Flow är en festival som väcker känslor. Och då inte bara positiva sådana – då Flow närmar sig brukar det också dyka upp memes på sociala media om Flow. De som stoltserar med att hata Flow verkar dock ofta ha en ganska snäv bild av vad hela festivalen går ut på – en bild som delvis bygger också på den mediahype som byggts upp kring till exempel hur folk klär sig. Men för varje år verkar det vara mera och mera ”vanligt folk” man ser där.
En sak som sällan tas upp är att Flow bygger långt på diversitet. Jag slås varje gång av hur brett utbudet är. Även om man kan tycka att tyngdpunkten i år låg på britpop, med både Suede och Blur på huvudscenen, så är det fantastiskt hur mycket annat festivalen har att ge, musikaliskt sett. Allt från hardcore-punk till jazz.
De som älskar att hata Flow verkar tycka att det är en festival för folk som vill göra sig speciella. Men mycket av det som festivalen bjuder på är nog inte någon konstig hipstermusik. Fast mycket ligger utanför mainstreamkategorin, så finns där nog också mycket som inte gör det.
Förutom musiken är ju Flow också en hel del annat. Där finns så väl konstinstallationer som bildkonst. Redan att spatsera omkring på området är något av en upplevelse, även om det kan blir lite frustrerande mycket folk mot kvällen (30 000 människor börjar vara i överkanten av vad området klarar av).
Hållbarhet och socialt ansvar
Flow satsar stort på hållbarhet. Att sälja rött kött eller fjäderfä är förbjudet och varje matförsäljare måste ha minst ett veganskt alternativ. Artisternas och personalens mat är helt och hållet veganskt. Dessutom donerar Flow pengar till Stiftelsen för naturarvet. Festivalen bjöd också på en paneldiskussion om hållbarhet.
Flow följer principerna för tryggare rum. Även om detta skulle kunna tas upp mera, så fanns det instruktioner för det på bajamajorna och det nämndes nu och då på scenen i korta ordadrag.
Flow visade också att de vill ta ansvar i och med att de sade upp samarbetet med Heineken – med väldigt kort varsel (ölen hade redan anlänt på festivalområdet och reklamerna byggts upp) – när det kom fram att Heineken fortfarande agerar på ryska marknaden.
Allt detta är nog knappast bara en fasad, utan det ser ut att finnas ett genuint intresse för att utveckla verksamheten mot ekologiskt och socialt hållbarare former. Så har Flow till exempel grundat ett forskningsprojekt tillsammans med ett företag som hjälper göra verksamheten hållbarare.
Det var också en positiv överraskning hur väl infrastrukturen fungerade. Bajamajorna hölls i någorlunda gott skick och det fanns tillräckligt av dem. Samma gällde maten och drycken. Även om man undvek den värsta trängseln och höll sig lite utanför, gick det ändå bra att se spelningarna och höra musiken.
Suedes Brett Anderson såg ut att njuta av att vara på scenen.
Synthpop, r&b, artpop och Suede på första dagen
Festivalen sparkade igång med Litku Klemetti Viihdeorkesteri på huvudscenen. Förutom det vanliga bandet fanns det en stråkkvartett och blåsinstrument med på scenen. Sanna ”Litku” Klemetti är redan en van uppträdare, med sju album under bältet, vilket nog också märks. Det fanns inga tecken på nervositet trots den stora scenen och den relativt stora publiken. Själv har jag dock tyckt mera om intimare spelningar med Litku Klemetti, på mindre scener. Nu lät soundet nästan för slipat.
Modem spelade på den relativt lilla Frontyard-scenen och stämningen var bra. Att spela i början av fredagskvällen kan vara otacksamt, då de flesta dyker upp först senare, men spelningen drog nog relativt bra med publik till sig. Modem är en synthpopduo, men med tillägg av gitarr och saxofon. Duon består av Ty Roxy och Ville Valavuo, vilka båda har en mängd andra band bakom sig. Det låter fräscht med finskspråkig sång och musiken känns hemgjord, men på ett välmenande sätt!
Kelela gjorde ett intryck med sin sårbara och känsliga – men samtidigt väldigt starka – r&b, med inslag av så väl ambient som triphop. Hon gav tidigare i år ut sin andra skiva, sex år efter debyten. En annan nyhet – för mig, åtminstone – var bandet Jockstrap, som spelade sent på kvällen. Musiken bör väl räknas i kategorin artpop och beskrevs av en festivalbesökare som en blandning av Regina Spektor, Florence and the Machine och elektronisk musik. En sillsallad av genrer, men det fungerade väldigt bra.
Det band vars t-skjortor jag såg mest av bland festivalfolket var nog Suede. Det var tydligt att många hade köpt fredagsbiljetter enkom för deras spelning. Även bandet hade klart för sig vad det var publiken ville ha – hitlåtar från 1990-talet. Spelningen var dock livskraftig och publiken var med på noterna. Det syntes tydligt att bandet själva njöt av uppträdandet – Brett Anderson slängde sig till och med in i publikhavet i vid ett tillfälle.
