Kategoriarkiv: opinion

EU-medborgarskapet – en dödsruna

José João
Jose Joao.
Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.

Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.

Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.

Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.

Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.

För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.

En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…

Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.

Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.

Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.

Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.

José João
jobbar som universitetslärare i Storbritannien

Normbrytande design – för vem?

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
Just nu pågår utställningen 10 000 år av design – Människan, Materialen, Metamorfosen på Nationalmuseet i Helsingfors. Utställningen, som kuraterats och planerats av Florencia Colombo och Ville Kokkonen, låter tusentals år gamla bruksföremål gå i dialog med moderna eller samtida designföremål, arbetsredskap eller toppteknologi. Föremålens kulturhistoriska kontext, tid eller användningsområde – all den bakgrundsinformation som vi är vana att serveras på ett kulturhistoriskt museum – tillmäts liten eller ingen betydelse på denna utställning. Här är det formen och materialet, inte funktionen eller föremålets kulturhistoria, som bestämmer vilka föremål som kopplas till varandra. Ny är också formgivningen av själva utställningen – en utställningsdesign helt i vitt bestående av vita rörkonstruktioner, sparsmakade utställningstexter och minimalistiskt hållna föremålsbeskrivningar.

Utställningen väcker många tankar och invändningar hos mig – inte minst kring formgivning, funktion, tillgänglighet och betydelsen av kontexter. Även om jag välkomnar nya sätt att närma sig äldre föremål, kontrasteringar som överraskar och som låter oss se formens och linjens skönhet i de vardagliga föremålen, saknade jag ändå kontexterna som förankrar föremålen i tid och rum och genom vilken formen kopplas till funktionen. Men allra mest funderade jag ändå över utställningens formgivning ur ett tillgänglighetsperspektiv.

För ett år sedan besökte jag utställningen Norm Form på ArkDes i Stockholm. Utställningen, som var kuraterad av Camilla Andersson, Maja Gunn och Karin Ehrnberger, fokuserade å ena sidan på hur normerande formgivning kan vara, å andra sidan på formgivningens inneboende potential till förändring, nytänkande och rentav aktivism.

Utställningen inleddes pedagogiskt med att synliggöra hur köns-, sexualitets-, etnicitets- och kroppsnormer styr designen. Normer styr formgivningen och formgivningen formar oss människor. Tänk bara på alla produkter för ”henne” och ”honom” eller på produkter med samma funktion, men som könskodas genom formgivning och färgval om det så handlar om rakhyvlar, hammare eller saxar. Leksaksbutikerna och -katalogerna uppvisar samma normativa mönster med rosa, mjukhet och omsorg för flickor och blått, aktivitet och aggression för pojkar.

Vi blir till som flickor och pojkar, kvinnor och män genom att forma oss efter normen. En intressant illustration av detta är konstnären Heidi Lunabbas fotoprojekt Twins, som leker med könsnormer genom iscensatta fotografier där samma barn poserar som både flicka och pojke. Det handlar om kläder lika mycket som poser. Vi som är födda eller var barn på sjuttiotalet ser nostalgiskt tillbaka på 70-talets unisexmode och slitstarka barnkläder som gick i olika skalor av grönt, brunt och orange.

Formgivningen bygger inte sällan på en vithetsnorm med ”hudfärgade” produkter som går i ljusbeige, med en färgskala som är anpassad efter ljushyade personer. Den vita kroppen, den smala kroppen och funknormativa kroppen bestämmer klädernas färgskala och passform. Hen som bryter mot normen känner det genom kläder som skaver eller som inte kan kläs på. Hen blir tvungen att improvisera eller i värsta fall sy upp sådana som passar. Det handlar i högsta grad också om pengar, att ha en kropp som bryter mot normen kostar mer.

Formgivning formar oss enligt rådande normer. Historien om vården av personer med en funktionsnedsättning innehåller många brutala exempel på formgivning av apparater, smärtsamma korsetter, skenor och redskap genom vilka man har sökt ”korrigera” människor enligt en viss kropps-, funktions- och beteendenorm. Ett mildare exempel är de böjda skedar vänsterhänta barn försågs med förr för att lära sig att bli högerhänta.

