August Strindbergs intresse för ockultism var mer än en ”Infernokris”, hävdar litteraturvetaren Henrik Johnsson.
När jag reflekterar över mitt öde, märker jag den osynliga handen, som tuktar mig, med spöslag driver mig fram mot ett mål, som jag ännu inte kan gissa mig till.
År 1897 publicerade August Strindberg romanen Inferno. Texten är skriven på franska, men på svenska kom den ut i Eugène Fahlstedts översättning. Boken har ofta lästs som en beskrivning av författarens inre kris och hans minst sagt antagonistiska relationer. Handlingen (som inte är konventionell) utspelar sig i Paris och i Österrike. Berättaren har lämnat fru och barn och upplever sig vara styrd av ”makterna” och ser i sin omgivning tecken och varsel varigenom han tolkar sin andliga utveckling. I sitt kyffe i Quartier Latin ägnar han sig åt alkemiska experiment, han tror sig vara förföljd och utsatt för konspirationer. Vart han än vänder sig uppenbarar sig mystiska vägvisare, om det sedan är två kvistar eller en kolbit i kakelugnen. På ett mera existentiellt plan slits berättaren mellan självupptagen isolation och en orolig törst efter andras sällskap. Själva berättelsen har dock formen av en ockult utvecklingsroman.
Vilken roll spelar det ockulta här? Är det bara ett sätt för Strindberg att genom sina vanliga litterära överdrifter måla fram ett psykologiskt tillstånd?
Beröringsskräck
– Strindberg blev inte galen, han blev ockultist!
Det säger Henrik Johnsson, professor i nordisk litteratur vid Høgskolen i Østfold. Han har i boken Det oändliga sammanhanget (2015) utforskat vilken roll ockultismen spelar i författarskapet.
Johnsson vill visa att den traditionella bilden av Strindberg är problematisk. Man har ofta utgått från att Strindberg efter sin naturalistiska period under 1880-talet till följd av ett psykiskt sammanbrott, ”Infernokrisen”, började skapa litteratur som var annorlunda än förr.
– Strindbergs ockulta litteratur från 1890-talet var inte ett utbrott av galenskap utan det var en process som grundade sig på hans utveckling under 1880-talet, med ett intresse för naturalism och darwinism, säger Johnsson.
Uppfattningen att Strindberg ”blev galen” var visserligen vanligare tidigare, ändå talar man i forskningen alltjämt om Infernokrisen. Litteraturvetare har, menar Johnsson, problem med att hantera ockult litteratur, i synnerhet litteratur som skrivs av författare som kan sägas tro på det ockulta. Det finns en rädsla hos fackfolket att rota i vad en författare tror på. De vill hålla sig till texten.
– När litteraturvetenskapen möter ockult litteratur ser man bara litteraturen i den. Ockultismen behandlas som ett av många motiv. Men böckerna anses inte säga något om författaren.
Vad spelar det för roll att man väjer för att skriva om vad författare tror på? Det syns i skeva beskrivningar av texterna , säger Johnsson. Vet man inte vad ockultism är förmår man inte heller framställa en bra beskrivning av hur den framträder i litteraturen. Ett problem som hänger ihop med det är, fortsätter Johnsson, att litteraturvetare sällan har någon djupare kännedom om det ockulta. Även om man vill beskriva ockultismen som motiv kanske man inte ens kan urskilja det på grund av okunskap. Ockultismen tillhör uppenbarligen inte det som litteraturvetarna gärna skriver om. Forskare är lyhörda för hur författare låter sig inspireras av musik och film, men:
– Att Strindberg försökte skapa guld, det vill man helst inte gå in på.
Strindbergs ockulta litteratur från 1890-talet var inte ett utbrott av galenskap utan det var en process som grundade sig på hans utveckling under 1880-talet, med ett intresse för naturalism och darwinism, säger Johnsson.
Ockultism och vetenskap
Strindbergs ockultism är en del av en europeisk kulturell rörelse under sent 1800-tal där modernitetens och religionens plats ställs i fråga. Ockulta intressen är Strindberg alltså inte ensam om att odla.
Bland författare som debuterade under 1870- och 80-talen är naturalismen en viktig strömning, och här ville man ofta luta sig mot vetenskapen, mot darwinismen i synnerhet. Också Strindberg brukar beskrivas som naturalist. Johnssons tes är att denna naturalism inte upplöstes av någon virrig Infernokris.
Strindberg talade emellanåt om sin ”vetenskapliga ockultism”. Han inspireras av den samtida vetenskapen, från Darwin (men även läran om degeneration) till kemins experiment, och mycket annat.
Varför vetenskaplig ockultism? För Strindberg är det centralt att ockultismen ska vara manlig. Teosofin och dess ledargestalt Madame Blavatsky föraktade han och kallade ”ovetenskapliga”. Den vetenskapliga ockultismen företräds följaktligen av män.
Ordvalet uppvisar också en annan aspekt som Strindberg delar med andra samtida. Vetenskapen omfattades av många litterära gestalter med en religiös glöd, man ville att vetenskapen skulle ge svar på alla gåtor. När detta inte lät sig göras blev man besviken. Johnsson beskriver den vetenskapliga ockultismen som ett sätt att förena tro med vetenskap. Som många andra hade Strindberg tidigare omfattat ateism och religionskritik. På 1890-talet sökte han sig bort från dessa strömningar, men det gick inte att söka sig tillbaka till barndomens religiositet. Strindberg, som kombinerar vetenskap, ockultism och kristendom med en nypa buddhism, är tidstypisk.
– Naturvetenskapen blir en utgångspunkt för att säga något om det gudomliga.
Stå i förbindelse med makterna
Vad betyder esoterism och ockultism för Strindberg?
Det ockulta är det dolda och förborgade, men det bär också på något förbjudet, svart magi. Berättaren i Inferno, som blir kristen i allt högre grad, ängslas över vilket slags förbjuden kunskap Gud tillåter.
Esoterismen har exoterism, det som alla kan förstå, som sin motsats. Det esoteriska består av ett dolt budskap, ofta i konst och litteratur, som bara invigda kan förstå. Strindberg närmar sig exempelvis Edvard Munchs konst genom att skilja mellan vad som är tillgängligt för alla och vad som är esoteriskt.
Vilken plats har det ockulta i Strindbergs litteratur, om man tar Inferno som utgångspunkt?
– Inferno kretsar kring det ockulta. Den anonyma berättaren försöker komma till insikt om det ockulta. Han urskiljer korrespondenser som han ser som budskap från makterna.
De ”makter” berättaren tycker sig stå i kontakt med har en närmast demonisk karaktär, men han uppfattar dem som utsedda av Gud – för att plåga syndaren. Makterna varnar när huvudpersonen gör fel och överträder gränser. De blir en del av vad som strukturerar handlingen. Här blir det ockulta ett litterärt grepp, säger Johnsson.
Jagets förvandlingar
Ett viktigt tema hos Strindberg som är förankrat i intresset för det ockulta är en förvandling av jaget.
I Svarta fanor utgår handlingen från att karaktärerna utvecklas och lägger av sig sina gamla jag. Det gamla jaget är 1880-talsjaget som med sin begränsade verklighetsuppfattning förmådde uppfatta endast det fysiska. Riktningen är att utveckla ett jag som bottnar i religiös förståelse och som från exoteriskt övergår till att bli ett esoteriskt jag vars tankar är tillgängliga bara för andra esoteriker.
På tal om den vetenskapliga ockultismen är det viktigt att notera att Strindberg har problem med de samtida strömningarna som utgår från att människans insikter har sitt frö i individen själv och att individen inne i sig härbärgerar kunskapen. Strindberg betonar vikten av vägledare i det esoteriska. Han själv fann den hos Emmanuel Swedenborg, men också hos Linné i egenskap av en religiös vetenskapsman. Gnosis är hos Strindberg förknippad med naturvetenskapen, att urskilja spåren från Gud.
– Strindberg utförde kemiska experiment och drog slutsatser av dem. Han utvecklade en egen naturfilosofi där den monistiska kemin och tanken om ett urämne ledde honom från naturalism till ockultism. Om apor kan bli människor kan bly förvandlas till guld, så tänkte han. Alkemin stod också för transformation, omvandling, av individens inre.
Strindbergs kemiska texter, bland annat Antibarbarus (1894), har behandlats styvmoderligt av Strindbergforskningen. De betraktas inte som relevanta för författarens litterära verksamhet. Johnsson anser att uppdelningen är försåtlig:
– De kemiska texterna uttrycker att han utvecklade en religiös verklighetsförståelse. Och det i sin tur ligger till grund för hans återkomst som skönlitterär författare.
Tidig modernist
Från och med andra delen av 1890-talet publicerar Strindberg prosa (Inferno) och dramatik (Till Damaskus) i vilka hans religiösa och esoteriska världsuppfattning är framträdande. Därför är de kemiska texterna inte bara kuriosa. Dessutom, fortsätter Johnsson, genom den nya esoteriska verklighetsförståelsen frigörs författarens kreativitet. Strindberg utvecklar i det här skedet en tidig modernism.
– I texter som Inferno, Spöksonaten eller Till Damaskus finns det två verkligheter, den fysiska och konkreta samt den symboliska och metafysiska. Strindberg frammanar en subjektiv realism.
Johnsson anser att man i Strindbergs fall kan tala om ”ockult modernism”. Modernism innebär här kort sagt en strävan efter att förnya litteraturen och en betoning av det subjektiva, att försöka skildra verkligheten som den upplevs. Och just detta gör Strindberg.
Strindberg själv ville vara modern. En del av fascinationen för det ockulta låg just i att det var ett tänkande som var i ropet i de litterära kretsarna i Paris på 1890-talet.
Ockultismen ger dessutom Strindberg verktyg för att arbeta kreativt och pröva nya grepp (vilket också kan skönjas i Den ockulta dagboken). Bland annat utforskar Strindberg slumpens roll. Han försöker koppla loss sitt medvetande och skriva intuitivt. På den punkten inspirerades surrealisterna, med André Breton i spetsen, senare av Strindberg, som faktiskt också skrev en essä om slumpens roll i det konstnärliga skapandet, där han lyfter fram leken bortom det medvetna strävandet. Alltså en metod snarlik den som surrealisterna förde fram.
I Strindbergs förhållningssätt till det ockulta finns alltså ett framträdande drag av lek, att han lever sig in i det esoteriska tänkandet, experimenterar med att skriva ockult litteratur och lever sig in i en roll, som när han i ”Förvirrade sinnesintryck” försökte skriva som om han vore sinnesrubbad.
– Efter ett tag är det ändå inte bara frågan om en lek för Strindberg. Han hade blivit en pånyttfödd kristen med inslag av Swedenborg och esoterism. Leken övergick i allvar.
Foto: Wikimedia Commons
