Etikettarkiv: Ekonomi

Tidsenlig trötthet

Magen är för mjuk och brösten för små, konstaterar huvudpersonen Sandra i Heidi Hakalas debutroman för att genast notera den dubbla blick med vilken hon betraktar sig själv: inutifrån. Sandra är medveten om sina brister. Hon är också medveten om de problematiska strukturer hennes upplevelser av tillkortakommande bottnar i. Och hon är medveten om hur medveten hon är – till den grad att hon står handfallen och avtrubbad inför sitt liv.

Utmattningsdepression är diagnosen hon får. Den är hon inte ensam om. Trötthetssamhället kallar filosofen Byung-Chul Han vår tid vars övermått av positivitet och möjligheter föder ett systemiskt våld för vilket det egna jaget är både förövare och offer i egenskap av den som villigt pressar sig Bara lite till som titeln på Hakalas bok lyder.

Unga kvinnor tycks vara extra utsatta. Kanske för att det var just möjligheter som alla stolta kvinnor kan-deviser och 90-talets omnipotenta girl power-rus var så måna om att slå upp dörrarna för. Så måna att ingen hann tänka på hur vi skulle hantera korsdraget. Fortfarande ska brösten vara större än magen är mjuk samtidigt som vi vet att det är normerna som dikterar att det ska vara så. Normer vi ska följa, genomskåda och helst också utmana på vår oändliga väg mot självförverkligande.

Sandra har kommit en bra bit redan. Hon gör karriär som radioröst. Pojkvännen är rik och deras gemensamma framtid är utstakad. Själv är hon self made med arbetarklassbakgrund. Allt är bra, men hon vantrivs med svärföräldrarnas överklassliv och övertro på ambitioner. Med medias förflackning och kommersialisering. Med arbetsplatsens genusordning som kräver dubbelt så mycket av henne som av hennes manliga radarpar. Hon är ett levande bevis på vart man kan komma med ambitioner, utan silversked och ballar, men samtidigt impregnerad av visshet om strukturernas makt och framgångens varierande pris.

Sandra är förstås för duktig för sitt eget bästa, men dessvärre också lite för präktig för att verkligen engagera. Hon tycker rätt, äter veganskt och kämpar för fördjupningens plats i etern. När depressionens självupptagenhet sveper henne med sig är hon klädsamt medveten också om det problematiska i den. Följaktligen dröjer det långt in i boken och djupt ner i depressionen innan analyserna av vad hon känner övergår i något kännbart. När kroppen börjar protestera hittar Hakala en fungerande form för sitt huvudärende. Innan dess skyms gestaltningen av ett tolkande som blir för tillrättalagt för att nå under huden på hjältinnan eller på läsaren.

Det är synd eftersom jag upplever att gestaltningen är Hakalas styrka. Mödolöst rör hon sig mellan scener vars trovärdighet hon skissar fram med några få välvalda streck. Hon har ögon för ytor, för kroppsspråk och klädspråk. Typerna runt bordet vid Radio Metropols morgonmöte får hon liv i på bara några rader. Men när vi kommer in på Sandra och alla hennes lager av medvetenhet får såväl den inre monologen som dialogen lätt drag av föreläsning. Det är som om Hakala ville redovisa varje tänkbar insikt på temat utmattning. Eller som om hon inte vågade lita på att gestaltningen faktiskt bär. Å andra sidan är den distanserade medvetenheten Sandras stora problem och bokens ärende. Kanske är den också en logisk ingrediens i formspråket. Men i linje med tematiken aningen utmattande.

Text Freja Rudels
Foto Niklas Sandström

Heidi Hakala:
Bara lite till.
Förlaget, 2018.