Men hur ser då normbrytande formgivning ut, som står för förändring, nytänkande och som bygger på ett mångfaldstänk? En formgivning som inte utgår från den vita, smala och funknormativa kroppen, utan från en annan passform och andra behov?

Utställningen Norm Form visade på glädjande många exempel på en normkreativ design. Ett av de mest intressanta exemplen på hur aktivism och formgivning kan gå hand i hand är Göteborgskooperativet Independent Living, GIL. På utställningen kunde vi bekanta oss med GIL:s ”CP-truck”, en paketbil som de använde för en nattlig aktion då de omvandlade alla 95 p-platser på en parkeringsplats till ”handikapplatser”. GIL är känd för sina provokativa designprodukter (ofta med obekväma namn) och för sina aktioner genom vilka de vill synliggöra de normerande mekanismer i samhället som exkluderar personer med en funktionsnedsättning. Vid sidan om GILs CP-truck bjöd utställningen på flera exempel på design som problematiserade samhällets normer och där föremålets användbarhet var underordnad budskapet.

En annan aspekt av den normkreativa formgivningen var design som satte mångfald i fokus och som beaktade olika kroppar och användare. Ett exempel på detta var Iman Aldebes formgivning av hijabs för polisen, armén och brandkåren, eller Louise Lindroths klädkollektion ”jeans for a seated body” som är anpassad för personer som använder sig av rullstol. I båda fallen står funktionen och användbarheten i fokus.

Och det är just funktionen och användbarheten tillsammans med föremålets skönhet och/eller nyskapande form som i mitt tycke gör design intressant. All normkreativ design är dessvärre inte alltid inkluderande och en normbrytande idé behöver inte ge upphov till en normbrytande form. Samtidigt som många föremål på utställningen Norm Form på ett fint sätt problematiserade och utmanade normer inom formgivning samt introducerade design som inkluderade olika slags kroppar, utgick formgivningen av den ändå från en funktionsnorm och en normbesökare.

Utställningsarkitekten hade i sin iver att vara nyskapande och normkreativ frångått all god praxis gällande tillgänglighet. Genom denna miss motverkade utställningens design dess fina och ambitiösa avsikt – att utmana normer och vara inkluderande. Normkreativ liksom all annan god design bör  bygga på funktionalitet och tillgänglighet. Och här ligger också den stora konstnärliga utmaningen.

Rita Paqvalén
är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla

Till basinkomstens försvar

Jag hade gått och väntat på att Vänsterförbundet skulle komma med en basinkomstbomb inför riksdagsvalet 2019, och till och med varit lite förvånad över att temat varit så frånvarande i partiets retorik under det gångna året. Med drygt fyra månader kvar till valet kom så beskedet i dag (eller egentligen läckte Li Andersson det redan i går): Vänsterförbundet driver på en basinkomst på minst 800 euro i månaden. Det är ett ambitiöst och modigt mål, samtidigt som det är relativt dödfött på kort sikt utan SDP:s stöd, även om de rödgröna skulle ta en brakseger i valet, eftersom sossarna hårdnackat har motsatt sig en basinkomst, och driver en alldeles egen, graderad grundtrygghetsmodell.

Basinkomsten har långsamt men säkert blivit allmänt accepterad inom de finländska vänsterkretsarna, men internationellt väcks också från vänsterhåll hård kritik mot modellen. En av de mest högljudda basinkomstmotståndarna inom radikalvänstern är den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, som publicerat flertalet artiklar med en rad kritiska synpunkter. I korthet kan de sammanfattas i fyra huvudkategorier:

  1. Basinkomsten blir antingen otillräcklig, om den utbetalade summan är för liten, eller för dyr om den utbetalade summan är stor.
  2. En basinkomst är en kapitulation inför kapitalismen, eftersom den överger tanken om att folket ska kontrollera produktionsmedlen.
  3. Basinkomsten leder till en splittrad arbetsmarknad, mer icke-traditionella anställningsförhållanden och lägre löner.
  4. För att basinkomst ska fungera, måste hela vår inställning till arbete förändras, inte bara inställningen till grundtrygghet.

