”Det är dumt att betala för mycket”
Ekonomen Milton Friedman framförde år 1970 den så kallade Friedmans doktrin. Enligt den har ett företag ett enda ansvar, och det är att ge sina ägare vinst. Allt annat är sådant som leder företaget på villovägar från detta höga mål. Att ens diskutera företagaransvar gör att företaget kan utsättas för moralisk utvärdering och det är en sådan Pandoras ask som bäst lämnas oöppnad – vem vet vilka hemskheter som kan kravla ut ur den?
Friedman har akolyter också i Finland, som ofta hänvisar till hans tankar till exempel då företag uppmanas bära lite ansvar. Även om man inte delar hans rätt kalla åsikter om företagaransvar, kan han ha alldeles rätt i sina farhågor. Det kan mycket väl delvis vara på grund av snacket om företagaransvar som man i dag granskar företags ansvarsfullhet. Till skillnad från Friedman, ser jag ändå inte detta som något negativt. När företagens vinster går till ägarna, tenderar skadorna de orsakar att utlokaliseras. Det skulle inte vara helt fel att bära lite ansvar för de här socialiserade problemen.
Också den här texten är skriven på en laptop som producerats under tvivelaktiga omständigheter. Tyvärr finns det inga bättre alternativ att tillgå, även om konsumenterna vore redo att betala lite mer för att arbetstagarna skulle ha det bättre. Föreningen Eettisen kaupan puolesta – Eetti – kartlade för något år sedan finländarnas inställning till hemelektronik: så mycket som 90 procent av folket tyckte att det var viktigt att den teknologi de köper är producerad på ett etiskt hållbart sätt.
Kring samma tider utredde Eetti också om det alls är möjligt att tillverka en etiskt hållbar laptop. Tyvärr ser det dåligt ut. En laptop finner ofta sin väg till finländska affärer från en kinesisk fabrik, och innehåller till exempel kobolt som ofta härstammar från oetiskt drivna gruvor i Kongo. Fast företagen är ansvariga för att se till att arbetstagarnas rättigheter inte trampas på i något som helst skede av produktionskedjan, förverkligas det tyvärr sällan.
Liksom många konsumenter, förklarar företag gärna att de inte ensamma kan förändra systemet. Men marknaden är en struktur som har skapats av människan, och om vi en gång har skapat den, så kan vi nog också förändra den.
När vi kräver förändring är det bra att hålla i minnet att flera undersökningar visar att lagar fungerar mycket bättre för att garantera ansvarsfullhet i produktionskedjorna än frivilligt företagaransvar. Även om jag inte är något fan av Byråslavien, är det här en fråga i vilken jag skulle önska lite hårdare nypor av politikerna.
Lyckligtvis har också EU vaknat upp till problemet. I juli publicerade EU-kommissionen de nya riktlinjerna Guidance on Due Diligence for EU Businesses to Address the Risk of Forced Labour in Their Operations and Supply Chains. Tyvärr är inte heller de här åtgärderna speciellt bindande, och ansvaret läggs fortfarande i många fall på företagen själva. Därför måste vi konsumerande medborgare fortsätta bråka och kräva det omöjliga av företagen. Om man bråkar tillräckligt mycket kan det omöjliga plötsligt visa sig vara alldeles möjligt – och slutligen helt normalt.
Översättning Janne Wass