Hur ser klimatet ut i dagens vetenskapliga samfund? En ny antologi beskriver de hot som kunskapsarbetet idag utsätts för.
Aktivism, åsiktssug och budskapskrav har kollrat bort kunskapsarbetet på ett sätt som hotar den akademiska friheten. Det här är huvudbudskapet i antologin Hålla huvudet kallt. Om distanserat engagemang i en uppjagad tid (2023). Nästan alla bokens skribenter är akademiker i humaniora och samhällsvetenskap (filosofi, sociologi, statskunskap, litteraturvetenskap) och flertalet av dem är verksamma vid Uppsala universitet.
Externa och interna hot
En utgångspunkt för boken är tanken att vi lever i en tid då kunskapsarbetet hotas internt och externt av styrning och krav på konformism. Problem uppstår då dessa krav på forskningens organisation, utformning och fokus resulterar i att vi inte längre förmår fånga något relevant. Kreativitet, analytiskt mod och den intellektuella integriteten lider. Och innan den skeptiska läsaren hinner opponera sig: det rör sig inte om ett försvarstal av världsfrånvarande akademiker som vill fortsätta släpa på sina ålderdomliga tankegångar i universitetets dammiga korridorer. Tvärtom: antologin är framåtblickande och tar fasta på principiella frågeställningar som jag ser som avgörande för att tackla samtidens största utmaningar.
Bokens kapitel diskuterar utvecklingen generellt, inom olika discipliner samt i relation till specifika teman som exempelvis skolpolitik, minoritetskulturer och islam. Förklaringar söks i förändringar i universitetens styrning, krav på samhällsnytta, en allmän rädsla för att kränka svagare grupper samt olika interna akademiska och identitetspolitiserade ambitioner om att stå på rätt sida och framhäva sin egen godhet som människa. Postmodernismen, cancel- och kränkhetskulturen figurerar som hotbilder. En central frågeställning blir: När slutar vetenskapen fungera helt enkelt för att den är för aktivistisk, för hårt styrd eller för tillrättalagd?
Hur forskning kommunicerar med politik och aktivism är ett svårt ämne och samtliga av antologins författare är värda en eloge för sitt engagemang. Det är ändå med varierande skicklighet som författarna tacklar de frågor de gett sig i kast med. En hel del av texterna är ändå lysande och så gott som alla innehåller viktiga tankegångar.
Men hur tjänas kunskapsarbetet och mänskligheten av att vi strängt vaktar varenda litet kompartement av erfarenheter och identiteter? Och blir forskningen automatiskt bättre för att forskaren representerar eller arbetar med det forskade subjektet?
Rätta slags erfarenheter
I en helt egen klass av slagfärdighet är historieprofessor Jonny Hjelms häpnadsväckande skildring om utvecklingen inom forskning i samer och samisk kultur. Hjelm fängslar läsaren i den absurda historien om hur forskning i samer förvandlades till ett konventionsmaskineri där erfarenhetens äganderätt blir den viktigaste valutan. I den historiska utvecklingen går forskaren från att ha varit en figur som kan förklara samernas liv och situation och på så sätt öppna upp värdefulla uppslag för att motverka ojämlikhet och orättvisor till en ”allied other” och en ”normkritisk medresenär” som skall ta sig an samers identitetsfrågor och aktivt engagera sig i en urfolklig etnopolitisk kamp.
Den postkoloniala teoribildningen har enligt Hjelm lett till ett ökat fokus på forskarens etnicitet, huruvida hen är same eller inte. Det ställs krav på att all forskning måste bedrivas på ett för urfolken gynnsamt sätt och vad som är gynnsamt avgörs av samernas politiska organ, inte av vetenskapliga kriterier. I samma veva förtingligas samiskhet och det slås fast nya definitioner och nya måttstockar på vad denna samiskhet inbegriper. I definitionen av rätt slags traditionell samisk kunskap och kompetens bortdefinieras exempelvis lönearbetande samer.
Hjelm själv – långvarig sameforskare – ser sig utklassad ur sameforskningen på grund av att hans insiderkunskaper inte anses inbegripa rätta slags levda erfarenheter.
