Etikettarkiv: Ekonomi

Ett tvivelaktigt pris för ekonomisk tillväxt

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 till William D. Nordhaus, Yale University, New Haven, USA ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys” och Paul M. Romer, NYU Stern School of Business, New York, USA ”för att ha integrerat teknisk utveckling i långsiktig makroekonomisk analys”.

Hur ska vi se på riksbankens val av pristagare i ekonomi detta år? Priskommittén betonar att ”deras upptäckter har fört oss betydligt närmare svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen.” Det vill säga svaret på tidens gåta, som jag brukar kalla ”det globala etiska trilemmat”. Kan vi samtidigt uppnå ekonomisk tillväxt, global rättvisa och ekologisk hållbarhet?

Det bör genast sägas att global rättvisa inte direkt berörs av den forskning som Nordhaus och Romer bedrivit. Nordhaus har framförallt frågat vad det skulle kosta att uppnå ett bestämt klimatmål, till exempel en temperaturhöjning på högst två grader. Vad vore en ”optimal” klimatpolitik, som inte alltför mycket skadar den ekonomiska utvecklingen? Romer har ägnat sig åt att formulera tillväxtmodeller i vilka den tekniska utvecklingen kan påverkas genom olika arrangemang, som statliga stöd till privatföretag, patent och universitetspolitik.

Det är faktiskt också tveksamt om Nordhaus och Romer egentligen bryr sig om den ekologiska hållbarheten. I deras tillväxtmodeller ingår inte naturen vare sig som en nödvändig förutsättning eller som ett mål, värt att värna för sin egen skull. För båda är den långsiktiga ekonomiska tillväxten det avgörande. För Nordhaus hotas den av den globala uppvärmningen. För Romer är det avgörande att institutionerna och politiken stöder en tillväxtfrämjande teknologiutveckling. Ingendera har frågat sig om det är den ensidiga satsningen på ekonomisk tillväxt som lett till den ekologiska ohållbarheten.

Romer är övertygad om att vi kan hitta på och ta i bruk så betydande teknologiska förbättringar att vi kommer att kunna klara klimatproblemen. Han har ju visat att regeringarna kan driva på den tekniska utvecklingen. ”Humans are capable of amazing accomplishments if we set our minds to it”, säger han i en intervju för The New York Times.” Om vi bara sätter oss i sinnet att göra det ska nog allt gå bra; det kommer vi antagligen att få höra i samband med utdelningen av Nobelpriserna. ”För Romer verkar det som om idéer i sig skulle kunna övervinna bristen på vatten, förlust av biodiversitet, uttömning av mineraler, jorderosion, utsläpp och klimatförändring”, skriver ekologiekonomen Brian Czech. ”Som om idéer i all oändlighet skulle födas fram i människosinnen vilka för en kamp i en nersliten miljö, ett varmare klimat och skövlade jordbruksmarker. Romer är som en kock som hittar på recept utan att ha ett hum om varifrån ingredienserna ska komma.”

För Nordhaus är det inte lika lätt. Han vet att det kommer att kosta att försöka få ner fossilförbrukningen. Men som Romer tror han på en fortsatt ekonomisk tillväxt. I framtiden kommer människorna att ha en högre levnadsstandard också om klimatet blir varmare. Nordhaus bortser från riskerna för en okontrollerbar utveckling av klimatet. Han vill hitta en optimal balans mellan långsiktig tillväxt och uppvärmning.

Det gör han genom att diskontera framtiden, det vill säga att inte bry sig om framtida generationer på samma sätt som dagens. Genom att använda en hög diskonteringsränta i sin kostnads-intäktsanalys, blir radikala miljösatsningar inte lönsamma. Ju högre diskonteringsränta desto mindre orsak har vi att skära i vår konsumtion idag för att förbättra situationen för våra efterkommande. Nordhaus var en ivrig kritiker av den klimatpolitiskt mycket viktiga Stern-rapporten, för att den enligt honom använde en för låg diskonteringsränta. Medan rapporten använde en ränta på drygt en procent, förespråkade Nordhaus en sex-procentig diskonteringsränta, vilket innebar att endast begränsade investeringar för att minska utsläppen var ”lönsamma”.

För Nordhaus är den bästa lösningen att sätta ett pris på miljön och att låta nedsmutsarna betala för de skador på människors välbefinnande som klimatförändringen leder till. ”There is basically no alternative to the market solution”, säger han till The New York Times, men han säger inget om att världens fattiga drabbas hårt av högre kostnader för mat, vatten och bränslen.

Det sägs att priskommittén genom valet av de två ekonomerna vill ge en känga åt Trump för hans inställning till klimatfrågan och till universitet och forskare. Båda uttrycker sig också kritiskt om Trump. Men det krävs ju inte mycket för att vara progressiv i förhållande till denne. Även om Trump skulle ändra sin inställning, så att den bättre passade de tankar som Nordhaus och Romer företräder, så skulle han knappast bidra till ”svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen”.

Vårt huvudproblem är inte att uppnå ekonomisk tillväxt, vare sig uthållig eller hållbar. Vårt problem är hur vi kan leva bra utan att tvingas upprätthålla den ekonomiska växten i den redan rika världen. Hur kan vi fördela den globala produktionen och konsumtionen på ett rättvisare sätt? Hur kan vi lösgöra oss från fossilkapitalismens strupgrepp? Hur kan vi hindra att en global elit styr utvecklingen mot en superexpolatering av såväl människor som miljön?

Jag har ibland haft en personlig lista på ekonomer som skulle ha varit mer värda ekonomipriset än de som fick det. I år borde det ha gått till någon av dem som sett den kraftiga betoningen av ekonomisk tillväxt inte som en lösning på problemen utan som själva problemet. Jag ska här presentera tre på årets lista.

