulturpolitiken medger han ändå att den bredare ideella kulturdiskussionen inte fick så mycket utrymme.
– Som partiordförande satt jag under regeringsförhandlingarna inte vid det bord där kulturpolitiken diskuterades, så jag kan inte uttala mig om vilka diskussioner som fördes där. Under regeringsperioden fördes det inte mycket samtal om det i den politiska sfären, men det fördes det däremot inom kulturfältet.
– I medierna handlade det mycket om hur ”Paavo inte var på plats där heller”, men utgående från feedbacken jag fått från kulturfältet verkar många ha tyckt att jag hört till de bättre kulturministrarna Finland haft.
Arhinmäki räknar upp flertalet kultur- och konsttillställningar han besökte, som aldrig tidigare haft ministerbesök, eller åtminstone inte på årtionden – och konstaterar att han vid dessa tillfällen ofta haft givande diskussioner med kulturutövarna.
Stefan Wallin poängterar också vikten av att besöka festivaler, evenemang och kongresser för att lyssna på kulturfältet.
– Tekniskt sett är det säkert inte omöjligt att skapa en viss kontinuitet även om ministern byts ut, om specialmedarbetarna stannar kvar, men det är betydligt svårare då man som minister inte hinner bygga upp en relation till fältet.
Talvitie är såtillvida en typisk finländsk kulturminister att hon är relativt okänd för folkets breda lager, att hon varken via sina studier eller arbetserfarenhet har någon större erfarenhet av kulturarbete eller kännedom om kulturfältet, och att hon egentligen helst hade velat ha en annan ministerpost.
Kulturkriget spökar
Diskussionen om kulturpolitikens innehåll och ideologi tog senast fart inför riksdagsvalet 2011, då Sannfinländarna publicerade sitt kulturpolitiska program som prioriterade nationalistisk konst och tog ställning mot ”politiserad” kultur och (bokstavlig) ”skitkonst” – ett program som dåvarande partiordförande Timo Soini senare medgav att i första hand var en uppmärksamhetsploj.
– Sedan dess har det inte varit så mycket kulturpolitisk diskussion, säger Arhinmäki.
– Det hänger delvis ihop med det ”kulturkrig” som pågår internationellt, som har lett till att vi inte så mycket diskuterar vad vi ska ha för kultur, utan mer om huruvida vi alls ska stöda kultur. Extremhögerns kulturpolitik har helt enkelt förstört den kulturpolitiska diskussionen.
Stefan Wallin säger att det inte heller under hans tid som kulturminister nödvändigtvis fördes någon särdeles högtravande nyskapande samhällsdebatt om kulturpolitikens ideal och mening, visserligen gav regeringen en kulturpolitisk redogörelse till riksdagen, den första på nästan 20 år. Han försökte också påminna de andra ministrarna om att de alla var ”små kulturministrar” på sina egna områden, i och med att kulturen alltid är i kärnan av samhället.
– Allt har en kulturell dimension. För offentliga byggnader gäller enprocentsregeln för konst, i fråga om trafikprojekt måste man alltid ta ställning till estetik, och inom -social— och hälsovården ska man minnas kulturens helande och stimulerande effekt som stärker välmåendet och i slutändan hela nationalekonomin.
– Eftersom nivån på statsanslagen till kulturen ofta ses som en mätare eller rentav betyg för en regerings kulturpolitik kan jag ju bara konstatera att nivån under mina fyra år växte med 30 procent, trots finanskrisen. Mest ökade väl filmstödet, med över 80 procent.
Både Stefan Wallin och Paavo Arhinmäki talar sig varma för kulturens vikt och betydelse, föga överraskande. När det kommer till vad de egentligen uppnått som kulturministrar, handlar det i första hand om resursfördelning och tyngdpunkter inom en given ram. Båda ger uttryck för att deras förutsättningar för att lyckas med en vettig och långsiktig kulturpolitik var betydligt bättre än för många senare ministrar, i och med att de kunde sitta på kulturministerposten hela – eller nästan- -hela – perioden ut. När det gäller frågan varför vi behöver kulturen och vad de under sina perioder som ministrar ville göra med kulturpolitiken – på ett bredare, djupare plan – blir svaren lite runda.
Att kulturpolitiken har tappat i status och i de senaste regeringsprogrammet snarast varit en post för nedskärningar handlar inte bara – eller kanske ens mest – om att kultur-ministrarna har bytts ut i så snabb takt, och att många kulturministrar haft föga intresse för portföljen. Enligt Sakarias Sokka är det här mer ett symtom än en orsak.
– Kulturpolitiken diskuteras inte i samhället, och därför är folk inte heller engagerade i kulturpolitiken.
För att få till stånd en verklig diskussion om kulturpolitik krävs enligt Sokka en större förändring.
– Det krävs att det på riktigt diskuteras kultur i riksdagen. Om riksdagsledamöterna lyfter upp den kulturpolitiska diskussionen på agendan, så fortplantar den sig också i resten av samhället.
Hur det här ska ske har ingen av de intervjuade någon patentlösning på.
Foto: Elviira Säkkinen / Undervisnings- och kulturministeriet