Panama: en vildmark av kanaler, register och regnskog

Sara Ehnholm HielmDen 15 augusti 1914 seglade det första skeppet genom Panama-kanalen – ingenjörernas fest och stora stund. Den var ett resultat av 1800-talets stora imperialistiska tilltro till utveckling, industrialism, teknik och människan. Fransmannen Ferdinand de Lesseps, mannen som byggt Suez-kanalen, inledde och gav upp efter tio år, varvid hundratusentals vanliga franska investerare förlorade allting. 25 000 arbetare dog. Redan 1855 hade den transkontinentala järnvägen byggts över näset för att lättare nå guldfälten i Kalifornien. Under det projektet dog så många arbetare att en lukrativ biprodukt blev inlagda kroppar som såldes till medicinska fakulteter världen runt som undervisningsmaterial. De enda döda arbetarna som bokfördes var de vita.

Sedan tog USA över kanalprojektet och efter ett decennium ståtade en 77 kilometer lång kanal igenom jungfrulig regnskog med intrikata slussar. Kanalen är den första av de tre saker som alla känner till om landet Panama. Den andra är stråhatten, som kommer från Ecuador, och den tredje är Panama-pappren.

Ingen kan ha undgått läckandet av elva miljoner konfidentiella dokument från advokatbyrån Mossack Fonseca år 2016 som blev känd som Panama-pappren. Läckan riktade misstankar mot politiker, kändisar, investerare och kriminella från över 200 länder. Hemskt mycket har inte förändrats efteråt: EU har inte lyckats få igenom ett register för innehavare av utländska bankkonton och holdingbolag, skatteparadisen finns fortfarande kvar och efter press från England, Malta, Luxemburg och Cypern och allmän apati hos Tyskland och Frankrike (en razzia mot Deutsche Bank utfördes för bara några dagar sedan) torde de inte lyckas heller. Islands och Pakistans statsministrar avgick men de flesta prickade politikerna sitter kvar. Messi spelar fortfarande fotboll. Och Panamas president Juan Carlos Varela obstruerar utredningen om vad som riktigt sker i landet.

För mig är det en gåta varför ett land som redan har en så lukrativ tillgång som Panama-kanalen vill ha så sträng banksekretess att det i praktiken även blir ett paradis för skattesmitare och pengatvättare (troligtvis ett arv från general Noriega som tvättade för de kolombianska kokainkartellerna). I Panama City har 80 banker huvudkontor – i ett land med fyra miljoner invånare. Alla banker har byggt sin egen skyskrapa – staden har en silhuett som Manhattan i en liten råddig tropisk miljonstad med ett våtvarmt klimat. Från hela Centralamerika anländer folk i hopp om jobb till kåkstäder av metall. Landet har bland de största inkomstskillnaderna i världen.

Hela staden pryds av flaggor, rosetter och valspråk om Panama, patriotismen firar triumfer. Flaggan har historiskt haft en stark roll: under det så kallade flaggupproret 1964 hängde en skola upp enbart den amerikanska flaggan varvid studenterna gjorde uppror och hissade upp sin egen. Panamas flagga revs till slut i kravaller där 27 personer dog. De blev hädanefter nationella martyrer som hyllas varje år på martyrernas dag. Men november är självständighetsmånad då inte mindre än fem nationella helger firas till minne av landets olika faser på väg mot självständighet.

Panamas förhållande till USA har alltid varit komplicerat. USA har varit både räddare (från att bygga färdigt kanalen till att garantera självständighet från grannen Colombia) och kolonisatör – det rådde tidvis närmast apartheid med den avskilda kanalzonen mitt i huvudstaden där bara vita amerikaner fick bo och de ”zonians” som föddes där blev automatiskt amerikanska medborgare. Men Jimmy Carter – den amerikanska president som fattade flest anständiga beslut – lovade 1977 att ge tillbaka kanalen till Panamaborna år 1999 och så blev det.

