Jag hade gått och väntat på att Vänsterförbundet skulle komma med en basinkomstbomb inför riksdagsvalet 2019, och till och med varit lite förvånad över att temat varit så frånvarande i partiets retorik under det gångna året. Med drygt fyra månader kvar till valet kom så beskedet i dag (eller egentligen läckte Li Andersson det redan i går): Vänsterförbundet driver på en basinkomst på minst 800 euro i månaden. Det är ett ambitiöst och modigt mål, samtidigt som det är relativt dödfött på kort sikt utan SDP:s stöd, även om de rödgröna skulle ta en brakseger i valet, eftersom sossarna hårdnackat har motsatt sig en basinkomst, och driver en alldeles egen, graderad grundtrygghetsmodell.

Basinkomsten har långsamt men säkert blivit allmänt accepterad inom de finländska vänsterkretsarna, men internationellt väcks också från vänsterhåll hård kritik mot modellen. En av de mest högljudda basinkomstmotståndarna inom radikalvänstern är den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, som publicerat flertalet artiklar med en rad kritiska synpunkter. I korthet kan de sammanfattas i fyra huvudkategorier:

1. Basinkomsten blir antingen otillräcklig, om den utbetalade summan är för liten, eller för dyr om den utbetalade summan är stor.
2. En basinkomst är en kapitulation inför kapitalismen, eftersom den överger tanken om att folket ska kontrollera produktionsmedlen.
3. Basinkomsten leder till en splittrad arbetsmarknad, mer icke-traditionella anställningsförhållanden och lägre löner.
4. För att basinkomst ska fungera, måste hela vår inställning till arbete förändras, inte bara inställningen till grundtrygghet.

Som motförslag brukar basinkomstmotståndarna för det mesta framföra en kombination av förkortad arbetstid, sysselsättningsgaranti och negativ inkomstskatt.

Kritiken mot basinkomsten ska inte avfärdas lättvindigt – det finns många modeller för basinkomst, och att vissa av dem ivrigt omfamnas av högern borde vara nog för att vi ska vara på vår vakt. Basinkomsten är också ett oprövat koncept, vars funktionalitet och följder vi inte i detalj kan förutspå. De försök som har gjorts har haft positiva utfall, men de har för det mesta varit för småskaliga och kortvariga för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser av dem. Men det finns också svar på kritiken.

För det första är vänstern rätt enig om att den enda basinkomst som är värd att tala om är en som är stor nog för att verkligen täcka alla basbehov, det vill säga just Vänsterförbundets förslag på 800 euro eller högre. Argumentet att det skulle bli för dyrt haltar: det går inte att göra några realistiska modeller utgående från nuläget, eftersom en basinkomst i sig skulle förändra människors beteende och omständigheter på ett grundläggande plan. De experiment vi har sett i liten skala har ändå givit vid handen att basinkomsten – om inte betalar tillbaka sig, så åtminstone leder till att mottagaren kostar samhället mindre på grund av av betydligt förbättrad livskvalitet. De kalkyler som förfasar sig över kostnaderna tar i allmänhet inte det här i beaktande. En progressiv beskattning uppåt (som Vänsterförbundet förespråkar) fungerar dessutom på samma sätt utjämnande ekonomiskt som den negativa inkomstskatt som många basinkomstmotståndare vurmar för. Skillnaden är att en universell basinkomst är mindre byråkratisk, och att en negativ inkomstskatt är ett påfund som Milton Friedman kom med för att undvika att de rika beskattas hårdare i en fungerande välfärdsstat.

Sedan finns oron för hur det går med arbetet: kommer folk att förslappas och inte gå på jobb? Alla experiment som gjorts pekar snarare mot det motsatta, det vill säga personer som varit arbetslösa börjar antingen aktivera sig med frivilligarbete eller börjar ta deltidsjobb. Personer som varit i någorlunda normal anställning har inte slutat jobba. Visserligen är sådana här försök inte helt pålitliga, eftersom mottagarna vet att projektet bara pågår ett par år, men det centrala är att de projekt som gjorts har pekar på att basinkomsten är sysselsättande snarare än förslappande.