  • Herman Daly. En pionjär inom ekologisk ekonomi. Har bland gett ut böckerna Steady-State Economics (1977, 1991), For the Common Good: Redirecting the Economy toward Community, the Environment, and a Sustainable Future (1989) och Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development (1996).
  • Tim Jackson. En mäkta populär avväxt-ekonom. Författare till Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Översatt till svenska med titeln Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle (2011).
  • Stephen A. Marglin. En lysande kritiker av konventionell nationalekonomi. Hans viktigaste arbete bär titeln The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community (2008). Han frågar i ett av kapitlen ”Why is Enough Never Enough?”  Varför är nog aldrig nog?

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Om vikten av att göra Foodoras cykelbuds fackliga kamp synlig

I början av september i år rapporterade bland annat Svenska Yle och Helsingin sanomat om cykelbud som jobbar för hemkörningsföretaget Foodora och som tröttnat på sin situation. Cykelbuden berättar att timpenningen under vardagar har sänkts från 8 till 7 euro, medan provisionen per leverans höjdes med 20 cent. ”Bättre intjäningsmöjligheter för cykelbuden”, resonerade Foodora enligt Yle. Cykelbuden meddelades helt enkelt om att så är numera fallet och ombads skriva på ett nytt kontrakt. Buden vittnar också om att det inte längre finns gemensamma utrymmen där man till exempel kan värma sig på vintern eller använda WC. Genom gräsrotsorganisationerna Vastavoima och Vapaa syndikaatti har buden själva (och några personer som jobbat som cykelbud tidigare) uppmärksammat sin situation; en demonstration har ordnats och man har försökt vända sig till Foodora med sina krav på bättre villkor, bland annat att Foodoras många frilansande cykelbud ska knytas till företaget genom ett regelrätt arbetsförhållande. De som ansvarat för kampanjen har samarbetat med servicefacket PAM.

Många av Foodoras cykelbud befinner sig i gränslandet, eller snarare ingenmanslandet, mellan företagare och anställda. Foodora erbjuder sina turer på en plattform som heter Delivery hero och kontrollerar på det sättet hur turerna erbjuds. Cykelbuden som inte är anställda (tidigare har vissa bud, till exempel ”team captains” som också haft kontorssysslor, varit anställda, men numera har endast ett fåtal cykelbud en anställning hos Foodora) får bära riskerna och så att säga helt bokstavligen ta smällen. Företaget täcker ingen sjukförsäkring för frilansare som råkar ut för olyckor eller blir sjuka på andra sätt.

Villkor görs synliga

Kampanjen har lyckats såtillvida att de villkor som präglar cykelbudens turer har synliggjorts. När vi träffar på människor som utövar ett visst yrke bara i egenskap av kunder fastnar vi lätt bara vid priset och tillgängligheten; cykelbuden förkroppsligar en tjänst bland andra som man kan vara nöjd eller missnöjd med (många plattformar uppmanar kunden att recensera tjänsteleverantören). Trots att företag ofta säger sig måna om ”transparens” månar man om att putsa upp bilden av företagets verksamhet så att den passar ihop med det brand man månar om att upprätthålla. Går man in på sidan ”Foodora mediassa” (Foodora i medierna) är det inte nyhetsartiklar om missnöjda cykelbud som man stöter på.

Kampanjen påminner om vikten att om och om igen tydligt – både med tanke på offentligheten och på de berörda på en arbetsplats – lyfta fram asymmetrin mellan arbetstagare och arbetsköpare. Relationen mellan cykelbud och Foodora är inte symmetrisk, även om företaget försöker få det att se ut så genom att motivera systemet med ”samarbetspartners” med den frihet och flexibilitet som alla erhåller. Det är helt enkelt inte så att frihet och flexibilitet finns för alla parter: företaget, ”samarbetspartners” och kunder. Asymmetrin är en konkret omständighet, framför allt handlar det om helt olika utgångspunkter för att förhandla på en arbetsplats; arbetsköparen kan välja och vraka bland tjänsteleverantörer, medan arbetstagaren är beroende av en inkomst. För att igen luta oss på exemplet Foodora: företaget har ett automatiserat system som placerar cykelbuden i en rankning, enligt vilken turerna sedan erbjuds.

En av arbetarrörelsens grundfrågor formuleras sällan klart, även om den kokar under ytan: Hur skapar man tillsammans en beredskap för att kämpa för sina rättigheter på arbetsplatsen?

Falsk motsättning

Många som jobbar för Foodora är invandrare. När jag läser artiklarna om de dåliga villkoren som frilansarna hos Foodora har påminns jag om vikten av att inskärpa att invandrare och ”finländare” inte alls ska uppfattas som ”konkurrenter” om jobb, så att invandrare antas sänka löner och försämra arbetsvillkoren. Det finns de som likt nationalekonomen Bengt Holmström vill att till exempel asylsökande som ett led i ”integrationen” ska få en lön som är lägre än det som anges i kollektivavtalen. Yle citerar nobelpristagaren: ”Det duger för dem [”de som kommer från utlandet”]. På så sätt kan de klättra upp för karriärstegen utan att finländarna blir irriterade.”