Idag är Panama City fylld med nordamerikanska snabbmatshak, kasinon, enorma köpcentrum och SUV-bilar. Varumärkeskonsumtion verkar vara en religion, vid sidan om katolicismen som 85 procent av befolkningen bekänner sig till. De forna amerikanska områdena har nu sålts till rika panamabor och till expats och utlänningar, ofta nordamerikanska pensionärer. Öarna utanför som var militärområde har blivit allmänning, med promenadled, lekplatser, en stor hamn för kryssningsfartyg och obestämda hotell och restaurangkedjor.

Landet är mångkulturellt: en brokig blandning av ursprungsbefolkning, spanskt, afrikanskt, amerikanskt, kinesiskt, indiskt – många familjer kom för flera generationer sedan som arbetare för att bygga landet. Men alla kvinnor i reklamerna är ouppnåeligt blonda och med skimrande mjölkvit hy.

Efter att länge ha varit en militärdiktatur avskaffade Panama militären efter att Noriega föll, säkert för att han statuerat varnande exempel. Det cirkulerar skräckhistorier om honom: utbildad vid The US Army School of The Americas blev han först chef för den hemliga polisen, sedan diktator som förbjöd människor att yttra ordet ananas (eftersom Noriega bar öknamnet pineappleface) och till slut utlyste han sig själv till president och förklarade krig mot USA. Julen 1989 invaderade USA under George Bush senior landet i Operation Just Cause (som pressen döpte om till Operation ’Just cuz’) och efter några dagars stridigheter där vissa stadsdelar jämnades med marken, tog de Noriega till Miami och senare till ett fängelse i djungeln i Panama där han satt i 20 år till sin död 2017 – som ingen verkar sörja. Numera har landet endast polisväsen, men desto fler poliser.

Överlag är det minimala landet närmast storhetsvansinnigt när det gäller att sköta hela världens transporter av skepp, frakt, pengar. Det satsas enorma summor på infrastruktur: ny metrolinje, ny flygplats, en dyr utvidgning av Panamakanalen, som gemensamt beslöts om i en folkomröstning. Kanske på grund av alla bankerna verkar människorna ha lärt sig att inte bry sig om stora lån och alla stora projekt går redigt över budgeten – här byggs för framtiden. Men är det rätt väg?

Det verkar som om panamanierna tror att framtiden är likadan som nuet. Istället skulle man hoppas att de skulle följa grannlandet Costa Ricas exempel och satsa på turismen och naturen. Eftersom Panama är det smalaste stället i Centralamerika är det här alla djurarter passerar – för 3 miljoner år sedan var det här Nordamerikas och Sydamerikas kontinenter flöt samman och djurarterna bytte plats. Det har bongats över 990 fågelarter i landet – många flyttfåglar från Nordamerika – och 230 däggdjursarter. Det är ett otroligt rikt djurliv som kan beskådas också mitt inne i Panama City. I stadens centralpark hänger sengångare med sina fuktiga små trynen och svarta blanka ögon. De rör sig graciöst som ballerinor i slowmotion eller tai chi: med sina fyra lemmar är rörelsen hela tiden perfekt balanserad, pågående, kontrollerad. Marsvinsliknande agoutin grymtar i snåren, små mono titi-apor svingar sig i trädkronorna och stirrar tillbaka på turisterna, myrorna marscherar tungt lastade med bitar av gröna blad i slingrande rader, som liknar gröna landsvägar i miniatyr. Hackspettar, kretsande rovfågelsflockar, fregattfåglar, vadare, pelikaner, kolibrin, tukaner, mängder av fåglar jag inte känner: som trastar eller sparvar men rosenröda, klargula, blå. Sköldpaddsungar söker sig mot havet och månen, med samma instinktiva, sömngångaraktiga rörelser som nyfödda spädbarn drar sig upp mot bröstet.

Idag har Panama tagit tillbaka makten över sin kanal. Det kan kosta upp till en miljon dollar för ett skepp att segla igenom kanalen och där kan gå upp till 40 skepp per dag. Annars räcker det två–tre veckor att åka runt hela Latinamerika. Men vad händer om Nordvästpassagen blir isfri på grund av klimatförändringen? Eller om robotar tar över tillverkningen av varor som sedan inte längre behöver fraktas till i-länderna? Eller när kineserna trappar upp köpandet av mark och infrastruktur i landet? – köpandet är redan på gång.

