För ett knappt år sedan analyserade jag hur Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra stakade ut något av ett nyliberalt ekonomiskt manifest i sitt linjetal på partikongressen (Ny Tid 8/2024): I Thatchers anda bör staten krympas, individen ska främst rå om sig själv och inte förvänta sig att staten kommer till undsättning. Den ”socialistiska” välfärdsstaten skapar bortklemade, osjälvständiga människor.
Ett knappt år senare kan man se hur den här ideologin gått från retorik till konkreta politiska beslut. De drastiska nedskärningarna i olika bidrag är redan verklighet för olika mindre bemedlade grupper i samhället.
I vårens ramförhandlingar om statsbudgeten för de kommande åren kom regeringen överens om att skära ner ytterligare i den offentliga förvaltningen (sammanlagt handlar det om cirka 400 miljoner i årliga inbesparningar). Konkret innebär det att olika offentliga institutioner, som till exempel Institutet för hälsa och välfärd THL, tvingas minska på personalstyrkan.
Här förenas Sannfinländarnas främlingsfientliga ideologi med en nyliberal ideologi: fokuset på säkerhet får ytterligare resonansbotten i den främlingsfientliga retoriken om invandring.
I sitt linjetal förra sommaren ondgjorde sig Purra över den ”svällande offentliga sektorn” och efter vårens budgetförhandlingar återkom hon till den här retoriken på X (tidigare Twitter) när hon skrev att den svällande offentliga förvaltningen är något slags tabu (”Paisunut julkisen sektorin hallinto on jonkinlainen tabu”). Men hon fortsatte med att bedyra att nedskärningarna inte kommer att drabba ”polisen, gränsbevakningsväsendet eller domstolarna.”
Även om regeringens politik är långt ifrån lika extrem, för prioriteringsskalan ändå tankarna till den amerikanska filosofen och libertarianen Robert Nozicks (1938–2002) nattväktarstat där tanken är att statens främsta funktion är att skydda individerna mot yttre och inre säkerhetshot.
Här förenas Sannfinländarnas främlingsfientliga ideologi med en nyliberal ideologi: fokuset på säkerhet får ytterligare resonansbotten i den främlingsfientliga retoriken om invandring som utgör ett hot mot landets säkerhet och stabilitet – en retorik som Sannfinländarna odlat långt innan Jussi Halla-aho tog över partiet och svängde kursen högerut.
När jag gör research för den här kolumnen snubblar jag över en essä på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros sajt: Skribenten Alexandra Ivanov Hökmark kontrasterar en ”stor stat” mot en ”stark stat”. Argumentet är att Sverige misslyckats med statens viktigaste uppgift: att garantera säkerheten (en ”stark stat”), på grund av att man har satsat på en ”stor stat” med omfattande (felriktade) offentliga utgifter.
Begreppsparet fungerar också för att beskriva Purras ideologi. Hon vill inte ha en bortklemande stor välfärdsstat utan en stark stat där säkerhetsmyndigheterna garanterar lag och ordning.
Den här ideologin tar sig konkret uttryck i regeringens politik när de skär ner i den offentliga finansieringen för åtgärder som förebygger våld och oro i samhället, men ser till att det finns poliser och domare som sedan kan slänga människor i finkan.
