Fri jakt på vargar

av Robert Myhreld

László Krasznahorkai är författare och filmmanusskrivare. Norstedts har givit ut fyra av hans böcker. Satantango och Motståndets melankoli är fantastiska. Seiobo där nere är annorlunda och fordrar en intensiv koncentration. Det medvetna uteslutandet av punkter, dessa livsviktiga in- och utandningshållplatser är samtidigt fascinerande som en påminnelse om hur skriftspråket kan driva en människa till vansinnets rand.

Interpunktionen är inte bristfällig. Tvärtom är den utomordentlig. Jag kan tänka mig att Hermann Broch, skyldig till Vergilii död, hade nickat gillande.

I Den sista vargen anammas samma skrivtekniska stil. Du behöver slira på handbromsen. Gör du inte det är bokens första del över på ett ögonblick. De två avslutande delarna vidgar den första och är mer konventionellt uppbyggda, vilket kan upplevas som tacksamt. Parafili utlovas. Kanske inte lika vanligt.

Det är en märklig berättelse. En gammal avdankad professor, en ”120 kg tysk” bosatt i Berlin med ”några oläsliga böcker, sida efter sida där tungsinta meningar staplades” på sitt samvete sitter på stammishaket Sparschwein – Spargrisen – och förtäljer för den ungerska bartendern en besynnerlig resa.

En dag får han ett brev han inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till. Han erbjuds av en stiftelse att företa en resa till Extremadura i Spanien. Till sitt förfogande kommer han att ha tolk, bil och chaufför. Mat och logi behöver han inte oroa sig för. Vad som förväntas av honom? Att han skriver. Om vad? Därom ges inga instruktioner. Arvodet kommer att vara ansenligt.

Han utgår från att det är ett misstag. Brevet måste ha kommit fel, men efter några samtal sitter han på ett flygplan. Han får höra att ”DÄR FINNS INGENTING.” Paradiset på jorden, som ni ser. Extremadura befinner sig ”utanför världen”; där finns blott utspridda stenekar, utspridda hus och ett och annat oansenligt samhälle. Ändå anas vid horisonten motorvägarna som likt likmaskar kommer krälande, förebådande landets undergång.

Det är en sinnrik bok. Sammanflätningarna av miljöbetraktelser, rum, tid och dialog flyter ihop på vis som för tankarna till Jaume Cabré. Den ställer frågor, svaren är påfallande frånvarande. Som det ska vara. Ändå finns där visdomar: ”Språket är vår smutstvätt” eller varför inte att allt han känner är fåfänga och förakt. Mot sig själv? Då är det ju bara fåfänga han talar om. Han frågar sig: Varför spottar människor? Det är en fråga jag ställt mig mången gång. Särskilt när det börjar bildas små jöklar vid spårvagnshållplatsen som folk tvingas vada runt i.

Den sista vargens död är vad som upptar hans sinne. Denna varg har mördats, avlivats eller skjutits, beroende på vem man frågar. Där förekommer en jägmästares enträgna kamp mot elementen, livet, tiden, tanken och den ofrånkomliga insikten. Eller är det galenskapen, upproret eller kallelsen? Perspektivet får avgöra. Vargen är kanske inte vargen i singular och vi påminns om hur det kollektiva minnet fungerar och hur människor kan upp- och innehålla säregna berättelser.

László Krasznahorkai är en av de trevligare nutida författare mina närsynta ögon vilat på. Den sista vargen ändrar inte det omdömet.

László Krasznahorkai: Den sista vargen. Översättning av Daniel Gustafsson. Norstedts, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.