Holmströms uttalande och Foodoras sätt att dribbla med ”samarbetspartners” kan sägas vara ett exempel på ett bredare europeiskt fenomen som journalisten Rebecka Bohlin har diagnostiserat i sin utmärkta reportagebok De osynliga: om Europas fattiga arbetarklass (2012, läs Ny Tids recension här). I boken intervjuas städare, restaurangpersonal och kassörskor i England, Tyskland och Sverige som har så dåligt betalda jobb att de inte alltid ens täcker de mest grundläggande utgifterna. Många har flera jobb samtidigt. Vissa jobbar 12 timmar om dagen. Hon beskriver logiken i EU:s ekonomier, inklusive Sverige, som ändå har starka fack. Låga löner och osäkra arbetsförhållanden håller priser och kostnader nere. EU:s ekonomier trängtar efter migranter som uppehåller sig tillfälligt i landet och som saknar rättigheter. De jobbar, och åker (i många fall: tvingas åka) vidare. Bohlins exempel från städ- och restaurangbranschen visar hur arbetsköpare glatt hyr in människor som är så billiga och så desperata som möjligt. Hon sammanfattar den groteska ironin i EU: den ideala arbetaren är egentligen papperslös. 

Men riktningen – låga priser, sänkta arbetskostnader – drabbar alla som jobbar (och indirekt, alla arbetslösa). Det är inte något som invandrare eller asylsökande kan eller ska beskyllas för. Deras prekära situation är snarare ett symptom på ett problem som präglar arbetsmarknaden som sådan. Att arbetsköpare likt Foodora försöker få dem som utför arbetet att falla mellan stolarna är typiskt givet att idealet är människor som är så flexibla som möjligt.

Att lyfta fram att problemen omfattar arbetsmarknaden som sådan är därför viktigt för att inte ställa en grupp arbetare mot en annan, som ofta är fallet. En forskare som intervjuas av Bohlin, Bridget Anderson från Storbritannien, formulerar problematiken väl: ”När polacker efterfrågas för att de ’jobbar hårt’ har det inget med polacker att göra, det har med strukturen att göra”. Migranter efterfrågas för att de är beroende av att få sitt arbetskontrakt förnyat, och därför är de i regel lättare att exploatera och kontrollera.

I sin bok utforskar Bohlin vilka möjligheter facket har att organisera människor i servicebranschen som kanske inte talar landets språk så bra och som kanske inte är medlemmar i facket. Bohlin hänvisar bland annat till brittiska Unite när hon visar på exempel på fackligt arbete som sker nära dem som rör sig på olika arbetsplatser, och där man aktivt går in för rekrytering och vinnlägger sig om att berätta om vad facket gör och hur det kan hjälpa till med olika saker, inte bara att förhandla om löner. Även om facken i Sverige tappar medlemmar och har försvagats ser hon glimtar av hopp just i det aktiva, lokala arbetet där man är beredd på konflikt. Den gamla samförståndsandan fungerar inte längre.

Kamp på arbetsplatsen

Just på grund av lockelsen att ställa en grupp mot en annan är Foodora-kampanjen så välkommen. Buden är studenter, invandrare, folk som redan har en inkomst och behöver dryga ut kassan. Vapaa syndikaatti och Vastavoima i sin tur representerar nya typer av gräsrotsorganisationer bortom de befintliga, ofta toppstyrda, facken. Sammanslutningarna vänder sig till ”arbetare” i ordets bredaste bemärkelse; också studerande, frilansare och arbetslösa ses här som arbetare.

Centralt just nu vore att återuppväcka tron på att det går att samarbeta kring en kamp mot försämringar som påverkar det egna arbetet eller till exempel minskar utrymmet för att utöva sitt eget omdöme och sitt yrkeskunnande – oavsett om man är inhoppare, egenföretagare eller löntagare. I och med arbetslivets förändringar – framför allt fragmenteringen av produktionskedjor – kräver detta en hel del uppfinningsrikedom.

Att just cykelbud tar strid, eller åtminstone tar sig ton, är i sig hoppingivande. Plattformsekonomin som fenomen, som Foodora naturligtvis hör till, är förankrat i den accelererande individualiseringen av arbetslivet. Allt fler jobbar inom vad som börjat kallas ”gig-ekonomin”. Över 150 000 finländare är idag ”sysselsatta i eget arbete”. Den här utvecklingen som arbetslivet genomgår innebär till exempel att de som på olika sätt jobbar för ett företag inte längre nödvändigtvis har en traditionell arbetsplats där man jobbar tillsammans med andra. Lösa nätverk av ”samarbetspartners” blir allt vanligare – det vill säga att röra sig i ingenmanslandet mellan arbetstagare och företagare. Men också i detta ingenmansland kan företaget på olika sätt ändå utöva stenhård kontroll, till exempel som i fallet Foodora genom att sänka timpenningen medan provisionen per leverans höjs lite grann – frilansaren måste alltså försöka klämma in fler leveranser. Man blir lätt blind för denna form av kontroll genom att de som jobbar framställs just som självständiga företagare.

Nya former av facklig verksamhet

Har fackföreningsrörelsen någon egentlig roll att spela idag? Det är en fråga som många ställer sig helt på allvar. Högern gör sitt för att luckra upp fackets roll som avtalspart så att målet är avtal som omfattar endast den specifika arbetsplatsen. Under det senaste året har regeringens huvudlösa sysselsättningspolitik dock gjutit nytt liv i den fackliga kampandan, något som utan tvekan är positivt. Men det finns också lite annorlunda tankar om varför det är värt att bevara fackföreningens idé. Fackföreningsliknande sammanslutningar som Vapaa syndikaatti och Vastavoima sätter bilden av facken som en självdöende bastion för de traditionella löntagarnas rättigheter i gungning. Vastavoima uppstod som en sammanslutning mellan aktivister och fackliga förtroendemän, och säger sig driva just de personers sak som så lätt hamnar mellan stolarna i den traditionella intressebevakningen. Vapaa syndikaatti deklarerar att man strävar efter egenmakt på livets alla områden – det handlar om mera än att försöka få löneförhöjningar till stånd. Och hoppingivande är också att kampen för Foodoras cykelbud gjordes i samarbete med servicefacket PAM.

