Martin Hägglund bortser i sin bok Vårt enda liv från den religiösa traditionens tankar om befrielse, skriver Tomas von Martens.
Om vi ska leva meningsfulla liv och om världen ska bli en bättre plats för så många som möjligt, måste vi sluta vänta på Messias och vi måste sluta underordna oss en yttre auktoritet, en Gud. Ungefär så kan man summera Martin Hägglunds budskap i hans omtalade bok Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet (på svenska 2020/originalutgåvan på engelska 2019). Hägglund är professor i litteratur vid universitetet i Yale i USA. Han växte upp i Stockholm och Ångermanland, men bor numera i New York. The Guardian har beskrivit hans bok som ”en ofantligt ambitiös förening av filosofi, andlighet och politik”, och förlaget beskriver boken som ”det första stora existentiella filosofiska verket det här århundradet”.
På så gott som varje sida formulerar Hägglund slående och insiktsfulla kommentarer som känns djupt sanna och som fick mig att ifrågasätta många av mina egna mest centrala existentiella övertygelser.
Hägglund diskuterar och analyserar flera välkända kristna tänkare och författare som Augustinus, Kierkegaard, C.S. Lewis och Martin Luther King. Hos dem alla hittar han sådant som tydligen ingen annan tidigare har märkt eller insett. Enligt de citat och referat som Hägglund lyfter upp var det helt världsliga omständigheter och hänsyn som motiverade dem, även om deras texter är inbäddade i en religiös vokabulär. Livet här och nu, bekymmer, sorger och praktiska överväganden, verkar ha haft den mest avgörande betydelsen för dem.
Livets ändlighet och begränsning i tid är enligt Hägglund en förutsättning för att vi som människor kan värdesätta något överhuvudtaget. Han finner formuleringar och argument som tydligt visar på en medvetenhet om livets ändlighet hos nämnda kristna förebilder och han visar att det är denna medvetenhet om det ändliga i livet som de facto ser ut att motivera deras tänkande och handlande. Trots alla religiösa formuleringar i deras skrifter, verkar insikten om den egna dödligheten vara det som har den allra största betydelse.
Hägglund förespråkar demokratisk socialism som samhällsideologi, vilket inte ska ses som synonymt med existerande former av socialdemokrati.
Samhällets högsta värde
Hägglund skriver om sig själv att ”om jag trodde att livet varade för evigt skulle jag aldrig kunna uppleva att mitt liv stod på spel, och jag skulle inte heller kunna känna behov av att göra någonting med min tid.” Han tar avstånd från den religiösa tanken att det verkligt värdefulla finns kvar även om allt ändligt liv utplånas. Samtidigt gör han ett medgivande och skriver att den sekulära tron inte är i sig tillräcklig för att leva ett ansvarsfullt liv: ”…den får oss inte automatiskt att förbättra villkoren i världen – men den är nödvändig för att motivera etiska, politiska och personliga åtaganden.”
Knausgårds författarskap är enligt Hägglund en sorts eloge till vardagslivets petitesser och visar att det är det vardagliga livet i all dess ”litenhet” och obetydlighet som egentligen skänker livet dess mening i smått och stort. Mest utrymme i Hägglunds bok får Marx och det visar sig att varken Marx beundrare eller kritiker har förstått vad det är Marx egentligen menade. Hägglund förespråkar bland annat ett kollektivt ägande som den enda vägen till ett helt jämlikt samhälle.
Marx har inte förebådat kapitalismens undergång som ofta postuleras, vad Marx egentligen menade är att det i kapitalismen finns inbyggt motsägelser och drivkrafter som motverkar varandra. Hägglund hittar hos Marx argumenten för sitt eget bärande ställningstagande: profit och tillväxt har gjort det han kallar för ”nödvändigt arbete” till det högsta värdet i våra samhällen, medan vårt högsta värde istället borde vara ”socialt tillgänglig fri tid”, vilket inte ska förväxlas med ”fritid”. Socialt tillgänglig fri tid innebär att det högsta värdet för våra samhällen och våra liv borde vara att alla människor ska kunna leva sina liv på ett meningsfullt sätt som berikar både deras egna individuella liv och samtidigt gagnar samhället och världen i stort.
Hägglund förespråkar demokratisk socialism som samhällsideologi, vilket inte ska ses som synonymt med existerande former av socialdemokrati. Socialdemokratiska partier talar för en ekonomisk fördelningspolitik, men så länge det bara handlar om fördelning av de ekonomiska resurserna mera rättvist i samhället, så är man fortfarande slav under kravet på profit och tillväxt i ekonomin. Samhällsanalysen måste gå mycket djupare än så, menar Hägglund.
Rättvisepatosets bibliska rötter
I min bokhylla hittade jag en oläst bok som på många punkter går i svaromål med Hägglunds tankar och teser: Jayne Svenungssons Den gudomliga historien – Profetism, messianism- & andens utveckling (2014). Svenungsson är professor i systematisk teologi med kompetens i religionsfilosofi, vid Lunds universitet. När jag läste Svenungsson fick jag äntligen en välbehövlig distans till Hägglunds avståndstagande från religion.