Ett skrämmande resultat av den här utvecklingen blir den parallell man kan dra mellan denna etnocentrism och annan etnopolitik. Om det finns minoriteter av essentialistiska slag finns det väl också majoritetsfolk med tidlösa platsspecifika egenskaper? Hjelm visar hur den etnopolitiska sameforskningen levererar en hypotetisk grund för annan etnocentrism: svenskhetsforskning som ska påvisa svenskars närhet till natur, svenskhetens annorlundahet och svenska folkets unikhet, och så vidare.
Bevakandet av den rätta slags erfarenheten för att ha rätt att forska i vissa frågor leder till det som en annan av bokens medverkande, Sharon Rider, beskriver som ”ett virrvarr av små furstendömen där tillträde av utsocknes är förbjudet och överallt signaleras att överträdelse beivras.”
Men hur tjänas kunskapsarbetet och mänskligheten av att vi strängt vaktar varenda litet kompartement av erfarenheter och identiteter? Och blir forskningen automatiskt bättre för att forskaren representerar eller arbetar med det forskade subjektet? Jag kan rekommendera läsning av Hjelms kapitel som en fallstudie i hur dekonstruering av kategorier föder nya minst lika rigorösa kategorier.
Organisationen motverkar kritiskt tänkande
Kunskapsorganisationer kan strömlinjeforma syner på rätt och fel i arbetskulturer som skapar intellektuell likriktning. Det uppstår läger av forskningsintressen och det går trender i teorier, metoder och teman. Vissa perspektiv och ord hyllas medan andra förbjuds. Akademiker förväntas vara formbara både enligt forskningsutlysningarnas krav på teman, nytta och tvärvetenskaplighet, men också i linje med samtidens kodbok om politiskt rätt och fel. Det här ingjuter ängslighet i forskaren, som börjar navigera sina alster likt ett oroligt barn som pejlar skolgårdens statuskoder.
Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, dryftar de institutionaliserade arbetskulturer och praktiker som hotar det oberoende kritiska tänkandet. Hon beskriver en (svensk) besatthet av styrning och kontroll som fått den akademiska friheten att ses som ett objekt för styrning. Med blicken riktad mot organisationen utgår man till exempel ifrån att universitetens samhällsrelevans måste styras fram: ”Att en person som arbetar som lektor eller professor alldeles själv kan välja att engagera sig i samhällsdebatten, ställa sina kunskaper och sina värderingar till förfogande i offentligheten är ett okänt fenomen”, påpekar Hasselberg.
Hasselberg ser även att det kritiskt oberoende tänkandet torpederas av arbetsgemenskapens rutiner och ritualer. De mest underhållande partierna av Hasselbergs resonemang återfinns i hennes dråpliga analys av den akademiska arbetskulturen som blint tror på den delade maktens överlägsenhet (förankring, möten, representation) och avsaknad av naturliga format för kollegial oenighet och kritik. Då det gäller den förstnämnda frågan går mina tankar osökt till hur studentens upplevelse av undervisningen ibland anses vara en självklar kunskapskälla för att utveckla den. Studenternas upplevelse blir en slags påverkningskanal utan att vi klargjort vilket slags resurs och tyngd deras upplevelser ska ha i vår verksamhet.
Då det gäller bristen på arbetssätt som tillåter kollegial kritik, måste jag ändå uttrycka en något avvikande åsikt. Seminarier och forskargruppsträffar ordnas ju precis i avsikt att kritiskt granska varandras alster och det fungerar ofta märkligt bra, åtminstone i de miljöer jag rört mig i.
Framhäva sin egen godhet
Det är lätt att hålla med Hasselberg om att former för att uttrycka avvikande och olika åsikter måste skyddas. Finns det former för avvikande åsiktsyttringar kan vi motverka självcensur och intellektuell lättja, menar hon. Det som saboterar vår förmåga att kritisera är ofta det faktum att individens anspråk på att ackumulera och uppehålla socialt kapital går stick i stäv med värderingen av oberoende. Det har lett till en ängslighet kring tankens oberoende och återkommande frågor som ”Kan du belägga det?” eller ”Är det passande?”