Som motförslag brukar basinkomstmotståndarna för det mesta framföra en kombination av förkortad arbetstid, sysselsättningsgaranti och negativ inkomstskatt.

Kritiken mot basinkomsten ska inte avfärdas lättvindigt – det finns många modeller för basinkomst, och att vissa av dem ivrigt omfamnas av högern borde vara nog för att vi ska vara på vår vakt. Basinkomsten är också ett oprövat koncept, vars funktionalitet och följder vi inte i detalj kan förutspå. De försök som har gjorts har haft positiva utfall, men de har för det mesta varit för småskaliga och kortvariga för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser av dem. Men det finns också svar på kritiken.

För det första är vänstern rätt enig om att den enda basinkomst som är värd att tala om är en som är stor nog för att verkligen täcka alla basbehov, det vill säga just Vänsterförbundets förslag på 800 euro eller högre. Argumentet att det skulle bli för dyrt haltar: det går inte att göra några realistiska modeller utgående från nuläget, eftersom en basinkomst i sig skulle förändra människors beteende och omständigheter på ett grundläggande plan. De experiment vi har sett i liten skala har ändå givit vid handen att basinkomsten – om inte betalar tillbaka sig, så åtminstone leder till att mottagaren kostar samhället mindre på grund av av betydligt förbättrad livskvalitet. De kalkyler som förfasar sig över kostnaderna tar i allmänhet inte det här i beaktande. En progressiv beskattning uppåt (som Vänsterförbundet förespråkar) fungerar dessutom på samma sätt utjämnande ekonomiskt som den negativa inkomstskatt som många basinkomstmotståndare vurmar för. Skillnaden är att en universell basinkomst är mindre byråkratisk, och att en negativ inkomstskatt är ett påfund som Milton Friedman kom med för att undvika att de rika beskattas hårdare i en fungerande välfärdsstat.

Sedan finns oron för hur det går med arbetet: kommer folk att förslappas och inte gå på jobb? Alla experiment som gjorts pekar snarare mot det motsatta, det vill säga personer som varit arbetslösa börjar antingen aktivera sig med frivilligarbete eller börjar ta deltidsjobb. Personer som varit i någorlunda normal anställning har inte slutat jobba. Visserligen är sådana här försök inte helt pålitliga, eftersom mottagarna vet att projektet bara pågår ett par år, men det centrala är att de projekt som gjorts har pekar på att basinkomsten är sysselsättande snarare än förslappande.

Sedan till den mer filosofiska frågan, om huruvida basinkomsten är en kapitulation inför kapitalismen, en poäng som speciellt framförts på Jacobins sidor. Jacobin är en fantastisk tidskrift, men jag tycker ibland att den sitter fast i en lite dammig gammelmarxism. Jag menar, handen på hjärtat: hur många här tror att vänstern i USA, Tyskland, Sverige och Finland inom en snar framtid kommer att resa sig och ta kontroll över produktionsmedlen? Ur en strikt marxistisk synvinkel är basinkomsten visserligen något av en kapitulation, men rent konkret måste vi fundera på vilka som är våra alternativ. Och här kommer vi fram till en kärnfråga, nämligen frågan om hur vi ser på arbetet.

De som propagerar mot en basinkomst säger att det inte räcker att vi förändrar vår syn på grundtryggheten, utan att vi förändrar hela vår syn på arbete. Men som jag ser det, är det här inte ett argument mot basinkomst, utan just en av poängerna med basinkomst. Vi har ett samhälle i dag som i princip tvingar oss till effektiverat heltidsjobb för att vi ska nå det kapitalistiska målet på fortsatt ekonomisk tillväxt. Allt fler kalkyler säger i dag att automatiseringsspöket är byggt på falska premisser, och att efter en övergångsperiod för personer över 50 i administrativa uppgifter, kommer antalet sysselsättningstillfällen inte att sjunka, utan däremot kanske till och med öka. Basinkomstmotståndarna köper alltså inte argumentet att vi måste ge upp kravet på full sysselsättning på grund av automatisering och digitalisering, och vill som sagt hellre införa en allmän sysselsättningsgaranti. Men är det här verkligen rätt väg att gå? Det som de ovan nämnda kalkylerna egentligen säger är nämligen att automatiseringen kan skapa fler jobb om det är det vi vill ha.

