Den ungerska författaren László Krasznahorkai tilldelas Nobels litteraturpris 2025. På Ny Tids sidor kan du läsa Cecilia Hanssons intervju med författaren från 2017, Mats O. Svenssons recension av hans omtalade debutroman Sátántangó, och mycket mer.
Svenska Akademien tillkännagav idag att Nobels litteraturpris 2025 tillfaller den ungerske författaren László Krasznahorkai – ett inte alls optippat val, då Krasznahorkai funnits med på prisets kortlista i åratal. Han debuterade 1985 med romanen Sátántangó, som fortfarande är hans mest kända bok. Juryn berömmer hans ”fängslande och visionära författarskap som mitt i vår tids apokalyptiska terror bekräftar konstens kraft”. Hans litteratur har ofta beskrivits som postmodern och kännetecknas av långa oavbrutna meningar som flöder genom hans böcker. Krasznahorkai målar upp dystopiska mentala landskap kryddade med absurdism och groteskeri, och han har jämförts med bland annat Franz Kafka, Nikolaj Gogol och Herman Melville.
Krasznahorkai har fascinerat Ny Tids skribenter och recensenter i åratal, och vi har sammanställt en veritabel läsfest ur vårt digitala arkiv, med bland annat Cecilia Hanssons intervju med författaren, recensioner av hans första och hans senaste bok, samt en essä om Béla Tarr, som i sin filmkonst samarbetade nära med Krasznahorkai.
”Verkligheten var inte viktig för oss”
År 2017 publicerade den svenska författaren Cecilia Hansson intervjuboken Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa. I boken ingick bland annat en intervju med László Krasznahorkai, som Ny Tid fick tillåtelse att återpublicera. Hansson samtalar med Krasznahorkai om författarskap och politik och hans upplevelse av dubbelt svek före och efter östblockets fall. LÄS HÄR!
En dans med djävulen
Mats O. Svensson recenserade 2015 Krasznahorkais hyllade debutroman Satantango: ”Strukturerad som en cirkel sluter sig Satantango kring sig själv, som en orm som biter sin egen svans. Det är en total roman som innehåller och omfamnar livet i sin helhet, på samma gång tragedi och komik, löje och allvar. På samma gång otroligt sorglig som rolig.” LÄS HÄR!
Apokalyptisk prosa förtrollar världen
Samme Svensson recenserade också Krasznahorkais roman Motståndets melankoli: ”det är svårt att riktigt greppa vad Krasznahorkai vill säga oss men det är den oviljan att vara tydlig och enkel som bidrar till att Motståndets melankoli blir stor litteratur. Krasznahorkai förtrollar och avförtrollar världen i ett och samma trollslag, det är storslaget och karnevaliskt”. LÄS HÄR!
Fri jakt på vargar
Romanen den sista vargen recenserades år 2020 av Robert Myhreld, som kallade den för en sinnrik bok, och speciellt noterade författarens intressanta inställning till interpunktion: ”Det medvetna uteslutandet av punkter, dessa livsviktiga in- och utandningshållplatser är samtidigt fascinerande som en påminnelse om hur skriftspråket kan driva en människa till vansinnets rand”. LÄS HÄR!
Ett nyfascistiskt Europa i miniatyr
I fjol tog sig Andreas Holmström an den senaste av författarens romaner som översatts till svenska, Herscht 07769. Holmström skriver: ”Krasznahorkai har skrivit en i många stycken fascinerande roman. Det är ett nyfascistiskt Europa i miniatyr han skildrar, den lilla människans tillkortakommanden och strävanden. Och som sagt, en roman som är svår att lägga ifrån sig.” LÄS HÄR!
Béla Tarr, den saktmodige magyaren
Som grädde på moset tipsar vi också om Oliver Blomqvists essä om filmskapareb Béla Tarr, som samarbetade nära med Krasznahorkai. LÄS HÄR!
Vidare: I nästa nummer av Ny Tid bjuder Mio Lindman på en filmkolumn om Tarrs och Krasznahorkais filmer.
