Claes Anderssons tidskrift FBT lades ner 1968 efter tre år med bara 160 prenumeranter. Finsk Tidskrifts grundande finansierades 1876 genom aktieförsäljning till Nokias grundare Fredric Idestam och tobaksfabrikören Fredric von Rettig. Kulturtidskriftens ekonomi har alltid varit ett sorgebarn, men aldrig har det varit lika illa som nu, skriver Janne Wass i Ny Tids stora granskning.
Denna artikel baserar sig på en ny rapport om kulturtidskrifternas historia och finansiering, utgiven av Ny Tid 30.4.2026. I rapporten finns betydligt mer detaljerade och sökbara listor på hur stöden till tidskrifterna utvecklats, samt annan information som inte ryms inom ramen för en journalistisk text. Klicka här för att gå till rapporten.
Det statliga stödet till kulturtidskrifter i Finland har sjunkit med nästan 60 procent under de senaste 15 åren. Det visar Ny Tids utredning om kulturtidskriftsstödets utveckling. År 2011 betalade Undervisnings- och kulturministeriet ut 956 800 euro till tidskrifterna. Justerat för 2026 års inflation blir det i dagens pengar kring 1 238 000 euro. I år fick tidskrifterna nöja sig med 547 000 euro, alltså kring 57 procent mindre.
Ny Tid har gått igenom listorna på beviljade statsstöd till kulturtidskrifterna 2000–2026. Ur materialet framgår inte bara att den totala summan som betalas ut har rasat under de senaste 25 åren, utan också att stödet på ett grundläggande sätt har ändrat karaktär. Samtidigt har de privata fondernas betydelse för finansiering av de finlandssvenska kulturtidskrifterna blivit allt viktigare. En genomgång av Kulturfondens och Konstsamfundets stöd till de allmänna kulturtidskrifterna under de senaste 50 åren visar att fondernas stöd till tidskrifterna har mångdubblats. På 25 år har tidskrifternas behov av extern finansiering ökat med mer än 300 procent.
Knappt med info
Det finns inte mycket forskning och information om kulturtidskrifternas praktiska och ekonomiska omständigheter att tillgå. Jarkko S. Tuusvuoris tegelsten Kulttuurilehti 1771–2007 (2007) bara nuddar vid tidskrifternas finansiering, och Päiviö Tommilas (red) verk i tio band, Suomen lehdistön historia, ger lite, men inte mycket mer kött på benen.
Ett antal rapporter har getts ut under de senaste 50 åren, i vilka kulturtidskrifternas ekonomi och upplagesiffror noteras: två stycken av Statistikcentralen 1981 och en från 1999, samt rapporten De finlandssvenska tidskrifterna, framställd av Anders G. Lindqvist för Konstsamfundet och Kulturfonden. Vidare har en rapport framställts av Keijo Koivula år 2007 och en av undertecknad, Tidskriftsbarometern, år 2022. Inga av dessa källor ger någon egentlig översikt över kulturtidskrifternas historia vad gäller de ekonomiska omständigheterna, men genom att pussla ihop spridda tabeller, utlåtanden och anekdoter försöker vi i den här artikeln att ge en bild av hur kulturtidskrifternas finansiering har förändrats under tidernas lopp.
1806–1940: Finansmän och konstnärssjälar
Beroende på om man frågar Tuusvuori eller Tommila kan den finländska kulturtidskriftens historia spåras antingen till 1806, med utgivningen av Allmän Litteratur-Tidning, eller 1866, i samband med grundandet av Kirjallinen Kuukauslehti.
Under kulturtidskrifternas första hundra eller hundrafemtio år var finansieringen ett lapptäcke av medlemsavgifter, bokförlag eller övriga kommersiella aktörer, politiska partier och vetenskapliga samfund av olika slag. Dessutom kunde tidskrifter få stöd av fonder, stiftelser och mecenater. Vissa tidskrifter fick dessutom indirekt statsstöd genom att de gavs ut av organisationer och föreningar som erhöll stöd till exempel för forskning, ungdoms- eller socialt arbete.