De för Devo typiska, röda plasthattarna syntes bland festivalbesökarna på lördagen.
Lördagen kulminerade i Devo
På lördagen var det dags för det väldigt hypade bandet Kissa att spela. De har fått ett rykte om sig och sägs återgå till rock’n’rollens rötter. Influenserna hittar man i glamrock och äldre finsk rock, men med något av ett popstuk över det.
En av de mest intressanta grupperna på lördagen var nog duon The New Boyfriends. Det här ”bandet” spelar inte musik i traditionell mening, men ljud ger de ifrån sig. Scenen, som var inne i Kattilahalli, var fullproppad med diverse metallskrot, samt bland annat en betongkvarn. Sedan gick ”spelningen” ut på att bandets två medlemmar bankade på och slängde omkring sig metall i en kaotisk glädje. Verkligen uppiggande att se på. Här kan man tala om ett helt konkret ”metall”-band!
Om fredagen markerades av Suede-t-skjortor, så syntes det många Devo-hattar under lördagen. Hatten är en form av trapstegskupol av plast i grannröd färg. Det syntes både köpta och helt klart hemgjorda sådana. Devo grundades redan för 50 år sedan, men det syntes inte i något avtagande i takten. Visuellt tar bandet inspiration från camp-scifi, som det blandar med en egensinnig, surrealistisk form av humor. Under den över en timme långa spelningen fick vi höra flera av bandets hittar, så som Whip It, Freedom of Choice och Mongoloid. Det var uppfriskande att höra att bandet också tar ställning till klimatförändringen och den tilltagande extremhögern.
Nu Genea Live Band bjöd på en blandning av genrer, så som disko, elektronisk musik, funk och så vidare. Det var skönt att bara dansa lite och lyssna till deras groove.
Ett band som många klart hade väntat på var australiensiska Amyl and the Sniffers. Då bandet grundades år 2016, skrev de och spelade in sin första EP inom 12 timmar från bandets grundande. Musiken är relativt primitiv punk med massvis av energi. Publiken var vild och det blev till och med en del crowdsurfing. Sångerskan Amy Taylor var i form, men tyvärr började låtarna kännas lite repetitiva mot slutet av den en timmes långa spelningen.
Amyl and the Sniffers öste på med energi.
Plock från söndagen
Under söndagen får även minderåriga tillträde till Flow och då finns det också program för barn. Backyard-scenen är helt tilldelad barnvänligt program fram till klockan fem. Konceptet verkar funka bra och det verkade som att barnen trivs. Många barnfamiljer valde också att se det mer ”vuxna” programmet, så som till exempel den finska r&b -artisten Pihlaja. Trots sin unga ålder har hon redan gett ut två album.
Flow har också alltid mycket högklassig jazz, vilket ofta glöms bort då man talar om festivalen. The Poet 2 Orchestra spelade på Balloon 360° -scenen, som är en rund scen med publik på alla sidorna. Bandets musik bygger kring pianisten Olli Ahvenlahtis klassiska album The Poet (med bland annat hitlåten Grandma’s Rocking Chair), som spelades in med gruppen Made in Sweden 1976, men vi fick också höra fina, nya låtar.
Holländska Mauskovic Dance Band bjöd på en rolig och mycket dansbar blandning av karibiska rytmer, disko och till och med lite punkinfluenser. Ett annat band med punkinfluenser var High Vis, från London, som spelade en lite udda blandning av hardcore och britpop, men det fungerade förvånansvärt bra. De skämtade om att de vanligtvis har cirka 20 åskådare på sina spelningar, så det måste ha varit en upplevelse för bandet själv att uppträda för en större publik.
Christine and the Queens har fått väldigt goda recensioner för sina skivor och spelningen var väldigt fångande. Christine, eller Héloïse Adélaïde Letissier, är både dansare och musiker. Det var teatraliskt och dramatiskt, och tankarna gick, trots stora skillnader i själva musikstilen, emellanåt till artister som Nick Cave eller Iggy Pop. Genremässigt rör sig musiken i olika sfärer, som artpop, elektropop eller helt enkelt pop, men Christine (eller Chris eller Redcar som han också har kallat sig) definierar den som ”freakpop”.
Under söndagen passade många på att ta med sina barn på Flow.
Blur rundade av
Kvällen och därmed hela festivalen rundades av med en 95 minuters spelning av Blur (se översta bilden), som inte har uppträtt under de senaste åtta åren. Det blev hitlåt efter hitlåt och fansen dansade och sjöng med. Stämningen var god, trots att jag hade väntat mig lite mera energi av bandet. Men publiken, som i det här skedet till stor del var medelålders, verkade vara mer än nöjda med spelningen. Efter spelningen skingrades folk snabbt i natten.
Flow-festivalen gick tidigare stort ut med att det i år blir sista gången den arrangeras i Södervik. Under sommaren kom det dock besked om att festivalen skall få fortsätta på samma ställe fortfarande nästa år. Eftersom området fungerar så bra, så får vi hoppas på att ytterligare ett sådant besked kommer nästa år!
Foto: Flow Festival/Konstantin Kondrukhov/Riikka Vaahtera