Det som högern och vänstern länge kunnat enas om är nödvändigheten av att “skapa jobb”. Men ur en bredare samhällelig synvinkel inställer sig frågan om huruvida det i längden är en önskvärd utveckling. Som Jan Otto Andersson, en av basinkomstens anfäder i Finland, skrev i sin kolumn i senaste Ny Tid, borde fokus vara inriktat på att se till att alla kan leva ett drägligt liv utan kravet på ekonomisk tillväxt i den rika världen. Kravet på fler arbetstillfällen och full sysselsättning leder också till två möjliga slutscenarier. Det första är en ökad lyx- och skräpkonsumtion som ytterligare tär på planeten i tillväxtens namn. Den andra är den gamla sovjetiska modellen, där det, lite tillspetsat, krävdes fem expediter för att sälja ett paket mjölk i affären, en som tog emot beställningen, en andra som tog ner tölken från hyllan, en tredje som hämtade den till disken, en fjärde som tog betalt och en femte som skrev ut kvitto.

Förespråkarna av fortsatt tillväxt och full sysselsättning tar inte i beaktande att detta krav i praktiken leder till fler skitjobb och mer fattigdom, att vi spelar kapitalismen i händerna genom att fortsatt hålla fast vid tanken på heltidsjobb som det allena saliggörande för existensberättigande. Vidare tar detta tänk inte i beaktande vår tids stora damoklessvärd, det vill säga klimatförändringen, som snarare påbjuder att vi arbetar mindre för att producera mindre — mindre produkter, mindre utsläpp, mindre avfall. För att parafrasera Andersson, så borde frågan inte vara hur vi ska få alla sysselsatta, utan hur vi kan fördela världens resurser så att vi får ett fungerande samhälle utan att alla behöver arbeta.

En basinkomst kan ha negativa effekter på arbetsmarknaden, med mer snuttjobb som följd, en mer splittrad arbetsmarknad och en svagare fackrörelse. Men en tillräckligt stor basinkomst ger oss också ett kraftfullt vapen att sätta emot, nämligen möjligheten till arbetsvägran. Det ger inte den fattiga möjligheten att ta kontroll över produktionsmedlen, men den utvecklingen ser jag inte att är på kommande i något annat scenario heller, Medan vi väntar på den dagen, kan basinkomsten ge den fattiga möjligheten att ta kontroll över sitt liv, vilket i det långa loppet väl är marxismens grundidé?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Vintern kommer med Kone-ångest

Otso Harju
Otso Harju.
För många som håller på med konstrelaterat är hösten en tärande tid. September till december är då största delen av årets stipendier ansöks och/eller annonseras. Speciellt ångestfylld är ansökningen från Konestiftelsen (vars resultat offentliggörs om en dryg vecka). Kone har mest pengar att ge, ”alla” söker, och stiftelsen är känd som den mest kreativa fonden i Finland. Där andra aktörer kan ibland anses unkna, går vilda vandringssägen om konstprojekt som Kone (lär ha) understött: Mannen som fick pengar för att rida en häst runt om Finland; personen som bad bedömarna själva fylla i hens ansökan som de bäst ansåg; personen som skrev sin ansökan från en ankas perspektiv. Äntligen någon som förstår. Och ren fakta är att bland dem jag känner, har Kone utan tvivel understött fler storskaliga, kreativa konstprojekt än någon annan instans*. Tävlingen är hård men de potentiella belöningarna är stora. Jag är på många sätt så glad att Kone finns, men problemet är att sättet som vi hanterar ansökningarna går emot den gemensamhet människor annars försökt skapa.
För bland (halv)ungt konstfolk i Helsingfors har ‘att jobba tillsammans’ varit det alla talat om de senaste åren. Kollar du på valfri händelse eller publikation kommer du antagligen att stöta på något kring ’empati’, ‘solidaritet’, eller ‘att stötta varandra’. I en prekär, extremt tävlingsinriktad värld där de flesta lider av någon form av mental ohälsa, har åtminstone vissa försökt göra det coolt att vara snäll, att dela med sig av resurser och know-how, och skapa alternativa utrymmen. Detta är kanske den bästa idén någonsin. Men varje höst slår stipendieansökningarna kilar människor emellan.

