Lyckan kommer, lyckan går

av Sara Ehnholm Hielm

För sjunde året i rad har Finland korats till världens lyckligaste land  på World Happiness Index, en rapport som utförs i 156 länder. I en gallupundersökning ber man människor uppskatta i hur hög grad de lever sitt bästa liv. Faktorer som BNP per capita, förväntad frisk livslängd, sociala skyddsnät, frihet att fatta egna beslut, generositet och frånvaron av korruption mäts också. 

Det förefaller självklart att ett lyckligt land mår oförskämt bra. I’ll have what she’s having, tänker resten av världen.

 

Men hur förändra ett land där de flesta verkar nöjda, må vara på ett anspråkslöst vis? Nedmontera de strukturer som lyckan bygger på så klart. Till exempel göra en hemlig deal före riksdagsvalet, utan att underrätta väljarna, om att samlingspartiet och sannfinländarna bildar en högerregering så gott som oberoende av valresultat – där det ena partiet sköter finanserna och det andra invandringen, så att deras kärnväljare får sina önskemål uppfyllda. 

Ett högerextremt populistparti som sannfinländarna måste kanalisera missnöje, och, om det inte finns, skapa dylikt för att få röstare. 

I Finland ska ingen få vara lika lycklig som en infödd finländare.

I Finland ska ingen få vara lika lycklig som en infödd finländare. Det är också det enda deras röstare snart har kvar. Genom att systematiskt ta bort stöden från ensamförsörjare, fattiga, låginkomsttagare, arbetslösa, funktionshindrade och invandrare river de ner välfärdsstaten och skapar förbittrade, avundsjuka och själviska väljare. Liksom Trumps väljare har de röstat in politiker som utarmar dem. Och blir sedan ännu argare på systemet. 

Samlingspartiet anser i sin tur att en fattig människa aldrig ska få vara lika lycklig som en rik. Om en vanlig människa kan leva ett bra liv på en vanlig lön, välfärdsstatens hela poäng, vad är då vitsen med att vara rik? Finland har haft den mest jämlika inkomstfördelningen i världen, men med denna regerings enögda fokus på ekonomi ska det bort. 

Säkert tror Orpo att det är det enda sättet att rädda ekonomin – men tänk om det här kapitalistiska slit-och-släng-samhället inte alls borde räddas i den form det har nu? Regeringens inbesparingar verkar handla om att ta bort pengar från platser där man får tänka på alternativ, skapa utopier: kultur, universitet, bildning, jämlikhet, fredsarbete. 

Lyckliga människor är generösa, solidariska, öppna – olyckliga blir otrygga, rädda, jagade, måste ägna sig enbart åt sin privata överlevnad istället för kollektivt, politiskt arbete. Så lagstifta bort strejker, ge personliga böter åt aktivister, och så vidare.

  

Regeringen har lärt sig de högerextremas offerretorik, som att påstå att ”de andra” polariserar debatten. Men oppositionen har bara ord medan regeringen har makten. SD har nyss i det svenska nyhetsprogrammet Kalla fakta avslöjats som aktiv spridare av desinformation, inklusive trollfabriker med hatretorik även mot regeringen, som de har sin märkliga deal med. 

Det är slående att DN dagen efter scoopet kommenterade att regeringssamarbetet nog ändå kommer att fortgå – denna uppgivenhet hos journalisterna börjar likna vår finlandisering, som om det är neutralt att ge upp inför den bruna våg som sköljer över Europa. 

Sannfinländarna jobbar garanterat lika cyniskt som SD på sociala medier för att så hat, svartmåla och skapa en falsk bild av en folkopinion som inte existerar i verkligheten. Att agera i ond tro är motsatsen till tillit, vilket har varit det nordiska samhällenas framgångsrecept.  

Vi hade nyligen en regering som var en inspiration för hela världen. Det var så lätt att andas. Nu har vi detta skräckkabinett – och det har möjliggjorts på SFP:s mandat. Måtte någon lycka alls bestå i Finland efteråt.

Lämna en kommentar