Att tidskrifterna ända sedan begynnelsen kämpat med ekonomin ger Finsk Tidskrifts historia exempel på, som den beskrivs i Suomen lehdistön historia. Finlands äldsta fortfarande utkommande kulturtidskrift grundades av en grupp liberala studenter vid Helsingfors universitet 1876, med C.G. Estlander som redaktör, med stöd av Leo Mechelin, som hade hand om tidskriftens finanser. Vis av tidigare försök att grunda tidskrifter visste Mechelin att det var utmanande att driva en kulturtidskrift enbart på prenumerationsintäkter, och grundade därför för ändamålet ett kommanditbolag, till vars ägare och finansiärer sällade sig prominenta industri- och finansmän som senatorn och bankdirektören Samuel Werner von Troil, Nokias grundare Fredrik Idestam samt tobaksfabrikören Fredric von Rettig.
Finsk Tidskrift inledde med en rivstart och fick genast 500 prenumeranter, men redan 1878 hade prenumerantantalet sjunkit till 350. FT kämpade med ekonomin under hela slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ett misslyckat försök att generera intäkter via ett tryckeri gjordes, och Amos Andersson lyckades under ett par årtionden hålla tidskriftens ekonomi i skick. På 1930-talet började ändå produktionskostnaderna stiga och Anderson ville inte längre driva en förlusttyngd tidskrift. Lösningen blev då att slå ihop två förlusttyngda tidskrifter, Finsk Tidskrift och Åbobaserade Granskaren (grundad 1930) på så sätt att föreningen Granskaren köpte upp Finsk Tidskrift år 1940, och har sedan dess fungerat som dess utgivare.
För många tidskrifter såg verkligheten likadan ut. Ofta grundades de i slutet av 1800-talet och under stora delar av 1900-talet av små grupper av entusiaster och idealister som såg tidskrifterna som förverkligandet av ett ideal eller som verktyg för att driva en politisk eller värdefråga. Inte sällan fick redaktörerna själva gå in med kapital – så var fallet då Argus grundades 1907 och sedan nygrundades 1911 (på grund av slarv med byråkratin) som Nya Argus. Vissa tidskrifter, som Ultra (1922–1922) och Quosego (1928–1928) förblev idealistiska dagsländor, medan andra, som Nutid/Astra dog och uppstod i nya skepnader eller bytte utgivare, köptes upp eller fusionerades. Andra bestod.
1960-talet: selektivt statligt presstöd
Något egentligt presstöd hade Finland inte före 1967. Då infördes ett statligt partistöd i vilket ingick ett särskilt presstöd som partierna skulle dela ut till dem närstående publikationer. År 1967 uppgick det totala parlamentariska presstödet till motsvarande 36 miljoner euro i dagens pengar. En del av de pengarna betalades ut till politiska opinionstidskrifter. Till exempel Ny Tid fick 1981 hela 175 000 mark i presstöd av socialistiska DFFF, motsvarande 100 000 euro idag. År 1971 infördes också ett så kallat transportstöd som delades ut av staten. Stödet var i första hand ämnat att stöda olönsamma dagstidningar, men även vissa veckotidningar och tidskrifter kunde erhålla transportstöd. Bland annat veckotidningen Ny Tid samt SFP-anknunta Astra (då månadstidskrift), Medborgarbladet och Svensk Framtid (utkom båda med 20 nummer/år) fick år 1981 transportstöd. Så gott som alla finlandssvenska dagstidningar erhöll stödet.
1960- och 70-talen innebar en boom för kulturtidskrifter. Många nya tidskrifter grundades, men i och med den sjunkande lönsamheten, den ökade konkurrensen och den allmänna kommersialiseringen av kulturlivet blev framför allt de självständiga kulturtidskrifterna allt mer ekonomiskt pressade.
Ur Tuusjärvis bok kan man plocka information om den av Claes Andersson drivna tidskriften FBT (1965–1968). Andersson meddelade i samband med att tidskriften lades ned att FBT år 1967 haft endast 160 prenumeranter, samt att intäkterna till 35 procent kom från prenumerationsavgifter och till 40 procent från annonser. Förutom layoutaren fick ingen av redaktörerna lön, och den största utgiften var tryckkostnaderna.