Panama spelar med stora insatser och hittills har det gått vägen. Inkörsporten mellan Centralamerika och Sydamerika har alltid kunnat utnyttja sitt läge, lika lätt som att tälja guld eller borra fram den norska oljan. Det har nog aldrig funnits ett land som i så hög grad har definierats av transport och infrastruktur: för Panama är det uppenbart att det är vägen som är mödan värd.

Sara Ehnholm Hielm

är förlagsredaktör

Skarpt om hur Sverige blev nyliberalt mecka

Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.

Hur kom det sig att Sverige plötsligt har flest dollarmiljonärer per capita i hela EU? Therborn spårar kärnan till de ökade klyftorna till den ”motreformation” som ägde rum i samband med nyliberalismens frammarsch under 1980-talet. För att förstå varför det svenska utjämningsprojektet gick vilse i nyliberalismens träsk lägger Therborn fram en analys i tre plan. För det första framväxten av en ny socioekonomisk värld där industrisamhället sopades undan till förmån för den nya förebilden ”entreprenören”. För det andra öppnade socialdemokraterna (påhejade av nyliberala ekonomer) slussarna för finanskapitalismen och gav därmed den allt friare marknaden en blocköverskridande politisk legitimitet. Och för det tredje så skedde ett ideologiskt hegemoniskifte där de nyliberala idéerna lyckades, för att citera den tidigare moderatledaren Carl Bildt, befästa sig som ”den enda vägens politik”.

Även om Therborn inte lyfter frågan så skvallrar detta om en egenskap hos svenskarna som jag allt mer reflekterat över sedan jag för fem år sedan flyttade över potten. Utan att ha empiriska belägg så är magkänslan att svenskar är mästare på att snabbt byta riktning och sedan glömma det som rådde förut, må det sedan handla om flyktingpolitik eller förmögenhetsskattens funktion. Kanske är det en överlevnadsmekanism för att klara vardagen i ett tämligen paradoxalt land.

Av de tre grupperna som räknas upp i bokens titel är det vetskapen om hur många ”alla vi andra” är som gör att det går att skönja visst hopp när Therborn avslutar boken med att blicka framåt mot den framtida kampen mellan kapital och arbetare. Även om författaren i nuläget inte skymtar någon glänta i kapitalismen understryker han att det finns stora sociala resurser för motstånd, inte minst från de tre p:na som förlorar mest på digitaliseringen av arbetslivet: prekariatet, proletariatet och professionerna (missnöjda läkare och lärare som tvingas anpassa sig till new public management-logik). Hur organiserandet konkret ska gå till får vi inte många tips om. Tesen att den breda medelklassen först kommer att sluta acceptera bristen på ekonomisk demokrati när den själv på allvar drabbas av dess effekter öppnar ändå, åtminstone teoretiskt, upp för någon form av motreformation. Om de breda massorna kan övertygas om att kärnan till deras otrygghet inte kommer nerifrån (läs: flyktingar, bidragstagare) och istället lära sig att identifiera sina gemensamma intressen finns det en hel del resurser att skörda från toppen.

Axel Vikström

Göran Therborn:
Kapitalet, överheten och alla vi andra.
Arkiv förlag, 2018.

Till basinkomstens försvar

Jag hade gått och väntat på att Vänsterförbundet skulle komma med en basinkomstbomb inför riksdagsvalet 2019, och till och med varit lite förvånad över att temat varit så frånvarande i partiets retorik under det gångna året. Med drygt fyra månader kvar till valet kom så beskedet i dag (eller egentligen läckte Li Andersson det redan i går): Vänsterförbundet driver på en basinkomst på minst 800 euro i månaden. Det är ett ambitiöst och modigt mål, samtidigt som det är relativt dödfött på kort sikt utan SDP:s stöd, även om de rödgröna skulle ta en brakseger i valet, eftersom sossarna hårdnackat har motsatt sig en basinkomst, och driver en alldeles egen, graderad grundtrygghetsmodell.