Också i andra länder händer det liknande saker. I Storbritannien finns numera IWGB, Independent Workers Union of Great Britain, ett fack som vänder sig just till yrkesgrupper som tidigare sällan varit fackligt organiserade: städare, cykelbud, säkerhetsvakter och ”foster care workers”. IWGB har bland annat tagit strid med Uber, och i slutet av oktober i år ordnades en demonstration där prekariatets olika grupper samlades för att kräva grundläggande rättigheter.

Kampen mot den ständiga anpassningen till arbetsköparnas villkor kan inte ges upp bara för att beroendet och anpassningen förutom löntagare också omfattar frilansare, inhoppare, egenföretagare och, naturligtvis, arbetskraftens reservarmé – de arbetslösa. Att rusta oss alla att tillsammans skapa strukturer och beredskap för att bjuda motstånd mot ett arbetsliv som splittrar och härskar är oerhört viktigt idag. I cykelbudens kampanj politiseras arbetets vardag, just för att livet inte ska krympa till att handla om jakten på ett maximalt antal arbetsturer. Förhoppningsvis kan deras kamp och denna politisering av arbete ingjuta mod i människor på andra arbetsplatser att kämpa mot försämrade villkor, snarare än att dessa ses som omständigheter som man som enskild människa måste anpassa sig efter så gott det går. N

Text Mio Lindman

I början av november trappades kampanjen för cykelbudens
rättigheter upp. Läs mer via hashtaggen #boycottfoodora och på
foodoracampaign.noblogs.org

Vård och arbete på FSD:s valagenda

Finlands svenska socialdemokrater hoppas på att få in en svenskspråkig kandidat från Vasa valkrets i riksdagen – lyckas det, så heter kandidaten antagligen Viktor Kock. FSD:s ordförande lyfter inför valet fram en klassisk socialdemokratisk agenda: social- och hälsovård samt uppsägningsskydd.

De säger att det skulle skapa fler anställningar och underlätta för dem som inte har fast jobb, men det där är bara typisk högerretorik. De har ju samtidigt inte lyft ett finger för att motarbeta visstidsanställningar och medborgarinitiativet om att avskaffa nollavtalen röstade de ner.

Det säger Finlands svenska social-demokraters (FSD) ordförande Viktor Kock om regeringens förslag om att försvaga uppsägningsskyddet vid mindre företag. När vi träffas i Jakobstad i slutet av oktober har Juha Sipiläs högerregering just lagt fram ett kompromissförslag i den tvist om uppsägningsskyddet som lett till omfattande politiska strejker i Finland. Budet innebar ett slut på strejkerna, men enligt fackförbunden finns mycket kvar att diskutera.

– Jag tycker att det är intressant att man från regeringens sida försöker flytta skulden för oron på arbetsmarknaden till fackförbunden när det var regeringens representanter som i samband med konkurrenskraftsavtalet lovade att inga fler försämringar i arbetarskyddet skulle genomföras. Jag är ingen förespråkare av strejker, men någonstans måste fackförbunden sätta ner foten när regeringen lagstiftar om arbetsmarknaden utan att prata med arbetsmarknadsorganisationerna.

– I den nordiska modellen är det arbetsmarknadens parter som förhandlar om hur villkoren ska utformas och vi är vana vid att man håller det man kommit överens om tills ett nytt avtal börjar gälla. Det här har regeringen frångått och därigenom skapat oro. Jag skulle tro att de flesta företagare också vill ha tydliga regler som inte ändras bara för att det kommer en ny regering. Förutsägbarhet är viktigt för att kunna driva företag.

Färre tassar i syltburken

Arbetsmarknadsfrågor förutspås, vid sidan av klimatet och vården, bli ett av de stora samtalsämnena inför riksdagsvalet den 14 april. I Vasa valkrets ställer SDP upp 16 kandidater varav två, Viktor Kock och Rebecca Åkers, representerar FSD. En överraskning kom i mitten av oktober, då Steven Frostdahl meddelade att han inte ställer upp för val, trots att han redan var nominerad. Statsvetaren Claus Stolpe bekymrade sig enligt Svenska Yle innan Frostdahls meddelande om att två starka FSD-kandidater kan ta ut varandra eftersom de ”gräver i samma syltburk”. I och med Frostdahls besked framstår Kock som den klara toppkandidaten.

– Jag går in för att bli vald, och jag tror att det är realistiskt med tanke på hur den här regeringen har agerat och människor insett vad en högerregering inneburit. Jag har arbetarbakgrund och vill kämpa för löntagarnas rättigheter. Det måste finnas utrymme att som finlandssvensk politiker profilera sig på det sättet, säger Kock, som har flera års arbetserfarenhet inom metallindustrin och också varit aktiv i metallfacket (nuvarande Industriförbundet).

Pedersörebon Kock har lett FSD sedan 2016, och efterträdde då Maarit Feldt-Ranta. Förutom arbetsmarknadsfrågor lyfter han fram social- och hälsovårdsfrågor som centrala. För honom själv är föräldraledigheten ett viktigt tema i valet.

– Redan när jag blev pappa första gången 2006, före det att jag blev aktiv politiker, bestämde jag och min fru oss för att dela föräldraledigheten lika. Efter en månad med inkomstrelaterad pappaledighet föll jag ner på hemvårdsstöd.

Stödet på 350 euro per månad tills barnet är tre år är inte pensionsgrundande, och eftersom det främst lyfts av kvinnor ökar det på inkomstklyftorna.