En slags mekanisk bekräftelsekultur (tänk: tycka-lika plattformen Facebook), ser Hasselberg som ett tecken på att vi är på väg att skapa en offentlighet där det är viktigare att framhäva sin egen godhet och trevlighet och hålla sig väl med framgångsrika kollegor än att fråga om de ska göra något vettigt för sina forskningsanslag. ”Så lyder denna nya offentlighetens lagar.”, fastslår Hasselberg.
Jag utbrister i igenkännande skratt när jag läser om de sociala koderna för att stöda kollegers framgångar. Den som inte gratulerar dem som fått anslag och berömmelse är en missunnsam buttergök.
Varje gång en kollega i högtidliga ordalag gratulerar en annan kollega till en ’framgångsrik’ publicering eller ännu ett forskningsanslag i ett all-mail och det i sin tur leder till fyrtio intetsägande grattis-mail (eller ska vi säga ’gillamarkeringar’) i min inbox, eftersom alla måste bekräfta varandra genom att läsa alla grattis-mail, får jag en svårartad attack av tungsinne, skriver Hasselberg
Att få forskaranslag skall per automatik betraktas som mer framstående akademiker och bättre forskare.
Distansen till erfarenheterna
Sharon Rider, professor i teoretisk filosofi, tar sig an frågan om hur vi ska förstå kunskapssynerna i postkoloniala studier och genusteorier. Hur vi ska förstå att även upplevelser och erfarenheter kan bli offer för orättvisa? Hon inleder sitt kapitel med att presentera en samtid med en medialiserad kultur där kunskapens värde är helt beroende av dess paketering och där upplevelser har företräde framför kunskap. Genom att göra en distinktion mellan upplevd erfarenhet och genom kunskapsarbete bearbetad erfarenhet för hon in oss på den logik som – åtminstone på ett principiellt plan – kan ta oss ur de approprieringsdilemman som Hjelm lyfter fram i sin beskrivning av forskning i samer och samekultur.
Rider gör en viktig distinktion: Värdet av en upplevelse som reell och beskrivningen av den som riktig är en sak. Vi erfar olika saker och denna erfarenhet och dess beskrivning kan vara korrekta och värdefulla. Men samma upplevelses och upplevelsebeskrivnings förankring – genom kunskapsarbete – i allmänt erkända principer och lagbundenheter är en annan slags ”ting” eller en annan entitet: ”den intellektuella bearbetade erfarenhetens riktighet hör till det genomtänkta berättigandets och beläggandets sammanhang”.
Som jag tolkar det, menar Rider att forskningsarbetet inte behöver inbegripa en nedvärdering eller ”felrepresentation” av den ursprungliga erfarenheten bara för att den inte är en förstahandskälla. Forskningens uppgift är att ge erfarenheten ett annan slags värde i ett annat slags sammanhang.
Granska dina intellektuella vanor
Om man sätter tyngd på själva upplevelsen kan man åberopa förstapersonsauktoritet (”min känsla och smärta är endast min”) men den belagda erfarenheten är gjord för att peka ut något som är gemensamt och externt och därmed tillgängligt för alla och envar. På det här sättet går Rider i dialog med idén om epistemisk orättvisa, det vill säga hur man från en privilegierad position bemöter och behandlar andras vittnesbörd och erfarenheter på ett orättvisande sätt:
När ett visst teoretiskt perspektiv på upplevelsens primat [företräde] sammanblandas eller förväxlas med politiska visioner och syften reduceras vetenskapens nödvändiga intellektuella strider till en kamp om resurser och tolkningsföreträde, vilket gör sanningssökandet orättvisa.
Ett annat element i samtida idéer om vem som kan göra anspråk på erfarenhet är ett slags förtingligande av både individens erfarenhet och hens relationer till andra. De subjektiva upplevelsernas företräde ses inte bara som sådana utan de ses som nyckel till en korrekt beskrivning av verkligheten och därmed som ett första steg i en förändring till det bättre för alla människor. Det här översätts till att bara vissa människor som på grund av sin sociala position vid en given historisk tidpunkt kan stå för samma intressen som mänskligheten som totalitet, förklarar Rider. Man tänker sig att de kan genomskåda och på så sätt ge en mer objektiv beskrivning av reella sakförhållanden än de som inte har sådana egenintressen. Rider beskriver ras-, queer, postkolonial- och cripteori som att de utgår ifrån en slags ståndpunktsteori, där det kunskapande subjektets egna upplevelser utgör på samma gång villkor för och resultat av tänkande och handling, vilket gör kritik utifrån irrelevant.