1970-talet: statligt kulturtidskriftsstöd
På 1960- och 70-talen fördes en livlig politisk och kulturell debatt om den offentliga sektorns roll som garant mot den kommersiella kulturen – influerad av tidens starka vänstervindar. Flertalet kommittéer tillsattes för att arbeta ut förslag för en ny kulturpolitik med en strävan att demokratisera kulturen och göra den tillgänglig för alla. En av dessa var opinionstidskriftskommittén, som 1973 publicerade ett betänkande som förespråkade statligt stöd till opinionstidskrifterna. Till dem räknades också också kultur- och vetenskapstidskrifter. Stödet delades första gången ut 1979.
Under många år delades två separata stöd ut – ett för opinionstidskrifter och ett för religiösa tidskrifter. 1979 reserverades en miljon mark – motsvarande 675 000 euro idag – för kulturtidskrifter, men endast kring hälften av stödet delades ut. Sållningen var hård: 113 tidskrifter sökte stödet, men endast 18 beviljades det. 1981 utbetalades hela den budgeterade summan på 1,2 miljoner mark, eller kring 650 000 euro i dag. 40 tidskrifter fick stöd, det vill säga ungefär hälften av alla sökande.
Kulturtidskriftsstödet: Upp i miljonbelopp
I den här artikeln granskar vi specifikt det stöd som betalats ut direkt till tidskrifterna – vi lämnar bort de spridningsstöd och biblioteksstöd som ibland har räknats in i kulturtidskriftsstödets totalsumma. Stödet till tidskrifterna låg på ungefär samma nivå, justerat för inflation, under 80-talet, det vill säga på mellan 600 000 och 700 000 euro i dagens pengar. Suomen lehdistön historia poängterar att stödet var speciellt viktigt för de mindre tidskrifterna: år 1989 täckte stödet till exempel 43 procent av Kulttuurivihkots utgifter och 42 procent av Nya Argus dito.
År 1994 slogs stödet för kulturtidskrifter och religiösa tidskrifter ihop, och i och med det ökade både den totala stödsumman och antalet tidskrifter som fick stöd. Högst var stödet under Katainen-regeringen, då Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki var kulturminister. Under den tiden fluktuerade stödet mellan 1,1 och 1,3 miljoner euro i dagens värde.
Därefter sjönk stödet successivt, dels på grund av rent nominella sänkningar, och dels på grund av att det inte justerades för inflation. Brant nedförsbacke blev det med den nu sittande Orporegeringens massiva nedskärningar i kulturen. Sedan 2023 har kulturtidskriftsstödet sjunkit från 785 000 euro till 547 000 euro.
Sedan 2012 har alltså kulturtidskriftsstödet sjunkit i värde från närmare 1,3 miljoner euro till 547 000 euro, eller med nästan 60 procent.
2010-talet: lite åt många
Samtidigt har kulturtidskriftsstödets natur genomgått en full cirkel. 1979 fick bara 18 tidskrifter stöd. Med tiden blev kriterierna mindre stränga och de minsta utbetalade stödsummorna blev lägre, så att så många tidskrifter som möjligt skulle kunna ta del av stödet. 2012 var rekordår, då 148 tidskrifter fick pengar av Undervisnings- och kulturministeriet. Från att under 80-talet ha agerat portvakt, verkade ministeriet nu snarast ha antagit rollen som inkastare. De minsta stöden som betalades ut var i ett skede så låga som 500 euro, och de vanligaste stödsummorna låg på 2000–3000 euro.
Samtidigt ser man också att begreppet kultur- och opinionstidskrift under 00-talet och 10-talets första hälft kunde tolkas väldigt löst. Till exempel flertalet medlemsblad med fokus på mental hälsa fick stöd, liksom Finlands Helsingforskommittés tidskrift Ihmisoikeusraportti, Finlands flyktinghjälps tidskrift Pakolainen, samt Föreningen för naturenlig fostrans medlemstidning Luonnonlapsi. Samtidigt stöddes också flertalet små, marginella kulturtidskrifter av zine-karaktär, som Ruudinsavu, med fokus på westerns, och finlandssvenska fantasy- och sci-fi-tidskriften Enhörningen. Även många tidskrifter knutna till olika vänskapsföreningar och språkintressen fick stöd.