Basinkomsten har långsamt men säkert blivit allmänt accepterad inom de finländska vänsterkretsarna, men internationellt väcks också från vänsterhåll hård kritik mot modellen. En av de mest högljudda basinkomstmotståndarna inom radikalvänstern är den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, som publicerat flertalet artiklar med en rad kritiska synpunkter. I korthet kan de sammanfattas i fyra huvudkategorier:

  1. Basinkomsten blir antingen otillräcklig, om den utbetalade summan är för liten, eller för dyr om den utbetalade summan är stor.
  2. En basinkomst är en kapitulation inför kapitalismen, eftersom den överger tanken om att folket ska kontrollera produktionsmedlen.
  3. Basinkomsten leder till en splittrad arbetsmarknad, mer icke-traditionella anställningsförhållanden och lägre löner.
  4. För att basinkomst ska fungera, måste hela vår inställning till arbete förändras, inte bara inställningen till grundtrygghet.

Som motförslag brukar basinkomstmotståndarna för det mesta framföra en kombination av förkortad arbetstid, sysselsättningsgaranti och negativ inkomstskatt.

Kritiken mot basinkomsten ska inte avfärdas lättvindigt – det finns många modeller för basinkomst, och att vissa av dem ivrigt omfamnas av högern borde vara nog för att vi ska vara på vår vakt. Basinkomsten är också ett oprövat koncept, vars funktionalitet och följder vi inte i detalj kan förutspå. De försök som har gjorts har haft positiva utfall, men de har för det mesta varit för småskaliga och kortvariga för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser av dem. Men det finns också svar på kritiken.

För det första är vänstern rätt enig om att den enda basinkomst som är värd att tala om är en som är stor nog för att verkligen täcka alla basbehov, det vill säga just Vänsterförbundets förslag på 800 euro eller högre. Argumentet att det skulle bli för dyrt haltar: det går inte att göra några realistiska modeller utgående från nuläget, eftersom en basinkomst i sig skulle förändra människors beteende och omständigheter på ett grundläggande plan. De experiment vi har sett i liten skala har ändå givit vid handen att basinkomsten – om inte betalar tillbaka sig, så åtminstone leder till att mottagaren kostar samhället mindre på grund av av betydligt förbättrad livskvalitet. De kalkyler som förfasar sig över kostnaderna tar i allmänhet inte det här i beaktande. En progressiv beskattning uppåt (som Vänsterförbundet förespråkar) fungerar dessutom på samma sätt utjämnande ekonomiskt som den negativa inkomstskatt som många basinkomstmotståndare vurmar för. Skillnaden är att en universell basinkomst är mindre byråkratisk, och att en negativ inkomstskatt är ett påfund som Milton Friedman kom med för att undvika att de rika beskattas hårdare i en fungerande välfärdsstat.

Sedan finns oron för hur det går med arbetet: kommer folk att förslappas och inte gå på jobb? Alla experiment som gjorts pekar snarare mot det motsatta, det vill säga personer som varit arbetslösa börjar antingen aktivera sig med frivilligarbete eller börjar ta deltidsjobb. Personer som varit i någorlunda normal anställning har inte slutat jobba. Visserligen är sådana här försök inte helt pålitliga, eftersom mottagarna vet att projektet bara pågår ett par år, men det centrala är att de projekt som gjorts har pekar på att basinkomsten är sysselsättande snarare än förslappande.