– Det är en kvinnofälla också på det sättet att det spär på löneskillnaderna. Samtidigt förhindrar det många män att stanna hemma med barn. 

Ingen basinkomst

Socialdemokraterna presenterar en föräldraledighetsmodell som de tror att de allra flesta partier borde kunna enas om. I grunden är förslaget enligt Kock i princip kostnadsneutralt, och blir lättare att utvidga ju mer vänsterorienterad en kommande regering blir.

– Det går ut på att tre månader avsätts till varje förälder och sedan får föräldrarna göra hur de vill med de övriga sex månaderna. Vårdledighetsbidraget blir flexibelt upp till det att barnet fyller tio år, och dubbelt så högt om man väljer att använda bara tolv månader i stället för 24. Vi tror att det skulle underlätta för familjerna och ge mer tid tillsammans på somrarna då många föräldrar annars måste jobba när barnen har lov. Det skulle också få in fler ungdomar under längre perioder på arbetsmarknaden sommartid.

I fråga om socialskyddet är det socialdemokratiska förslaget en ”allmäntrygghetsmodell” som ersätter många olika stödformer. Arbetslöshetsersättningens inkomstbaserade del blir kvar som i dag, men grunddelen liksom studiestöd och försörjningsstöd med mera omfattas av den allmänna tryggheten.

– Från och med årsskiftet ska det enligt modellen finnas ett register som visar hur ens inkomster förändras i realtid och medlen från den allmänna tryggheten förändras utefter det. Det här är en viktig reform för både mikroföretagare och dem med osäkra arbetsförhållanden.

Allmäntrygghetsmodellen lanserades av SDP i april, och är partiets alternativ till en basinkomst – som SDP envist har motsatt sig. Partiordförande Antti Rinne sa i april till webbtidningen Uusi Suomi att SDP inte kan omfatta en universell basinkomst, eftersom ”det måste finnas en orsak till att betala ut stöd”.

Full jour till Vasa

Social- och hälsovårdsreformen (sote-reformen) är en av de hetaste frågorna inför valet, och i Österbotten är det framför allt Vasa centralsjukhus framtida status som diskuteras. Veckan före vårt samtal har riksdagens social- och hälsovårdsutskott röstat emot oppositionens förslag om att även Vasa centralsjukhus bör få omfattande jourverksamhet. Kock säger att så ändå blir fallet om socialdemokraterna blir regeringsbildare efter valet.

– Det är fullt möjligt att åtgärda och därigenom trygga de språkliga rättigheterna. Vi kan lova att vi ser till att rätta till det om vi får möjlighet.

När det gäller vård- och landskapsreformen som helhet tycker Viktor Kock att det är bra att bolagiseringstvånget för de kommande landskapens vårdverksamheter har tagits bort, men han ser fortsatt stora problem.

– Exempelvis får ju inte landskapen någon beslutanderätt i och med att de inte ges beskattningsrätt. Regeringen har sagt att vi ska titta på hur det ser ut i Sverige där sjukvården sköts på regional nivå, men en avgörande skillnad är att landstingen och regionerna där tar ut skatt.

En annan sak som är ett faktum i Sverige är den fria etableringsrätten för privata alternativ inom primärvård, något som i praktiken kan bli verklighet också i Finland om det nuvarande förslaget till vård- och landskapsreform går igenom.

– Den utvecklingen oroar mig väldigt. Tittar man på statistiken från Sverige så ser man att antalet hälsostationer har ökat något totalt, men det finns en ojämvikt i fördelningen. I mer välbärgade områden finns det fler, medan mängden har minskat i mer utsatta områden. När marknadsintressena får styra får den vanliga människans behov ge vika. Det finns inget intresse för privata vårdbolag att ta hand om äldre eller multisjuka personer, särskilt inte om en förutbestämd ersättning kommer med varje patient. Då är det mest lönsamt att ha många patienter som inte behöver mycket vård. Eftersom privata bolag inte heller behöver stå för hela vårdkedjan kan de skicka remisser till den offentliga vården i mer svårbehandlade fall, vilket i sin tur gör att den verksamheten blir mer ineffektiv.

Kock tror inte att sote-reformen i sin nuvarande form kommer att klubbas igenom. I stället behöver man, precis som man gjorde före förra valet, sitta ner med alla partier och prata om riktlinjer för reformen.

– Vi har en jättebra sjukvård, men den behöver förbättras på en del områden. Till viss del är köerna för långa och vården är ojämlik beroende på var i landet den ges. Det är också ett problem att vårdkedjan inte alltid fungerar optimalt i fråga om att olika patientregister inte pratar med varandra. Privata vårdbolag och tredje sektorn bör även i fortsättningen finnas som komplement till den offentliga vården, men min bestämda åsikt är att det offentliga ska sköta den vård som bekostas med offentliga medel. N

Text & foto: Pär Jonasson

Kakan delar inte sig själv rättvist

Fenomenet ränta på ränta kommer att leda till att den rikaste tiondelen av finländarna äger 90 procent av alla landets tillgångar om femtio år, visar en statistisk modell. Vi kan alltså inte lämna ekonomin åt finansmarknaden, skriver Jan Rundt.

I juni i år publicerade Statistikcentralen en rapport om hur fördelningen av finländarnas nettoförmögenhet utvecklats (alltså folks tillgångar minus de skulder de har, se diagram 1). Det som kanske överraskar är att den ljusblå linjen längst ner i diagrammet inte beskriver en fattig minoritet, utan hälften av befolkningen i landet. I den situation som råder i dag innehar alltså en representant för den rikaste tiondedelen av befolkningen i medeltal ungefär 40 gånger så mycket förmögenhet efter skulder som en representant för den mindre bemedlade hälften av befolkningen. Och den här obalansen har vuxit konsekvent under de senaste tjugo åren.