2020-talet: mycket åt få
Denna “lite åt alla”-princip började långsamt förändras. Den lägsta summan man kunde ansöka om steg gradvis från 500 till 10 000 euro. Samtidigt började antalet tidskrifter som fick stöd sjunka, och 2020 var siffran nere i 49 stycken. De religiösa tidskrifterna föll en efter en bort. Bland de finlandssvenska kristliga tidskrifter som tidigare har stötts fanns En väg, Korsets Budskap/Livet, Kummin, Mission, Missionsstandardet och Sändebudet.
Likaså tidskrifter som hade kopplingar till universitet och högskolor rensades bort, liksom sådana som gavs ut av större organisationer vars huvudsakliga uppgift inte var att ge ut tidskrifter. Renodlade medlemsblad fick också stryka på foten. Den bakomliggande tanken, enligt Taike, var att större aktörer som i princip skulle ha råd att finansiera sina egna tidskrifter utan externt stöd inte skulle äta upp stödet för mer ideella aktörer, samt att tidskrifterna som stöddes skulle rikta sig till allmänheten och inte endast till en förenings eller samfunds medlemmar. Finlands Natur och Skärgård hörde till offren för denna linjedragning.
2025 höjdes minimistödet till 10 000 euro, och de stödda tidskrifternas antal sjönk till 20. I detta skede föll många renodlade opinionstidskrifter bort – alltså sådana som mest behandlade samhälleliga och politiska frågor. Till dessa hörde Antimilitaristi, Maailma.net, Tiedonantaja och The Ulkopolitist. Höjningen av minimisumman som gick att söka om ledde naturligtvis också att många av de mindre tidskrifterna föll bort – bland dem fanns merparten av de finlandssvenska skrifterna: Ad Lucem, Finsk Tidskrift, Horisont och Skärgård förlorade successivt sina stöd, och 2025 blev också Astra, Ikaros och Nya Argus lämnade utanför. 2025 fick av de svenskspråkiga tidskrifterna endast Ny Tid (55 000 euro) och Fredsposten (10 000 euro) pengar av Taike.
De finlandssvenska tidskrifterna fick viss återupprättelse år 2026 då Astra, Finsk Tidskrift och Nya Argus återvände till stödmottagarnas krets.
Under 2020-talet har Taike, sedermera Konst- och kulturmyndigheten Kuvi, som den nygrundade myndigheten heter, också lagt större vikt vid tidskrifternas ekonomi och arbetsförållanden. Idag krävs bland annat att de stödda tidskrifterna ska ha en stabil ekonomi och Kuvi värdesätter också att medarbetarna betalas skäliga arvoden. Samtidigt måste man konstatera att Kuvi 2026 har gjort undantag från sina strikta riktlinjer då de gäller de små finlandssvenska tidskrifterna – som inte alla nödvändigtvis uppfyller kriterierna. Här är det tydligt att Kuvi, lyckligtvis får man väl säga, i år har valt att bidra till att trygga ett levande kulturtidskriftsfält på svenska.
Rädda det som räddas kan
Kulturtidskriftsstödet har under de gångna 55 åren alltså genomgått stora förändringar. Från starten år 1979 fram till 2010-talet fördubblades den utbetalade stödsummans värde, och antalet tidskrifter som fick ta del av stödet nästan tiofaldigades med åren. Att den totala stödsumman under de senaste tio åren sjunkit drastiskt måste ses i ljuset av de allmänna nedskärningarna i den statliga kulturfinansieringen. Samtidigt har levnadsvillkoren för tidskrifterna hårdnat avsevärt. Till och med de största tidskrifterna kämpar för överlevnaden då prenumeranterna minskar, produktions- och postningskostnaderna ökar och annonsintäkterna sinar. Följaktligen verkar Taike och Kuvi ha gett sig in för att rädda det som räddas kan. Den nuvarande praxisen för kulturtidskriftsstödet stöder fortlevnaden för tidskriftsflaggskeppen och strävar således till att garantera att åtminstone de stora tidskrifterna ska vara livskraftiga. Tyvärr sker det på bekostnad av mångfalden, då de mindre tidskrifterna lämnas utanför. Om totalsumman för kulturtidskriftsstödet inte höjs är det sannolikt att den nuvarande utvecklingen fortgår, vilket kan vara förödande för det finlandssvenska kulturtidskriftsfältet på lång sikt.