Sedan till den mer filosofiska frågan, om huruvida basinkomsten är en kapitulation inför kapitalismen, en poäng som speciellt framförts på Jacobins sidor. Jacobin är en fantastisk tidskrift, men jag tycker ibland att den sitter fast i en lite dammig gammelmarxism. Jag menar, handen på hjärtat: hur många här tror att vänstern i USA, Tyskland, Sverige och Finland inom en snar framtid kommer att resa sig och ta kontroll över produktionsmedlen? Ur en strikt marxistisk synvinkel är basinkomsten visserligen något av en kapitulation, men rent konkret måste vi fundera på vilka som är våra alternativ. Och här kommer vi fram till en kärnfråga, nämligen frågan om hur vi ser på arbetet.

De som propagerar mot en basinkomst säger att det inte räcker att vi förändrar vår syn på grundtryggheten, utan att vi förändrar hela vår syn på arbete. Men som jag ser det, är det här inte ett argument mot basinkomst, utan just en av poängerna med basinkomst. Vi har ett samhälle i dag som i princip tvingar oss till effektiverat heltidsjobb för att vi ska nå det kapitalistiska målet på fortsatt ekonomisk tillväxt. Allt fler kalkyler säger i dag att automatiseringsspöket är byggt på falska premisser, och att efter en övergångsperiod för personer över 50 i administrativa uppgifter, kommer antalet sysselsättningstillfällen inte att sjunka, utan däremot kanske till och med öka. Basinkomstmotståndarna köper alltså inte argumentet att vi måste ge upp kravet på full sysselsättning på grund av automatisering och digitalisering, och vill som sagt hellre införa en allmän sysselsättningsgaranti. Men är det här verkligen rätt väg att gå? Det som de ovan nämnda kalkylerna egentligen säger är nämligen att automatiseringen kan skapa fler jobb om det är det vi vill ha.

Det som högern och vänstern länge kunnat enas om är nödvändigheten av att “skapa jobb”. Men ur en bredare samhällelig synvinkel inställer sig frågan om huruvida det i längden är en önskvärd utveckling. Som Jan Otto Andersson, en av basinkomstens anfäder i Finland, skrev i sin kolumn i senaste Ny Tid, borde fokus vara inriktat på att se till att alla kan leva ett drägligt liv utan kravet på ekonomisk tillväxt i den rika världen. Kravet på fler arbetstillfällen och full sysselsättning leder också till två möjliga slutscenarier. Det första är en ökad lyx- och skräpkonsumtion som ytterligare tär på planeten i tillväxtens namn. Den andra är den gamla sovjetiska modellen, där det, lite tillspetsat, krävdes fem expediter för att sälja ett paket mjölk i affären, en som tog emot beställningen, en andra som tog ner tölken från hyllan, en tredje som hämtade den till disken, en fjärde som tog betalt och en femte som skrev ut kvitto.

Förespråkarna av fortsatt tillväxt och full sysselsättning tar inte i beaktande att detta krav i praktiken leder till fler skitjobb och mer fattigdom, att vi spelar kapitalismen i händerna genom att fortsatt hålla fast vid tanken på heltidsjobb som det allena saliggörande för existensberättigande. Vidare tar detta tänk inte i beaktande vår tids stora damoklessvärd, det vill säga klimatförändringen, som snarare påbjuder att vi arbetar mindre för att producera mindre — mindre produkter, mindre utsläpp, mindre avfall. För att parafrasera Andersson, så borde frågan inte vara hur vi ska få alla sysselsatta, utan hur vi kan fördela världens resurser så att vi får ett fungerande samhälle utan att alla behöver arbeta.

En basinkomst kan ha negativa effekter på arbetsmarknaden, med mer snuttjobb som följd, en mer splittrad arbetsmarknad och en svagare fackrörelse. Men en tillräckligt stor basinkomst ger oss också ett kraftfullt vapen att sätta emot, nämligen möjligheten till arbetsvägran. Det ger inte den fattiga möjligheten att ta kontroll över produktionsmedlen, men den utvecklingen ser jag inte att är på kommande i något annat scenario heller, Medan vi väntar på den dagen, kan basinkomsten ge den fattiga möjligheten att ta kontroll över sitt liv, vilket i det långa loppet väl är marxismens grundidé?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

TS: Vf föreslår 800 euros basinkomst

Vänsterförbundet eftersträvar en basinkomst på minst 800 euro i månaden, skriver Turun Sanomat/Lännen Media. Basinkomsten ska finansieras med skattemedel, säger Li Andersson.