Samma problematik med för många smarta människor och för få stipendier finns ju självklart även exempelvis inom universiteten. Det som gör det extra jobbigt inom konstvärlden är att alla känner till vad de andra jobbar med, och att det inte finns lika klara indelningar i fält med egna pengapotter. Detta betyder att alla dina vänner även är dina värsta medtävlare. Och man kan förstå att någon känner sig skit då kompisen fått pengar och man själv inte gjort det. Hur mycket man än intalar sig att finansiell ersättning inte har något att göra med hur bra man är på något, är det extremt svårt att alltid orka tro på det – i synnerhet då hyror ska betalas och du har så svår ångest att du inte kan sova om natten. Avundsjuka är ingen vacker känsla, men under bra förhållanden borde den kunna bearbetas på icke-dömande och konstruktiva sätt.
Men, som så ofta händer vänder sig frustrationen, rädslorna och bitterheten inte mot det som orsakat problemet – i detta fall tävlingen – utan mot dem som är i en lika dålig situation som en själv. Det riktiga problemet, bristen på pengar och utrymmen, verkar överlägset svårt och i stället går man in för ett själviskt överlevnadstänkande: ”Jeder für sich und Gott gegen alle (tack Werner Herzog). Solidaritetsideal slängs i papperskorgen när någon frågar en om den får läsa ens ansökan från förra året för att kunna prestera bättre i år. Människor sitter på sin egen tragikomiska skatt. Småaktiga saker viskas på vernissage. Man bär på bitterheten och vänskaper blir ansträngda. De som i sin tur råkar få pengar känner sig ofta extremt skyldiga och skäms för att berätta om stipendier för andra. Människor tävlar allt hårdare. Det hela luktar klassisk söndra och härska-strategi.

Överlag är det väldigt intressant att det som i grund och botten är en multinationell hissfirma är den mest progressiva av de etablerade konstaktörerna i landet. För att upprepa: Kone stöder fantastiska saker. Och samma situation verkar gälla på den akademiska sidan, där mängder av politiskt radikala forskningsprojekt som universiteten själva är för konservativa eller fega för har plockats upp av Kone. Vad som gör dem ännu intressantare, och därför en meningsfull samtalspartner, är att de själva också ser sig som en lite coolare stiftelse.
Allra klarast märks det i sloganen ”Rohkea avaus” (ett modigt initiativ): Kreativitet, att våga, att komma med något nytt och oväntat är det som betyder mest, inte nödvändigtvis dina andra ”meriter”. Om du verkar ha något viktigt att säga kan de bekosta det, oberoende av vem du är, det är tanken. Kollar du deras hemsida är den full med intressant content, som signalerar ”rätt” saker. Stiftelsen bryr sig, både om fälten och människorna de understöder. Få andra fonder ger stipendiemottagarna tillgång till liknande månadslöner, nätverk och utrymmen. Genom att motta understöd blir du på sätt och vis del av en samhörighet och kan nu stolt bära titeln modig intiativtagare. Du är framtiden.
Samtidigt gör den höga mysfaktorn det himla svårt se kritiskt på det hela. Det är lätt att glömma bort att den mindre betoningen på klassiska meriter inte automatiskt gör stipendieprocessen demokratisk. För nervösa människor (som jag) är den avskalade ansökan en orsak till lika stor ångest varje år: ”Förklara på femhundra tecken varför ditt projekt är ett modigt initiativ”. Förklara på femhundra tecken varför du borde få äta nästa år. Det hela påminner om det amerikanska TV-programmet Shark Tank, där företagare på en kort tid ska pitcha en tillräckligt imponerande businessidé för att panelen av riskkapitalister ska nappa på den. För att kunna göra det, för att kunna låta intressant på 500 tecken, måste du kunna tala ett visst slags språk. Sudda ut verklighetens mångtydighet, projektets komplexitet, och din egen extrema osäkerhet. Detta är inte stunden att vara överrumplande ärlig och berätta om hur uppfuckad du egentligen är. Här vill vi ha självsäkerhet och vision, humor och samhällelig relevans på 70 ord.
Om du inte rör dig i rätt kretsar från början, kommer du antagligen inte att göra det efteråt heller, men på ytan ser allt väldigt fint ut. Retoriken kan ses som en del av den större trenden med ”trevliga arbetsgivare”, à la arketypen Google. Det handlar om en slags killing with kindness, att vara så schyst att arbetstagarna börjar känna något slags tacksamhetsskuld gentemot arbetsgivaren. ”Tänka sig att lilla jag får hålla på med konst och ännu få betalt för det.” Poängen är att ingen någonsin borde behöva tänka så. Du jobbar och ditt jobb är värdefullt – ja, till och med om du är konstnär. Du ska aldrig behöva vara tacksam för ett stipendium, desto mer än någon annan arbetstagare behöver känna en tacksamhetsskuld gentemot sin arbetsplats. Alla har rätt till ett drägligt liv. Du ska heller aldrig behöva vara rädd för att tala om din arbetsgivare eller om potentiella problem inom organisationen. Och, kanske viktigast att komma ihåg: dina vänner är dina vänner, inte dina konkurrenter.

