Antti Hietalas och Erik Söderbloms Oikeusvaltio på Esbo teater är en välsvarvad och fräsch föreställning där rättssalsprotokoll avslöjar människan i all hennes komplexitet.
Tingsrätten är som en myrstack av öden. Ett efter annat spelas skådespel upp, skådespel om liv och död, tragedier och glädjeämnen, katastrofer, misär, snedsteg och misstag, men också om det lilla vardagslivet i byråkratins labyrinter. Åtminstone är detta fallet i föreställningen Oikeusvaltio (”Rättsstaten”) på & – the artist formerly known as Espoon teatteri – eller formerly Esbo stadsteater.
Pjäsen är skriven av Q-teatteris långvariga konstnärliga ledare Antti Hietala och regisserad av Esbo teaters avgående chef Erik Söderblom. Föreställningen representerar den i Finland relativt ovanliga dokumentärteatern, och utgår från, enligt infotexten, slumpmässigt utvalda rättegångsprotokoll från Västra Nylands tingsrätt i Esbo.
Enkelt och fungerande
Scenografin är avskalad – i centrum står en stålbur, det är kundbetjäningen på tingsrätten. Som för att illustrera den obekväma byråkratin är luckan satt i midjehöjd, så alla som vill utföra sina ärenden, samt rådgivarna inne i buren, måste stå dubbelvikta för att kunna kommunicera med varandra. Annars är det inte mycket på scenen. Ett par dörrar på varsin sida av scenen och två podier som snyggt inkorporeras i handlingen på olika sätt. Det är enkelt och fungerande, och lämnar utrymme för berättelserna att ta plats. På bakfonden projiceras videosnuttar från vad som förefaller vara övervakningskameror. De hjälper till att sätta stämningen, men föreställningen hade klarat sig utan dem – de tillför egentligen inte något.
En blandad grupp av proffsskådespelare och amatörer får i uppgift att i flertalet olika roller rulla upp en kavalkad av berättelser, till största delen direkt citerade ur domstolsprotokollen. Här möter vi höga och låga, döda och levande, offer och förövare. Vissa av historierna bjuder på djup tragik – flertalet mord och dråp spelas upp för publiken. Den unga kvinnan som under ett slagsmål stryper sin kompis med ett avskuret bilbälte, den missbrukande mannen som förnedrar och knivhugger sin hustru, gängmedlemmarna som skjuter en annan medlem, och den funktionsnedsatta man som slår ihjäl sin kompis med en stekpanna för att komma åt hans pengar. Men här finns också en äktenskapsregistrering, fortkörningsböter, vräkningar, tillstånd och rådfrågningar – den stora lilla människans stora lilla vardag.
Oikeusvaltio är intressant såtillvida att den varken driver en tes eller har något centralt drama för åskådaren att följa med.
Ecce homo
Med imponerande samstämmighet och precision fungerar ofta flertalet av skådespelarna som en klassisk grekisk kör och läser upp domstolsprotokollen genom megafoner. Den Officiella Sanningen basuneras således ut, opersonligt, kallt och absolut. Men, påminner föreställningen, bakom varje paragraf och domslut finns en komplex, snårig, smutsig och ibland obegriplig verklighet. Brottstycken ur denna verklighet spelas upp av skådespelarna mellan protokollsuppläsningarna – till viss del baserat på själva protokollen, men till viss del, får man anta, fritt fabulerat av Hietala.
Oikeusvaltio är intressant såtillvida att den varken driver en tes eller har något centralt drama för åskådaren att följa med. Den handlar inte om rättshaveri eller den lilla människans kafkaeska liv i byråkratisamhället. Den handlar inte om lagstiftning eller rättspraxis, om samhällets olycksbarn eller om svårigheten att skipa rättvisa. Samtidigt handlar den om allt detta genom att den till synes slumpmässigt (naturligtvis är det en chimär) spelar upp alla dessa livsöden för oss. Vad vi tar med oss av allt detta är antagligen högst personligt.
I grund och botten är Oikeusvaltio en föreställning om människan, i alla hennes outgrundliga former. Jag känner igen granntanten som mest av allt bara verkar vilja prata utan att egentligen ha något att säga och han som har samlat på sig alla dokument från alla föreningar han varit inblandad i under 50 års tid – för de kan ju någon gång behövas. Men också de trasiga, olyckliga individer som varken kan leva med eller utan sina närmaste, som fastnat i ett träsk där varje steg sjunker djupare och djupare ner i gyttjan av missbruk, mental ohälsa, dåligt självförtroende, utsiktslöshet och fattigdom. De må sedan vara mördare eller offer, alla är de på ett sätt eller annat offer för livet, offer för sig själva.
Inte tung
Trots de ofta tunga ämnena blir Oikeusvaltio under sin ena 90 minuter långa akt aldrig betungande. Föreställningen bibehåller en brechtiansk Verfremdung och en allerstädes närvarande glimt i ögat, utan att fördenskull göra sig lustig på de allvarligare ödenas bekostnad. Hietalas dramatisering är flyktig på ett positivt sätt – den rör sig snabbt framåt utan att dröja länge vid enskilda fall, men känns trots det inte förhastad eller mer ytlig än den är tänkt att vara. Ibland utspelar sig flera scener på samma gång, med repliker flätade om vartannat, utan att det någonsin blir mer förvirrande än vad det är meningen att det ska vara. Erik Söderblom är van vid att regissera stora uppsättningar och hans operaerfarenhet kommer väl till pass i detta ensembleverk. Amatörerna i uppsättningen är imponerande väl drillade och föreställningen lever på sin utsökt utstuderade rytm.
Det är knappast världsomvälvande eller i traditionell bemärkelse stor teater. Jag är inte uppfylld av nya insikter eller revolutionär glöd då jag lämnar teatersalongen. Det här är en föreställning som är större under själva skådespelets gång än efteråt, eftersom man hinner tänka så många tankar om människan, samhället och livet under dess en och en halv timmes speltid. Sedan kan man stiga upp och promenera till metron och åka vidare, vidare bland människor i samhället och livet.
& (Esbo teater): Oikeusvaltio. Regi & scenografi: Erik Söderblom. Manus: Antti Hietala. Ljus & scenografi: Kaisa Salmi. Ljud & musik: Antti Puumalainen. Dräkter: Silvia Jurvansuu. Video: Paula Fernanda Guzman Figueroa. På scenen: Heikki Ellilä, Anna Heiskari, Kaarina Holm, Jukka Kaleva, Antti Laukkarinen, Irina Ljan, Oppo Nyrövaara, Tuomas Peltola, Lukas Priklopil, Oona Pätäri, Maija Rissanen, Sanni Sahlberg, Kheba Touray, Arno Vilos. Spelas i Revontulisalen till den 5 maj.
Foto: Darina Rodionova