Vänsterförbundets nya basinkomstmodell ska egentligen presenteras först i morgon, men Lännen Media fick ta del av innehållet på förhand. Basinkomstmodellen är den i särklass mest ambitiösa dito som presenterats av ett riksdagsparti i Finland (Piratpartiet har förespråkat en basinkomst på 1000 euro) — Vänsterförbundets tidigare officiella basinkomstförslag har legat på 620 euro. Tanken är att den nya basinkomsten ska ersätta alla de nuvarande grundtrygghetsförmånerna, och således råda bot på byråkratidjungeln.

I ett pressmeddelande 27.11 uppger Vf att målet med partiets basinkomstmodell är att i så lång utsträckning som möjligt se till att folk inte längre behöver komplettera  grundtryggheten med inkomststöd. Om Vänsterförbundets basinkomstmodell blir verklighet skulle det ändå vara möjligt för låginkomsttagare att beviljas utkomststöd för särskilt svåra ekonomiska situationer.  Även bostadsbidraget skulle i Vf-modellen finnas kvar som bidrag.

Vänsterförbundets förslag är betydligt högre än den basinkomst som under de två gångna åren har varit på försök bland 2000 personer i Finland, det vill säga 560 euro.

— Vi måste erkänna att vi har fattigdom i Finland, säger Li Andersson till Lännen Media.

— I samband med en reform får det inte uppstå en sådan situation att grundtrygghetens nivå blir lägre än vad den är nu, då den tvärtom borde höjas.

Någon exakt kostnadskalkyl för basinkomsten har Vänsterförbundet inte utarbetat, men tanken är enligt Andersson att den ska finansieras med skattemedel, så att basinkomsten “beskattas bort” progressivt för personer som inte behöver den. Hon säger att skattebördan för låg- och medelinkomsttagare inte skulle förändras avsevärt, däremot skulle höginkomsttagares beskattning stramas åt. Målet är ändå att ingen ska betala mer än 60 procent i skatt. En absolut prislapp är enligt Andersson omöjlig att räkna ut för en så här stor reform, eftersom reformen i sig skulle innebära så stora förändringar i folks beteende och situation att det inte går att utgå från nuläget.

— Jämfört med det nuvarande systemet, där socialskyddssystemet i praktiken effektivt förhindrar folk från att jobba, så skulle sannolikt en basinkomst vara så sporrande, att den skulle höja statens skatteintäkter.

Förutom Vänsterförbundet flaggar också De gröna för en universell basinkomst utan krav på motprestation. De grönas förra basinkomstmodell förespråkade en basinkomst på 560 euro, det vill säga samma som den som nu varit på försök. Partiet väntas komma med en uppdaterad modell innan riksdagsvalet i april. Centern har också uttalat sig försiktigt positivt till en universell basinkomst “på lång sikt”.

Vänsterförbundets mål är att deras basinkomstmodell ska tas i bruk inom de kommande åtta åren. Men även om det rödgröna blocket tar en sådan brakseger i valet som de senaste gallupsiffrorna förutspått, kommer det att bli svårt för De gröna och Vänstern att driva igenom en basinkomst. SDP har nämligen hårdnackat motsatt sig en universell basinkomst, och har i stället utarbetat en egen, mer invecklad och graderad grundtrygghetsmodell.

Läs Turun Sanomats nyhet här.

Edit 27.11: stycket om rätten att ansöka om utkomststöd och bostadsbidrag.

Text: Red
Foto: Vilhelmina Öhman