Inbjudan. Så lyder namnet på teatergruppen Blaue Fraus föreställning som ges hemma hos privatpersoner runt om i Helsingfors och Esbo från premiären 17.11 fram till och med februari 2024.
Inbjudan. Ordet får mig att stanna upp. Det ligger liksom två motstridiga riktningar inkorporerade i det. Å ena sidan bjuda som med sin innebörd av meddela/erbjuda har en riktning från någon till någon annan, det vill säga inifrån – ut. Å andra sidan in som indikerar en riktning åt motsatt håll, det vill säga utifrån – in. Således finns redan i ordet inbjudan både ett möte och en potentiell konflikt. En tröskel, ska jag öppna min dörr eller inte? Känner jag mig fri eller tvungen?
Privatpersonen denna premiärfredag har valt att öppna sin dörr för oss, nio för hen okända människor, som en i taget droppar in och slår sig ner i de privata möblemangen. Det är som om det vore en hemmafest, en blind-date-hemmafest. Den anonymitetens sjal man kan svepa om sig på sin plats i en vanlig teatersalong finns inte här. Vi är individer för varandra och genom ett plötsligt telefonsamtal från Blaue Frau, som inte ännu är på plats, uppmanas vi till diskussion kring ett för kvällen specifikt tema. Vi sätter i gång. Att det här är ett experiment snarare än en föreställning, råder det ingen tvekan om. Så ringer dörrklockan. De som bjudit in sig att bli inbjudna anländer. Vitklädda från topp till tå stiger de in med alla för föreställningen nödvändiga tillbehör. Vi ombeds fortsätta diskutera och inte låta oss störas, men vi kommer av oss av det nya. Det är som om gruppen för en stund inte längre vet vem den är.
I en intervju för Hbl (14.11.23) säger Blaue Fraus Sonja Ahlfors och Joanna Wingren att de intresserar sig för vår oförmåga att ta in ny information, det vill säga sådan information som inte stödjer det vi redan tycker. Det är det fenomenet som är föreställningens kärna. Teatergruppens inträde i vår hemmatillvaro kan ses som en personifiering av sådan ny information, och deras helvita uppenbarelse konkretiserar osäkerheten om vad deras ankomst ska föra med sig. I den stund de kliver in genom dörren lever vi både fenomenet och frågan.
Runt oss byggs ett vitt tält. Vi ombeds flytta oss närmare varandra. Möblerna kläs i vitt. Nu är det en ny plats, en annan plats. Gitarrmusik och svagt kluckande vatten ljuder i bakgrunden. En Frau sätter papiljotter i håret på en annan. Stämningen är lugn och lite drömsk. Vi talar minnen från förr, om svunna tider. Steg för steg förstärks intimiteten och känslan av trygghet. Så nästa plötslighet, ett oljud som för tankarna till en k-pist, sedan en röst liksom från rymden: ”what does it take to change your mind?”, ”we don´t listen anymore”, sedan ljud av hjärtslag: vi, jag, i mötet med det utifrån kommande.
Rörliga bilder av rymden projiceras på de vita tältväggarna. Rösten fortsätter, men orden glider allt närmare icke-ord, stämningen går från trygghet till sönderfall. Så tänds ljuset och rymden släcks. Lättnaden liknar den som infinner sig vid en reklampaus i en skrämmande film. En talande gummifisk tar vid, här skall det serveras fakta från objektiv källa. Vi får veta allt som behövs om mänskligt fungerande, arbetsgruppen har gjort grundlig research, och jag tycker mig höra psykiater och hjärnforskare Anders Hansen inifrån fisken.
Men rymden, ljuden, fisken samt lite senare rörliga projektioner av undervattenshav får mina tankar att simma till lite andra vatten. Ordlöst i föreställningen hör jag begreppet abjektion.
Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker och feminist har med sitt begrepp abjektion kastat ett berikande ljus på vår svårighet att möta det främmande. Oftast har begreppet kanske använts gällande rasism och främlingshat, men jag tänker att det lika väl kan appliceras på information vi inte vill ta till oss. Begreppet har sin grund i människans tidiga utveckling, i det skede då babyn inte längre upplever sig vara ett med moderskroppen men inte heller avskild från henne.
Den här brytningspunkten, eller tröskeln, innebär en (nödvändig) kris, en förlust. Förlustens plats blir en tomhet och för att värja sig mot den tomheten förskjuter babyn modern. Subjekt och objekt finns inte ännu, därav abjekt. Den abjekterade modern blir nu något främmande, något utanför babyn, ett något som blir hotfullt. Känslan av hot föds ur babyns längtan tillbaka till ursprungsupplevelsen av sammansmältning som ju skulle innebära icke-existens. Bortstötandet är alltså ett sätt att komma till liv. Barnet väljer utveckling, att träda in i språket och därmed födas som subjekt. Och vad bär våra åsikter om inte språket? Upplever vi oss vara våra åsikter?
Som människor fortsätter vi att reagera med abjektion varje gång gränsens bräcklighet gör sig påmind, som till exempel då en främmande åsikt knackar på och vill komma över tröskeln. Om min tröskel suddas ut, vem är jag då? Är jag då? Kanske det var frågan som vaknade då de vitklädda klev in och vi för ett ögonblick kom av oss.
Med intimitet som redskap erbjuder Inbjudan en möjlighet att låta sig föras till den punkt inom sig, den tröskel, över vilken vi inte gärna låter någonting nytt komma. Vi leds dit av de känslor som vaknar först av det intima rummet och människorna där, sedan i mötet med konstupplevelsen och slutligen i mötet med oss själva. Vi leds dit av hjärtslagen.
Blaue Frau i samarbete med & (Esbo teater): Inbjudan
Arbetsgruppen: Joanna Wingren, Sonja Ahlfors, Alina Pajula, Paola Fernanda Guzmán Figueroa, Autuas Ukkonen, Jere Vilo, Nina Vuori och Alina Ostrogradskaya
Föreställningen ges på svenska och engelska
Plats: olika privata bostäder runt om i Helsingfors och Esbo
Spelar fram till februari 2024
Foto: Liina Aalto-Setälä