Finlandssvenska tidskrifter
De finlandssvenska tidskrifterna har en lång och stolt historia. Finsk Tidskrift, grundad 1876, är Finlands äldsta fortfarande utgivna kulturtidskrift, och Ad Lucem, Astra och Nya Argus är alla grundade i början av 1900-talet.
Bland kulturtidskrifterna har det funnits handfull seglivade veteraner och en uppsjö kortlivade dagsländor. Av de idag verksamma tidskrifterna är nästan alla grundade före 1960. Förutom de ovan nämnda finns Ny Tid (grundad 1944 som dagstidning), Fredsposten (1945) och Horisont (1954). Av dem som grundats senare är det endast två som blivit långlivade: Kontur och Ikaros. Nämnas bör även åländska PQR (1979–2015). Kontur grundades 1992 av bokförlaget Söderströms, som ändå nästan genast övergav projektet, och litteraturtidskriften levde vidare som bilaga till Ny Tid mellan 1994 och 2015. Sedan dess har den fungerat som ett slags laboratorium för unga skribenter och utkommit i olika skepnader och format. Folkets Bildningsförbunds tidskrift om vetenskap och filosofi, Ikaros, grundades 2004 som en Ny Tid-bilaga, men har sedermera lösgjort sig och utkommer idag som en självständig tidskrift.
Dagsländorna
De modernistiska litteraturtidskrifterna Ultra och Quosego brann kort men ljusstarkt på 1920-talet, och på 1970-talet uppstod de punkiga DIY-tidskrifterna Fågel Fenix och Otid. Den första existerade i två år, den andra i fem. Många av de inblandade fortsatte sedermera skriva i det vänsterlutande, feministiska förlaget Boklagets magasin BLÅ (1983-1990) för vilket bland annat Tomas Mikael Bäck och Monika Fagerholm fungerade som redaktörer. Här bör också nämnas KLO (1985–1987), som beskrivs som en generationstidskrift för generationen efter Fågel Fenix. Redaktionen bestod bland annat av ovan nämnda Fagerholm, Merja-Riitta Stenroos, Henrika Ringbom och Kjell Westö. Störst avtryck av de efter 50-talet grundade, kortlivade tidskrifterna gjorde antagligen Folkjournalen (1980–1986), en vänstertidskrift med säte i Åbo med fokus på kultur och samhälle, som under sina glansdagar hade en imponerande upplaga på 1500.
Hemdatorernas slutliga genombrott på 2000-talet sänkte tröskeln för tidskriftsskapande, och under de senaste 25 åren har många nya alster sett dagens ljus. Magasin Brun (2003–2007), gjord av en grupp med koppling till Åbo Akademi, fick en hel del uppmärksamhet då det begav sig. Magasinet framställde sig – liksom så många andra små tidskrifter – som ett alternativ till den upplevt igengrodda finlandssvenska kulturen, även om den politiska aspekten inte var så framträdande i Magasin Brun som hos tidigare själsfränder. Bland bakgrundskrafterna fanns senare journalistprofiler som Dan Lolax och Jean Lindén.
Den mest seglivade, och mest experimentella, av de på 2000-talet grundade skrifterna var Presens, aktiv 2010–2018. Presens uppstod kring en grupp litteraturstuderande i Helsingfors och utforskade gränserna för vad en tidskrift kunde vara – till exempel utgavs ett nummer av tidskriften som en punkkonsert. En av eldsjälarna bakom Presens var Hilda Forss, som år 2022 var en av medgrundarna till Kontradiktion, tidskriften för digital poesi.
Nämnas kan också kortlivade affärer som Pajazzo, Plir, Plump, Poster Stories och Traum Noir.
De finlandssvenska fonderna
Det finlandssvenska tidskriftsfältet har varit både vitalt och mångsidigt. Utmaningarna som kommer med en liten målgrupp har uppvägts av livlig kulturdebatt, täta nätverk och inte minst av det faktum att de finlandssvenska fonderna och stiftelserna beredvilligt ställt upp och stöttat såväl stora som små publikationer.