Diagram 1.

De rikaste drar ifrån

Den enda befolkningsgruppen vars relativa andel av kakan har ökat under den här tiden är enligt Statistikcentralens uppgifter den rikaste tio procenten. Och inte bara det, takten med vilken den rikaste tiondedelens ekonomiska övertag ökar stegras också med tiden. I diagram 2 kan man se hur den här utvecklingen skulle se ut om den fortsatte femtio år framåt i tiden i precis samma takt.

Diagram 2.

Slutscenariot är att den rikaste tiondedelen av befolkningen äger nästan nittio procent av allt som finns att äga. Det här må verka som en intressant men orealistisk tankelek, men faktum är att det här var normen i Europa för drygt hundra år sen, just innan det första världskriget, något som Thomas Piketty skrev om i sin vitt omtalade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Ägandet var koncentrerat i väldigt få händer och någon medelklass fanns inte att tala om.

Hur kan då den rikaste tiondedelen igen dra ifrån på det här viset? Ett svar är kapitalismen. Ur Statistikcentralens uppgifter framkommer att den rikaste tiondedelen äger majoriteten av alla finansinstrument: till exempel 84 procent av börsaktierna och hela 90 procent av landets onoterade aktier. Och aktieportföljernas värden kommer att stiga.

Ränta på ränta som motor

Det kan uppfattas som kontraintuitivt att pengarna skulle kunna växa så mycket som det enorma röda fältet i diagrammet visar, men fenomenet ränta på ränta är förvånansvärt effektivt när det gäller att få en pengahög att bli större. Under finansmarknadens historia har aktier i medeltal gett en avkastning på 7 procent. Med den tillväxttakten kommer en förmögenhet att fördubblas ungefär vart tionde år. Efter tjugo år fyrdubblas den och efter trettio år är den åtta gånger så stor. Och det här utan att ägaren lyfter ett finger, eftersom det räcker med att googla upp ett passande fondbolag, överföra pengarna och sen vänta.

Det här fenomenet används som argument för att alla kan bli kapitalister, att det är ett spel som är öppet för alla. Det är ju bara det, att för att kunna investera en så stor summa att det verkligen har någon betydelse måste man ha en nettoförmögenhet som ligger och skräpar. Kapitalismen är därmed ett spel som är kraftigt riggat: har du redan pengar, till exempel om du får ett arv eller har haft möjlighet att välja ett jobb som ger väldigt hög lön och sedan inte råkat ut för skilsmässa med ensamförsörjning av barn, sjukdom eller arbetslöshet, så kommer du att kunna låta dina överloppspengar fördubbla sig vart tionde år.

När alla fick det bättre

Hur kommer det sig då att vi inte redan idag står i den situation som jag utmålar som ett möjligt scenario om femtio år? Som jag tidigare nämnde var vi redan i den sitsen för drygt hundra år sedan. Sedan omvälvdes världen som vi känner den genom två förödande världskrig då gamla förmögenheter skingrades och Europas efterkrigstida stater gick i bräschen för att bygga upp samhället igen – och i den processen jämnades skillnaderna ut. Visst fanns det också en finansmarknad och förstås gav den väldigt stor avkastning, men ekonomierna växte så det knakade och inflationen tillät inte skillnaderna att växa fullt så mycket. Alla fick det bättre, även om vissa fick det mer bättre än andra.

Hur ser då framtidens förmögenhetsutveckling ut? I diagram 3 är det här illustrerat med tre möjliga scenarier.

  1. Vad händer med den rikaste tiondelens andel av förmögenheten om ekonomin växer i samma takt som under den senare hälften av 1900-talet (här används en tillväxttakt på 3 % som exempel)? Det röda fältet med den rikaste tiondelen växer nog, men väldigt långsamt.
  2. Vad händer när tillväxten ligger på var den varit de senaste årtiondena (som bäst kring 1,5%)? 
  3. Vad händer i ett scenario där kakan börjar krympa och vi får en längre tid av ekonomisk avväxt? 
Diagram 3.

Det finns väldigt få tecken på att vi kommer att gå tillbaka till en stadigt kraftig tillväxt. En ekonomisk tillväxt på 3 procent eller uppåt är en historisk anomali och något som vi bara sett i världshistorien vid tillfällen som när den industriella revolutionen sparkade igång och när världen byggdes upp igen efter att ha smulats sönder av krig. Tvärtom står världssamfundet för tillfället inför en enorm ekonomisk omställning, när den fossildrivna ekonomin måste fasas ut.

Börjar kakan krympa?

För bara några veckor sedan fick vi läsa om IPCC:s rapport som berättade att mänsklighetens åtgärder för att minska på koldioxidutsläppen hittills inte har räckt till. Vi behöver en häftig omställningstakt och utsläppen måste reduceras till hälften fram till år 2030. Den här sortens minskning i utsläpp har under den industriella eran endast uppvisats under korta tider av extrem ekonomisk tillbakagång, som i östblocket just efter Sovjetunionens fall eller korta tider kring finanskollapsen år 2008.

Under tiden har vi inte sett förnybara energiformer ersätta fossila bränslen ens i närheten av den takt som den här omställningen skulle kräva. De förnybara energikällor som har tagits i bruk har gått åt till att kompensera för den ekonomiska tillväxt som hela tiden sker. Samtidigt har ingen lagt fram bevis för att ekonomisk tillväxt skulle kunna frikopplas från tillväxt i energikonsumtionen, för att inte tala om alla andra former av resursförbrukning som alla mätare visar på att den globala ekologin inte håller för.