Hägglund anser att vi ”för att fullborda vår frigörelse måste övervinna alla former av politisk teologi, till förmån för det uttalade demokratiska erkännandet att det avgörande i livet är våra relationer till varandra”, och vidare skriver han att: ”…alla former av politisk teologi är antidemokratiska, eftersom de förutsätter att vi måste underordna oss en högre auktoritet än oss själva för att kunna hålla ihop som samhälle. Rörelsen mot demokratisk socialism är därför oskiljbar från övervinnandet av den politiska teologin, och bejakandet av vår sekulära tro.”
Svenungsson ”svarar” bland annat genom att ta upp en tes som en del tänkare och författare hyst, nämligen att förment sekulära ideologier som bär upp den västerländska moderniteten ytterst hämtar sin inspiration ur det judiska och kristna profetarvet. Hon citerar den brittiske politiske filosofen John Gray som konstaterar att ”…moderna revolutionära rörelser är en fortsättning på religionen med andra medel”.
Intressant är att tanken på ett ständigt framåtskridande mot en allt mera rättvis och bättre värld, verkar hänga ihop med den judiska och kristna tanken på att Gud handlar i historien och till sist även skall frälsa både människo-släktet och vår planet. Väntan på att Messias ska komma tillbaka innebär inte ett passivt tillstånd. Svenungsson visar att det profetiska löftet om en kommande förlossning (det vill säga befrielse) i alla tider har inspirerat människor till att revoltera mot orättfärdiga och förtryckande ordningar. Människans kall är att i sin jordiska vardag förverkliga den högre rättvisa som är historiens yttersta mål.
Rättvisa med stort R
Judendomens och kristendomens mera apokalyptiska och messianska arv genomgick tidigt en teologisk sublimering som en reaktion mot alltför vidlyftiga apokalyptiska visioner. Denna sublimering åstadkom att ”förkunnelsen om förlossningens förestående inbrott tonas ner till förmån för en pragmatisk historieteologi som i tidens varaktighet ser en möjlighet snarare än ett misslyckande”, skriver Svenungsson.
Den ofullbordade förlossningen får i en del av den rabbinska litteraturen ett egenvärde. Målet förskjuts ständigt och därigenom bereds människan en möjlighet att själv bidra till att förvandla historien och världen till det bättre. Enligt Svenungsson kvarstår det messianska löftet som ett ideal som människan för alltid är kallad att förverkliga. ”Den messianska tiden är nuets tid, en kvalitativt annorlunda tid som bryter in i tidens förment homogena förlopp och ställer människan inför möjligheten att i varje ögonblick utföra rättvisans verk i världen”, skriver Svenungsson.
Mellan olika antika profetiska skrifter i Gamla testamentet, uppstår en märkbar spänning enligt Svenungsson, mellan dem som företräder apokalyptiska visioner, och de av Gamla testamentets profeter, som inte strävar till att upphäva historien till förmån för en annan verklighet, utan istället siktar på att ”överskrida den rådande historiska ordningen i namn av en rättvisa som i sig aldrig låter sig inskränkas till någon bestämd historisk ordning”.
Enklare uttryckt handlar det senare profetiska synsättet om en Rättvisa med stort ”R”, den största tänkbara rättvisa, objektivt och optimalt, som vi ur mänsklig synpunkt kan tänka oss och som vi måste sträva efter, men som i verkligheten alltid transcenderar vår förmåga.
Också Svenungsson verkar ha ett gott öga till Marx. Varken hon eller Hägglund tycker att vi är klara med Marx. Tolkar jag Svenungsson rätt så har Marx rättvisepatos sina rötter i det judiska arvet. Hon hänvisar till den franska filosofen Jacques Derrida som sagt att religionen förblev ett seglivat spöke för Marx som ständigt brottades med sitt religiösa arv, men aldrig lyckades övervinna det. Enligt Derrida bygger Marx hela kritiska filosofi på en emancipatorisk struktur som ytterst hämtar sin näring ur ett profetiskt eller till och med messianskt arv. Detta trots hans oresonliga förkastande av religionen. Marx skrifter skriker stundom av de gammaltestamentliga profeterna Amos och Jesajas kraftfulla raseri mot samhälleliga orättvisor, menar Derrida.
Evighetslängtan och en tro på ett evigt liv hos Gud, utesluter inte en förmåga att leva i nuet, samtidigt som man är medveten om att det jordiska livet tar slut en dag. Evighetsperspektivet ger tröst, krafter och uthållighet för många. Många kristna har idag en agnostisk inställning till tanken på någon form av liv efter döden, men de känner sig ändå hemma i kyrkliga och kristna sammanhang. Människor med en religiös livshållning lever i ett korstryck av världsbilder och för många känns en naturalistisk verklighetsbeskrivning mera övertygande.
Världsförbättrare kan man vara både i en icke-religiös version à la Hägglund, eller i väntan på en Messias som inte verkar ha alltför bråttom med sin återkomst.