De två största finansiärerna vid sidan av staten – och i vissa fall de politiska partierna – har på finlandssvenskt håll varit Konstsamfundet (idag Amos Andersons fond) och Svenska Kulturfonden. Exakt när fonderna systematiskt började stöda kulturtidskrifter har det visat sig vara svårt att hitta information om – det skulle antagligen krävas ett riktigt forskningsprojekt för att utreda det. Ny Tid har tagit del av de årsböcker som finns tillgängliga på de båda fondernas kontor, och utgående från dem står det klart att Kulturfonden i varje fall stött kulturtidskrifter sedan 1979. Det året fick Astra 19 000 mark, Horisont 15 000 mark, och Finsk Tidskrift och Nya Argus 10 000 var. Fredsposten fick 3000 mark. Med undantag av uppstickare som Folkjournalen, BLÅ och kortlivade ai-ai, var det också dessa tidskrifter som dominerade Kulturfondens utdelning på 80-talet.
Konstsamfundets årsberättelser från 80-talet visar att tidskrifterna fått stöd åtminstone sedan 1988 – då nämns Finsk Tidskrift och Horisont som mottagare. I årsberättelsen för 1989 skrivs att en “starkare satsning än tidigare har gjorts på olika tidskrifter”, men inga stödsummor nämns. Årsberättelsen listar förutom de ovan nämnda också Nya Argus, Astra och ai-ai som stödmottagare.
Kulturfonden blir jätte
I Amos Andersons fonds/Konstsamfundets handlingar nämns att de båda finlandssvenska fonderna 1989 ingått en överenskommelse om att Konstsamfundet övertar ansvaret för finansieringen av tidskrifter, medan Kulturfonden koncentrerar sig av publikationer av engångsnatur. Den här uppdelningen höll i sig under hela 90-talet och fram till 2008. Det betydde inte att Kulturfonden överhuvudtaget inte stödde tidskrifter: Ny Tid fick till exempel betydande summor av Kulturfonden över hela 90-talet för förnyandet av sitt redigeringssystem och för införskaffning av sättmaskin.
Fram till 2000-talet var ändå de finlandssvenska fondernas stöd till kulturtidskrifterna närapå försumbart jämfört med det statliga kulturtidskriftsstödet (se tabell på nästa sida). En vändning skedde dock 2008 då Kulturfonden igen började stöda tidskrifter. Man kan anta den allmänna mediekrisen kring dessa tider föranledde att Kulturfonden såg sig nödgad att gå in och komplettera Konstsamfundets insats. Sedan dess har också Kulturfonden varit en mer betydande finansiär – under 2010-talet betalade Kulturfonden som regel dubbelt högre stöd till kulturtidskrifterna än Konstsamfundet.
Fram tills mitten av 2020-talet har trots allt staten varit den överlägset största enskilda finansiären av finlandssvenska kulturtidskrifter. 2025, då staten lämnade merparten av de finlandssvenska tidskrifterna i sticket, gick Kulturfonden om som den största finansiären. År 2025 och 2026 gjorde både Kulturfonden och Konstsamfundet dessutom rejäla höjningar av stödet till kulturtidskrifterna, och står i år tillsammans för nästan dubbelt så mycket kulturtidskriftsstöd som Myndigheten för konst och kultur, Kuvi. Statliga Kuvi delade i år ut 90 000 euro till de svenskspråkiga tidskrifterna, medan fonderna stödde de traditionella kulturtidskrifterna med 182 000 euro (se graf nedan).
Ökat behov av stöd
Förutom katastrofåret 2025 har ändå det statliga stödet till de finlandssvenska kulturtidskrifterna inte minskat speciellt dramatiskt. Räknar man stödet till de allmänna kulturtidskrifterna så har det totala statsstödet till de finlandssvenska tidskrifterna tvärtom nästan fördubblats mellan 2000 och 2010, justerat för inflation. En minskning på kring 10 procent kan skönjas sedan 2020, men det är inte så att fonderna tvingats stiga in och lappa tiotusentals euro i bortfall, utan snarare är problemet att statsstödet inte har ökat i takt med behovet, och att övriga intäktskällor har sinat.