Vänstern kommer in i bilden

Har vi inte en lösning där vi kan kombinera mera tillväxt med att rädda framtida generationers liv på jorden så måste vi förstås som ansvarsfulla varelser börja med att rädda liv och sedan först fundera över vad det innebär för den ekonomiska tillväxten.

Vi står alltså med största sannolikhet inför ett scenario där vi ska dela på en kaka som inte längre växer så det knakar, utan kanske till och med börjar krympa. Det är svårt nog att dela rättvist på en växande kaka, särskilt eftersom vissa vill ha mera och eftersom det till och med finns mekanismer som gör att vissa hela tiden får en allt större del av kakan. Att inte bara avstå från den här tillväxten utan till och med gå med på en rättvis fördelning också när ens egen del i absoluta mått mätt börjar krympa är inte helt lätt för den mänskliga psykologin.

Men å andra sidan, i den här prekära situationen som mänskligheten står inför, är det varken särskilt smart eller genomtänkt att överlämna utformningen av samhällsordningen på en matematisk absurditet, den för många så obekant kraftiga effekten av ränta på ränta. Om vi vill behålla ett samhälle som inte endast består av en liten minoritet av vinnare och en stor majoritet av förlorare, så kan vi inte överlämna ekonomin åt finansmarknaden. Vi behöver en ekonomi som är reglerad för att tjäna det mänskliga samfundet och där kommer vänstern in i bilden. N

Text & grafik Jan Rundt

EDIT 16.11.2018: I papperstidningen var färghänvisningarna i texten lite snurriga, eftersom redaktionen bytte färger i diagrammen utan att notera att texten också behövde ändras. 

Till kamp mot den den nedärvda fattigdomen

Den sittande regeringen gör nedskärning efter nedskärning som drabbar de allra mest utsatta i landet. Vänsterförbundet går till riksdagsvalet om ett halvt år med målet att minska fattigdomen i Finland.

– Ursäkta att du fått vänta, det är minuttidtabell nu, säger Li Andersson när hon leder in oss i riksdagens café för en pratstund.

Då vi träffas i mitten av oktober ska riksdagen prata om regeringens sysselsättningspolitik inför misstroendeomröstningen som kommer att ske dagen därpå. Misstroendeomröstningen gäller lagförslaget om den sänkta anställningströskeln i små företag, som Vänsterförbundet motsätter sig. Andersson själv skrev på Facebook att misstroendeomröstningen endast är ett politiskt trick av statsminister Juha Sipilä för att rätta regeringens led och skapa tryck på fackförbunden.

– Den stora teaterdagen, säger Andersson om den diskussion som stundar i plenisalen.

Den föreställning som snart ska börja kommer i slutändan att ha negativa följder för Finlands låginkomsttagare. Det går bättre för allt fler i landet men samtidigt går det sämre för dem som det redan går allra sämst för.

– Om man endast tar i beaktande de stora generaliseringarna ser man inte hur finländsk fattigdom ser ut.

Regeringen har godkänt skattelättnader för nästan två miljarder euro för höginkomsttagare samtidigt som den gjort nedskärningar i utkomstskyddet och andra förmåner för dem med de allra lägsta inkomsterna. Ett av Vänsterförbundets stora teman inför riksdagsvalet är hur vi ska råda bot på den ökade ojämlikheten.

När oppositionen lyfter fram inkomstklyftorna och hur de ökat, svarar regeringen med dynamiska modeller om att inkomstklyftorna inte har vuxit om man ser till hur sysselsättningen utvecklats.

– Det är ett typiskt mantra som osynliggör det faktum att det vi talar om är hur de människor som inte är i arbetslivet klarar sig, de med allra lägst inkomster.

Fattigdomen tar sig nödvändigtvis inte uttryck i inkomstklyftorna, det är den allt mer ökande ojämlikheten som gör att de fattigaste har det ännu värre ställt.

– Fattigdom i Finland är nuförtiden något som går i arv. Vi har alltså misslyckats med att bryta spiralen där allt blir värre, från generation till generation.

Mera förebyggande tjänster

Under den förra regeringsperioden, när det fattades beslut om en ny socialvårdslag, började bland annat en ny tjänst för småbarnsfamiljer utvecklas: En hemhjälp som inte förutsätter att man är kund hos barnskyddet, utan där en småbarnsfamilj kan få några timmar hjälp med till exempel barnpassning i veckan. Det här är en av de förebyggande tjänster som kunde motarbeta fattigdom.

– Mest resurser borde satsas på att stöda barn och barnfamiljer, dels genom hur mycket man satsar på småbarnspedagogiken men också hur hela servicesystemet fungerar och genom förebyggande tjänster.

Andersson menar att det behövs mer av dessa lågtröskeltjänster riktade till småbarnsfamiljer där föräldrarna är osäkra på hur och om de orkar. Den diskussionen handlar förstås också om beskattning och hurdan ekonomisk politik som förs.

– Fortsätter man på den linjen som den här regeringen förespråkat är det ju klart att vi har mindre skattemedel för att finansiera de tjänster som behövs för att kunna bryta fattigdomens övergång från generation till generation.

Helhetsbild av nedskärningarna behövs

När regeringen bantar ner lite här, och sedan lite där, blir det svårt att få en helhetsuppfattning av nedskärningarna. En grupp som drabbats av flera nedskärningar är pensionärerna. Både kund- och serviceavgifterna har blivit ett problem för många äldre som lever på pension.

– Det är en del av sote-debatten som ingen annan än Vänsterförbundet vill tala om. Den finansieringsandel inom sjuk- och hälsovården som individen själv står för är hos oss högst i hela Norden.

