I sin nya essäbok av ljuset för ljuset bjuder Henrika Ringbom med läsaren att utforska författarskap, platser och erfarenheter.
I boken K föreslår den svenska poeten Katarina Frostenson att texter utan ett ”jag” som skrivs ut förefaller mer intima och intensiva. Hon får medhåll av den finska översättaren och forskaren Eetu Viren som föreslår samma sak i sin bok Vallankumouksen asennot – Brecht, Benjamin ja kysymys estetiikan politisoimisesta.
I ljuset av Henrika Ringboms nya essäsamling med titeln av ljuset för ljuset går det inte åtminstone att lyfta dessa förslag till någon mer allmän princip. I denna essäsamling, bestående av fyra tidigare publicerade kortare essäer och en lång och tidigare opublicerad, låter Ringbom jaget ta plats och gå i personligt präglad, intensiv dialog med den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, belarusiska aktivister och översättare, den danska poeten Inger Christensen, den amerikanska anarkisten och sci-fi-författaren Ursula K. LeGuin (som även behandlas ingående i Tatjana Brandts essäbok Läsa tankar) och många, många fler.
Mellan ljus och mörker
Titeln av ljuset, för ljuset åsyftar Johann Wolfgang von Goethes färglära, som beskrev hur mötet med omvärlden är en förutsättning för att sinnena ska växa fram. Essäsamlingens centrala innehåll kunde likväl komprimeras med ”Internationalens” strof om att ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, eller kanske snarare hur vi mellan mörker och ljus förefaller bollas av och an, om och om igen. Ringbom väjer nämligen inte för att behandla det mörker som hotet mot demokratin och de överlappande miljökriserna utgör, utan belyser dessa ofta från en existentiell synvinkel. Och det är kanske just framför allt Ringboms utmärkta förmåga att engagera sig med dessa multipla mörker, ta dem på allvar och bejaka dem ofta från personligt perspektiv, men utan att för den delen betrakta dessa som överlägsna eller oövervinnliga, som gör essäsamlingen till en så rik och engagerande helhet.
Ringbom skriver att hon försöker följa Christensens uppmaning att ”tänka och skriva organiskt”, och föreslår att konsten kan växa fram organiskt. Utan att vidare försöka ringa in exakt vad denna metod avser rimmar den på ett intuitivt plan med läserfarenheten. Det är reflexivt med stor pensel, ömsom med finkänslig zoomning på detaljer både från konsten och den personliga erfarenheten, ofta självfallet i intersektionen mellan dessa två.
I en sällsynt vacker, även drabbande, sekvens i essän ”Ur saknaden” reflekterar berättarjaget kring utsagan ”att meningen med döden är att kärlek ska frigöras.” Då flyter ett minne upp, från den första julen efter att berättarjagets mamma dött. Hon dukar en tallrik för mycket, gång på gång, som om hon inte kunde räkna. Det var såklart mamma hon sörjde och saknade. Den tomma tallriken som stirrade henne i ansiktet verkade vilja få henne att förstå. ”Här finns en ledig plats. Här skulle finnas plats för flera.”
Fruktbar läsning
Den längsta essän i boken kretsar kring Bachmann, en författare som hittills förblivit mig mindre nära. Essän har inte publicerats tidigare. Den är tillika, kanske mindre överraskande, den starkaste i hela boken. När jag väl läst en bra bit kan jag inte annat än ta hissen ner till tredje källarvåningen på Helsingfors universitets huvudbibliotek, veva fram den tyskspråkiga litteraturen (som av mängden damm att döma inte förefaller vara bland de mest populära hyllorna), och gå hem med några band av Bachmann i översättning till finska av Kyllikki Villa.
Ringbom behandlar extensivt Bachmanns roman Der Fall Franza som beskriver en kvinnas väg mot sin undergång. Franzas man, professor i psykiatri, har fört anteckningar om sin hustru som ett av sina ”fall” vilket brutit ner henne psykiskt. Essäns berättarjag fortsätter: ”Jag hade inte varit föremål för någons kliniska intresse och reducerats till ’ett fall’, men ändå kände jag igen mig. Också jag upplevde att sådant som rimligen borde ha varit mitt hade tagits ifrån mig, som min förmåga till glädje och animalitet och tillgången till ett språk som jag kunde uttrycka mina erfarenheter, känslor och tankar med”. Sedan behandlas med precision och personlig röst inte endast Der Fall Franza, utan även romanerna Malina, novellsamlingen Simultan och även några fler. Vilken härlig kontrast att läsa litteratur som behandlas med denna metod, speciellt i en märklig tid där diverse skribenter längtar efter att en fadersgestalt i form av staten ska sjösätta en kulturkanon för att hjälpa människor att orientera sig i bokskogen. Kanske dessa personer istället helt enkelt borde läsa Ringboms essäbok till att börja med?
Rika terränger
I vår samtid som präglas av multipla kriser och katastrofer kan det uppstå frestelser att hela tiden uppdatera sina texter eller andra arbeten för att de i högre utsträckning ska vara ”i tiden”, relevanta och kommenterande på vår tids frågor. Även Ringbom har inkluderat en del tillägg om hur tiden förändrats och låter förstå att essäerna kanske låtit annorlunda i en annan tid. Jag är inte så säker på om detta ger mer än det tar. En del av tilläggen känns såtillvida malplacerade att texterna nog tveklöst hade klarat sig hur bra som helst utan det ”extra stöd” som kommentarer och tillägg gjorda långt efter att essäskrivandet inleddes inkluderats. Dessutom har så mycket hänt till exempel i världspolitiken även efter att de kommentarerna som kanske var tänkta att erbjuda samtida kontext skrevs att även dessa nu känns mindre aktuella än då de skrevs. Låt detta vara den ”stora” invändningen här.
Det bästa med Ringboms nya bok är att den bjuder in läsaren att tillsammans med författaren utforska rika terränger, inte endast litterära sådana utan även geografiska och mer existentiella, när essäerna pendlar mellan Korpo, Helsingfors och flera städer i Japan. Detta är inte deklarerande argumentation med syfte att övertyga och styra, utan mer ett försök till att tillsammans finna nya perspektiv på varande, läsande och levande. Essäboken uppmuntrar på ett sällsynt inspirerande vis till att ta del av de författarskapen som behandlas. Ja, vad kan man begära mer av en essäbok än att den tar läsaren till spännande platser, uppmuntrar till att ta del av författarskap man kanske förbisett innan, att den öppet och ärligt tillkännager vad berättarjaget erfarit, hur det sörjt och repat sig, hur det betraktat världen tillsammans med de sina? Boken blir för läsaren stundom melankolisk, stundom befriande, och som helhet garanterat berikande.
Henrika Ringbom:
av ljuset för ljuset.
Förlaget M, 2022.
En av bokens essäer, En övning i erfarenheten, har publicerats i tidskriften Kritiker nr. 49–50 med temat Översättaren är närvarande. Sandell är medlem av tidskriften Kritikers redaktionsråd.