Aki Kaurismäkis arbetartrilogi Skuggor i paradiset, Ariel och Flickan från tändsticksfabriken har fått ett fjärde syskon. Åldersskillnaden mellan den förstfödda och sladdbarnet Höstlöv som faller är hela 37 år.
Mycket vatten har flutit under broarna. Borta är Sovjetunionen och dess människor som Kaurismäki lät sig fascineras av i Pidä huivista kiinni, Tatjana. Det är ljusår mellan Kaurismäkis önsketänkta 1960-tal i Tatjana-filmen och den grymma postsovjetiska verklighet som är ledmotivet i Höstlöv som faller: varje gång huvudpersonen Ansa (Alma Pöysti) knäpper på radion kommer det reportage om Ukrainakriget. ”Jävla krig!” utropar hon. Samtidigt är det ett jävla liv som både Ansa och filmens andra huvudperson lever.
Upplägget för tankarna till Skuggor i paradiset: Ansa arbetar i en mataffär. Ibland låter hon någon stackare plocka med sig av livsmedel som annars hamnar i soporna. En dag tar hon själv en macka som passerat bäst-före-datumet. Vips dyker en väktare upp och så är Ansas karriär som anställd på nollavtal över.
Tiden har stått still i Kaurismäkis Helsingfors. Ansa går i en kjol som hon kanske ärvt efter sin gudmor, precis som sin bostad. Netflix existerar inte, i stället frekventerar de existenser som vi möter filmklubbar för att (åter)uppleva Jean-Luc Godard, Robert Bresson, Jim Jarmusch. Smarttelefoner finns inte heller. Ett dyrbart telefonnummer går förlorat då det antecknas på en papperslapp som snart är borta med höstvinden.
Det barfota barn i livet som tappat denna papperslapp heter Holappa (Jussi Vatanen). Inte ens hans arbetskamrat och karaokekompis (Janne Hyytiäinen) vet vad han heter i förnamn. Minns ni den underdånige Koistinen från Ljus i skymningen? Hans fullständiga namn får vi veta först i rätten där han döms för ett brott som han begick på grund av kärlek.
Så illa ligger det inte till med Holappa. Han är en stolt ensamvarg som blir av med sitt jobb eftersom han dricker alldeles för mycket. Medan vi får veta åtminstone några detaljer om Ansas bakgrund förblir Holappa en man utan förflutet (så heter filmen Mannen utan minne på finska).
Kaurismäki förnyar sig inte utan bygger på de grundprinciper han länge odlat. Fortfarande bär hans samarbete med filmfotografen Timo Salminen visuellt magiska frukter. Höstlöv som faller är perfekt hantverk. Musiken (i synnerhet Maustetytöt) och färgerna à la Edward Hopper är minst lika viktiga som dialogen.
Humanisten Kaurismäki förhåller sig med ömhet till samhällets olycksbarn och till hemlösa hundar (här finns en liten men viktig hundroll). Samtidigt är han känd för att sin klassiska allmänbildning. Här finns vibbar från Victor Hugo och till och med från folksagor: en gudmors välsignelse, en försvunnen kvinna namnlös som Askungen, en man som letar efter henne.
Pöysti tillför filmen en alldeles särskild värme. Vatanen ser till att huvudkaraktärernas personkemi med inslag av romantik blir perfekt. De komiska inslagen är sparsamma, men effektiva. Ibland verkar det som om filmveteranen Kaurismäki ironiserar över sig själv som cinefil.
Annars är allting som förr hos Finlands mest kända auteur. Språket, pauserna, rekvisitan. Tystnaden, kyskheten, ensamheten. Och hoppet – som vi alla behöver i världens lyckligaste land.
Höstlöv som faller/ Kuolleet lehdet
Drama. 81 min. Finland, 2023. Manus och regi: Aki Kaurismäki. Foto: Timo Salminen. I rollerna: Alma Pöysti, Jussi Vatanen, Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu, Alina Tomnikov, Sakari Kuosmanen, Maustetytöt, hunden Chaplin
Foto: Malla Hukkanen / Sputnik