Trots att en del av dessa avgifter är inkomstbundna, finns flera avgifter som finansieras genom så kallad plattaxa. Att läkemedelstaket också stigit drabbar också många låginkomsttagare.

– Har du låga inkomster men ändå ett tillstånd som kräver mediciner och hälsovårdstjänster, drabbas du hårt av nedskärningarna och inbesparingaringbehoven.

En facklig aktivism behövs

I Helsingfors och andra större större städer i Finland har en rätt ny grupp fattiga uppstått, de som jobbar i låglönebranscher och inte har råd att bo där de arbetar. Dels beror det på den absurda hyresmarknad som råder, dels på den offentliga sektorns villkor.

– Traditionellt sett har man i den offentliga sektorn haft svårare att kräva löneförhöjningar på samma sätt som i de mansdominerade branscherna inom till exempel exportsektorn. Där kan du stänga av hela den finländska exportindustrin genom att gå hem från fabriken. De som jobbar inom offentliga sektorn har en svårare förhandlingsposition.

Enligt Andersson borde det finnas en gemensam uppfattning både inom facket och regeringen att lönenivån i låglönebranscher måste höjas, lönejämlikheten behöver också förbättras.

– Det går enbart att uppnå genom facklig solidaritet, arbetstagarna kommer inte själva att kunna förhandla löneförhöjningar åt sig. Dessutom behöver regeringen satsa mer ambitiöst på ett lönejämlikhetsprogram.

Öppenhet om löner vore enligt Andersson en annan viktig del i pusslet. Det kunde uppnås genom en lagstiftning som skulle ge förtroendemän på arbetsplatser insikt i hur mycket som betalas ut. Storbritannien har redan utvecklat ett löneregister där företag anonymiserat rapporterar om löner, ett liknande kunde fungera i Finland.

– Det krävs både ett uppvaknande i facket men också inom regeringen, även om de inte fattar beslut om löner.

För att få till ett sånt uppvaknande krävs att helt vanliga människor inom facket som är redo att slåss för saken – men också att ärendet hålls på den politiska agendan.

– Ser man på konkurrenskraftavtalet så har vi ju gått i motsatt riktning. Jag tycker det är helt sjukt att man har som uttalat mål att minska löneklyftorna och så fattar man beslut om ett arbetsmarknadsavtal där det finns en helt omotiverad nedskärning i semesterpengen inom de offentliga branscherna. Det finns liksom ingen vettig motivering till varför man gör så.

Kunskap ökar popularitet

Yles senaste opinionsundersökning visar att Vänsterförbundet verkar ha stabiliserat sitt stöd på över 9 procent. Vänsterförbundet har gjort två medvetna förändringar som Andersson tror gett partiet luft under vingarna.

– Vi har satsat på att öka partiets sakkunskap i olika frågor så vi har välmotiverade och välgrundade förslag när vi väl presenterar dem. Vi har också gjort en allmän reform av partiets visuella bild och logo som visar att vi förnyas och är i tiden.

Att regeringen varit rätt impopulär har nog inte heller skadat vänsterns popularitet. Det samma kan sägas om de problem som De gröna tvingats dras med.

– Allt påverkar ju allt i politiken, men Vänsterförbundet har satt som målsättning en utveckling i understödet som baserar sig på oss själva, att vi själva gör bra ifrån oss. Vi tar hellre en kurva som stiger långsamt än en som stiger snabbt – för att sedan sjunka lika snabbt igen.

Med ett halvår kvar till riksdagsval kan vad som helst hända, det är en lång tid inom politiken och många gallupar hinner komma. Trots det kan man skönja en iver för det som komma skall.

– Jag tror det är ganska många som vill att regeringen snart ska bytas, jag känner också att det kunde börja bli valrörelse nu redan, säger Andersson.

Med hopp om rätt fokus inför valdebatterna

För tillfället är Li Andersson Finlands mest populära partiledare, något som hon säger att förstås känns bra.

– Samtidigt har vi ett inhumant medieklimat där man ibland gynnas och ibland missgynnas. Populariteten är inget man ska ta för givet, säger Andersson som också menar att hon hellre koncentrerar sig på att göra sitt jobb så bra som möjligt än funderar på popularitet.

– Jag ser mycket problem i hur media gör ett personspel av allt.

Vad partiledare gör påverkar naturligtvis hela partiet, men det är inte ”hela storyn”, menar hon

– För ett par år sedan var till exempel varje ledarskribent och media redo att avsätta SDP:s ordförande Antti Rinne fast enligt min uppfattning ingen sådan opinion fanns inom partiet. Det är en del av det drama en stor del av medielandskapet behöver.

Li Andersson går rakryggad mot det kommande riksdagsvalet. Enligt henne är det viktigaste att valrörelsen fokuserar på rätt frågor, men också ger tydliga och klara politiska alternativ.

– Där tycker jag att läget har förändrats. Vi behöver titta framåt så att vi inte får samma depressiva valdiskussioner som vi haft hittills. Jag tror det är många som väntar på ett maktskifte, som inte orkar se mer av en regering som kombinerar det sämsta i högern; en ekonomisk politik som är utpräglat samlingspartistisk kombinerat med konservativa värderingar i fråga om till exempel kvinnors aborträtt och andra frågor man inte ens borde behöva debattera.

En rätt självklar förhoppning för det kommande valet är en utgång som möjliggör en rödgrön regeringsbas, det är en uttalad målsättning för Vänsterförbundet.

– Det är den konstellationen som vi ser att bäst får till stånd den politik vi vill se. N

Text & foto: Catariina Salo