Siffrorna skvallrar om en verklighet i vilken kulturtidskrifterna tvingas förlita sig allt mer på de privata fonderna. Jämför det med situationen på 60-talet, då Claes Anderssons lilla FBT med 160 prenumeranter fick in 40 procent av sina intäkter på annonsförsäljning. Ny Tid med en tio gånger större upplaga täcker idag åtta procent av sina utgifter med annonsintäkter.
Kring 2000 var det sammanräknade stödet från staten, Konstsamfundet och Kulturfonden till de allmänna finlandssvenska kulturtidskrifterna kring 80 000 euro i dagens pengar, justerat för inflation. I år var summan över 270 000 euro.
De svenskspråkiga tidskrifternas behov av extern finansiering har alltså ökat med över 300 procent under de senaste 25 åren. Det skvallrar om en verklighet där publikationerna är allt mer sårbara för dels den allmänna offentliga kulturfinansieringens utveckling (man har ju i olika repriser hotat med att halvera eller helt slopa kulturtidskriftsstödet under 2000-talet) och dels för fondernas prioriteringar. På finlandssvenskt håll är situationen bättre än på det finskspråkiga, just tack vare fondstödet.
RÖD: Kulturfonden. GUL: Amos Andersons fond/Konstsamfundet. BLÅ: Statligt kulturtidskriftsstöd.
Framtiden: marknad eller egenvärde?
Statistiken väcker svåra frågor om hur vi ska förhålla oss till kulturtidskrifterna. Marknadsliberalen ser på det växande behovet av ekonomiskt stöd och den sjunkande egna finansieringen och konstaterar att det nu är dags att ta fram saxen, fusionera och lägga ned. Å andra sidan kan man fråga sig om man borde börja se på tidskrifterna som man ser på annan konst och kultur som finansieras nästan uteslutande med offentligt och privat stöd. Fria teatergrupper kan få fleråriga bidrag som täcker så gott som alla utgifter utan att det förväntas nämnvärda biljettintäkter i gengäld.
Både staten och fonderna poängterar vikten av förnyelse och arbete för att nå nya läsare. Samtidigt kan man konstatera att väldigt mycket förnyelse inte skett på det finlandssvenska tidskriftsfältet under de senaste tio-femton åren, och med några få undantag lever kulturtidskrifterna en rätt undanskymd tillvaro.
På den ena sidan av myntet har vi de som anser att tidskrifterna ska klara sig själva eller gå under – den här artikeln visar ändå att en sådan verklighet aldrig har existerat. På andra sidan finns de som anser att tidskrifterna har ett egenvärde som fonderna och staten ska trygga.
Det är självklart att finlandssvenska kulturtidskrifter aldrig kan klara sig på marknadsvillkor. Frågan är dock, i ljuset av det allt större finansieringsbehovet, hur alternativet ser ut. Att det statliga kulturtidskriftsstödet borde fördubblas för att ens komma i närheten av att motsvara behovet är uppenbart. Om inte det sker, vilar den finlandssvenska tidskriftsmångfalden helt och hållet i fondernas händer.
Text Janne Wass
Grafik: Otto Donner, Janne Wass
Som källor i denna artikel har använts:
- Jarkko S. Tuusvuori: Kulttuurilehti 1771–2007 (2007)
- Päiviö Tommila (red): Suomen lehdistön historia, del 8: Yleisaikakauslehdet (1991)
- Statistikcentralen: Kulttuuritilasto 1979
- Statistikcentralen: Kulttuuritilasto 1981
- Statistikcentralen: Kulttuuritilasto 1999
- Statistikcentralen: Media in Finland 2002
- Anders G. Lindqvist: De finlandssvenska tidskrifterna (1995)
- Keijo Koivula: Kulturtidskrifternas framtid (2007)
- Listor på beviljade tidskriftsstöd från Centret för konstfrämjande, Undervisnings- och kulturministeriet, Amos Andersons fond och Svenska kulturfonden
Klicka här för att ladda ner rapporten och dess bilagor.