Såsom Hjelm beskrivit sameforskningens utveckling, hör betoningen på den privilegierade tillgången till en kunskap som är avhängig av att man själv upplevt något eller befunnit sig i ett visst sammanhang ihop med överdriven upptagenhet med identitet. Identiteten blir till en metafysisk princip, en dogm, istället för ett potentiellt bidrag till en utvidgning, nyansering och fördjupning av vår förståelse av en gemensam värld. Och i det här skedet kommer Rider in på något som väldigt mycket liknar Hannah Arendts tankar och Rider gör, som jag ser det, tre viktiga ställningstaganden:
För det första, kärnan i det kritiska tänkandet är inte den kritik som riktas utåt utan den som riktas inåt. Individen måste skärskåda sitt eget tänkande, dess källor, förutsättningar, möjligheter, begränsningar. Den kritiska inställningen kännetecknas av ödmjukhet inför tanken att man själv också tänker fel och inte står för det absolut ”rätta”.
För det andra, mera dogmer utan reflektivt kritiskt tänkande balanserar inte ut det ursprungliga okritiska förhållningssättet. Det skapar bara nya ersättande dogmer: ”Om den stora massan av vanliga människor oreflekterat följer dogmer som de föddes och växte upp med avhjälps det inte ett dugg av att universiteten huserar ett mindre urval av människor som lika oreflekterat följer andra doktriner som de har lärt sig utantill under sin utbildning”.
För det tredje – och här hänvisar Rider till Hannah Arendts betoning av att reflektera över mening och värde och att engagera sig intellektuellt i den gemensamma världen: Ett utvidgat tänkande är att utsätta sina egna tankar och intellektuella vanor för granskning och ifrågasättande. Det kräver föreställningsförmåga att röra sig mellan ståndpunkter.
Anti-postmodernism
Idealen som hägrar i antologins texter är framför allt integritet, frihet, rationalitet och logisk rimlighet. Allt detta kan summeras i titelns ”distanserat engagemang”. Och faktiskt är det så att de skribenter som lyckas vara mest distanserade är de som lyckas bäst. Hade jag haft mera utrymme hade jag gärna lyft fram Ylva Bergströms text om hur skolforskningen utvecklats. Hon lyckas förhålla sig kritisk mot en förenklad syn på postmodernismens roll. Och det här med att förhålla sig till postmodernismen är den största invändningen jag har mot antologin.
Den bärande tesen i flera av bidragen är att det är postmodernismen och poststrukturalismen som propellerat det akademiska maskineriet i fel riktning. En del skribenter verkar ha bestämt sig för att just postmodernismen är de stora fienderna och en avgörande ”game changer” för krackeleringen av upplysningens ideal. Problemet är att om man vill vara övertygande på den här punkten måste man kännas vid att det också kan finnas andra bidragande orsaker. Och så får man gärna också känna till vad de postmodernisternas teorierna betytt för det kritiska tänkande som man själva utövar i sin kritik av dem.
En annan svaghet med en del av bokens kapitel är att mycket som skribenterna försöker skildra kunde ha sagts bättre genom att anamma eller hänvisa till teorier och begrepp som redan är etablerade i litteraturen om hur kunskapsproduktion och organisationer är ordnade (som till exempel Michael Gibbons och kollegers idealtyper för kunskapssamhällen). En del inlägg schabblar så bort sin chans att övertyga läsaren genom att bli lite för hemsnickrade och deskriptiva.
Det här är ändå en bok som fascinerar och berör teman som uppmärksammats alltför lite i Finland. Här dominerar ännu bara populister och den radikala högern diskussionen om forskningens anpassning till politisk korrekthet. Antologin kan ses som ett tecken på att Sverige har kommit betydligt längre än Finland i den seriösa – och livsviktiga – diskussionen om aktivism och forskning. N
Li Bennich-Björkman, Sverker Gustafsson och Mats Lindberg (red):
Hålla huvudet kallt – om distanserat engagemang i en uppjagad tid.
Daidalos, 2023.