Talar man med människor från andra länder, blir det klart hur speciellt det är att aktörer att Kone finns. På de flesta andra ställen finns inget motsvarande på denna skala. Men den politiska diskussionen får inte reduceras till ”Så skulle du då hellre inte ha något alls?”. Vi kan bättre än så. Det är själva tävlingssystemet, dess etiskt tvivelaktiga grund och dess emotionellt splittrande effekter som måste ifrågasättas. Vad som är roligt med Kone är att om de mot förmodan skulle läsa denna text, skulle de antagligen gilla den. För ju mera metakritik de kan inkorporera, desto mera progressiva blir de.
Det ligger på allas vårt ansvar att försöka omforma konsten till något mera solidariskt. I praktiken betyder detta att dela på pengar, kunskap och arbetsmöjligheter. Att gemensamt processa sina osäkerheter och rädslor, och bjuda in i stället för att rangordna. Att inte kasta andra framför bussen för att själv komma framåt. Det låter självklart, men är inom konstvärlden långt ifrån det. Och, om stiftelser med ambitioner på att vara nyskapande vill medverka i att forma ett rejälare konstfält, borde de övergå till modeller som inkorporerar, framför allt, en splitting av utdelningsprivilegiet. Detta är normen för exempelvis feministiska människorättsfonder: I stället för att dela ut pengarna själva, ger de ut större summor som sedan delas vidare av mindre, icke-institutionella aktörer som bättre vet vad som behövs och är gynnsamt för gräsrotsnivån. Lotterisystem är en annan prövad demokratiserande metod. Dessa löser självklart inte problemen, men är ett steg mot det bättre.

Den sjunde december är, vad som än händer med ens ansökan, i grund och botten en lättnad för alla.  Åtminstone behöver man inte ha ångest för det här igen förrän nästa augusti.

Otso Harju

är genusvetare och konstskribent

*Det är också intressant hur starkt det känns som att man måste först bevisa att man är ’tillräckligt bra’ för att få stipendier enligt de nuvarande reglerna för att kunna säga något om dem. Tankesättet är inte speciellt långt borta från den före detta VD:n som sedan gjort bot på sig och nu predikar på inspirationsevenemang om vikten av socialt ansvar. Han kan säga att pengar inte är allt för han har redan visat att han minsann kan göra pengar. Men: att ”lyckas” på ett problematiskt systems villkor borde aldrig vara ett krav för att få kritisera systemet.

Hur som helst, om jag inte fått pengar av ett antal fonder, inklusive Kone, skulle jag knappast skriva denna kolumn. Skulle för den delen inte hålla på med något kreativt överlag eftersom jag vore antingen  totalt pank eller överarbetad inom någon annan sektor.

Det korrekta filmspråket

Alfred Backa
Alfred Backa.
Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare