Mathias Rosenlunds debut som poet, melancholia zoantropia, består av dikter som gestaltar en transformation från människa till djur. Där talet försvinner, liksom idéerna och melodierna. Det är brutalt och starkt gestaltat. Författaren tillskriver det djuriska diverse egenskaper: avsaknad av familjekänsla, våld och grymhet, impuls framför rationellt tänkande. Jag funderar vid läsningen på om vi säkert vet att skillnaden mellan djur och människa verkligen ligger just däri? Är djur verkligen så helt driftstyrda? I en dikt ställer Rosenlund själv frågan: ”och finns kärleken i djur?” Kanske gör den faktiskt det.
Är det då någon reell förvandling från människa till djur som Rosenlund skriver om? Dikterna beskriver förvisso en kroppslig förvandling där ”en lång fena växer baktill och slits itu” och där ”långa rader av sylvassa tänder slår ut”. Här finns konkret gestaltat – en kropps våldsamma metamorfos från människa till djur. Kanske finns en ledtråd i bokens titel. Melancholia zoantropia är en form av psykisk sjukdom som tar sig uttryck i att den sjuke tror sig vara ett djur. Kanske kan den gestaltade förvandlingen tolkas som ett sätt att fly ifrån det mänskliga livets komplexitet?
I förlagstexten står det att boken handlar om ”det tillstånd vi alla på ett eller annat sätt befinner oss i”. Jag känner inte helt igen mig i alla de tillstånd Rosenlund beskriver. Men kanske är det så att vi alla befinner oss nära djurlika, eller andra gränstillstånd?
Rosenlunds diktsamling kan förstås läsas som en gestaltning av ett individuellt insjuknande i melancholia zoantropia. Men det finns också en möjlighet att se en diktberättelse på ett samhälleligt plan. I några dikter anar jag en civilisationskritik över en värld där företeelser som empati och samhälleligt gemensamt ansvar ersatts av en önskan att tillfredsställa drifter och uttrycka hat. Och här kan jag känna igen tidsandan: i en allt råare politisk jargong, i den mediala lusten att tilltala ryggmärgskänslan snarare än att ge plats för nyanser och noggranna överväganden. Detta i en tid som kännetecknas av att inte bäras av någon tillitsfull framtidsberättelse. Rosenlund skriver på ett ställe: ”zoantropia, där våldet och grymheten / sammanfaller med slumpen” och på ett annat:
morgondagen som ingen längre
kallar ny
men som erbjuder friheter
viljelösa drifter
Dessa rader kan beskriva människans läge år 2023. Rosenlunds dikter namedroppar inte politiska rörelser, personer, eller händelser i samtidshistorien. Men samhället finns nog där. Och i det samhälleliga tillstånd som slår upp från dikterna kan jag definitivt känna igen mig.
Mathias Rosenlund har skrivit en stark och tolkningsbar diktsamling. Jag ska inte säga att den är lättläst. Hans poesi är på intet sätt insmickrande, och bitvis är läsningen krävande. Men: även en sådan tyngd behöver gestaltas, och det gör Rosenlund väl. Och diktsamlingen vinner på att brottas med flera gånger. Det är ett mycket gott betyg.
Mathias Rosenlund:
melancholia zoantropia.
Schildts & Söderströms, 2023.