Sedan till den mer filosofiska frågan, om huruvida basinkomsten är en kapitulation inför kapitalismen, en poäng som speciellt framförts på Jacobins sidor. Jacobin är en fantastisk tidskrift, men jag tycker ibland att den sitter fast i en lite dammig gammelmarxism. Jag menar, handen på hjärtat: hur många här tror att vänstern i USA, Tyskland, Sverige och Finland inom en snar framtid kommer att resa sig och ta kontroll över produktionsmedlen? Ur en strikt marxistisk synvinkel är basinkomsten visserligen något av en kapitulation, men rent konkret måste vi fundera på vilka som är våra alternativ. Och här kommer vi fram till en kärnfråga, nämligen frågan om hur vi ser på arbetet.

De som propagerar mot en basinkomst säger att det inte räcker att vi förändrar vår syn på grundtryggheten, utan att vi förändrar hela vår syn på arbete. Men som jag ser det, är det här inte ett argument mot basinkomst, utan just en av poängerna med basinkomst. Vi har ett samhälle i dag som i princip tvingar oss till effektiverat heltidsjobb för att vi ska nå det kapitalistiska målet på fortsatt ekonomisk tillväxt. Allt fler kalkyler säger i dag att automatiseringsspöket är byggt på falska premisser, och att efter en övergångsperiod för personer över 50 i administrativa uppgifter, kommer antalet sysselsättningstillfällen inte att sjunka, utan däremot kanske till och med öka. Basinkomstmotståndarna köper alltså inte argumentet att vi måste ge upp kravet på full sysselsättning på grund av automatisering och digitalisering, och vill som sagt hellre införa en allmän sysselsättningsgaranti. Men är det här verkligen rätt väg att gå? Det som de ovan nämnda kalkylerna egentligen säger är nämligen att automatiseringen kan skapa fler jobb om det är det vi vill ha.

Det som högern och vänstern länge kunnat enas om är nödvändigheten av att “skapa jobb”. Men ur en bredare samhällelig synvinkel inställer sig frågan om huruvida det i längden är en önskvärd utveckling. Som Jan Otto Andersson, en av basinkomstens anfäder i Finland, skrev i sin kolumn i senaste Ny Tid, borde fokus vara inriktat på att se till att alla kan leva ett drägligt liv utan kravet på ekonomisk tillväxt i den rika världen. Kravet på fler arbetstillfällen och full sysselsättning leder också till två möjliga slutscenarier. Det första är en ökad lyx- och skräpkonsumtion som ytterligare tär på planeten i tillväxtens namn. Den andra är den gamla sovjetiska modellen, där det, lite tillspetsat, krävdes fem expediter för att sälja ett paket mjölk i affären, en som tog emot beställningen, en andra som tog ner tölken från hyllan, en tredje som hämtade den till disken, en fjärde som tog betalt och en femte som skrev ut kvitto.

Förespråkarna av fortsatt tillväxt och full sysselsättning tar inte i beaktande att detta krav i praktiken leder till fler skitjobb och mer fattigdom, att vi spelar kapitalismen i händerna genom att fortsatt hålla fast vid tanken på heltidsjobb som det allena saliggörande för existensberättigande. Vidare tar detta tänk inte i beaktande vår tids stora damoklessvärd, det vill säga klimatförändringen, som snarare påbjuder att vi arbetar mindre för att producera mindre — mindre produkter, mindre utsläpp, mindre avfall. För att parafrasera Andersson, så borde frågan inte vara hur vi ska få alla sysselsatta, utan hur vi kan fördela världens resurser så att vi får ett fungerande samhälle utan att alla behöver arbeta.

En basinkomst kan ha negativa effekter på arbetsmarknaden, med mer snuttjobb som följd, en mer splittrad arbetsmarknad och en svagare fackrörelse. Men en tillräckligt stor basinkomst ger oss också ett kraftfullt vapen att sätta emot, nämligen möjligheten till arbetsvägran. Det ger inte den fattiga möjligheten att ta kontroll över produktionsmedlen, men den utvecklingen ser jag inte att är på kommande i något annat scenario heller, Medan vi väntar på den dagen, kan basinkomsten ge den fattiga möjligheten att ta kontroll över sitt liv, vilket i det långa loppet väl är marxismens grundidé?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör