Vet vi vem Edith Södergran var?

av Darcy Hurford

Agneta Rahikainens Stjärnfångerskan fungerar som en engagerande inkörsport till Edith Södergrans författarskap.

 

Edith Södergrans inflytande på den svenskspråkiga poesin har varit enormt, fast mängden text hon skrev är relativt liten. Hennes skönlitterära produktion  – fem diktsamlingar, en samling aforismer och ungdomsdikterna  – får plats i en enda volym på 375 sidor. Men när det gäller text skriven om henne är situationen raka motsatsen, som Agneta Rahikainen noterar tidigt i Stjärnfångerskan. Det har skrivits så mycket om Södergran att det behövs en hel bokhylla för att få plats för alla böcker, avhandlingar, biografier, studier, artiklar och essäer. Rahikainen själv hör till de som hjälpt till med att fylla bokhyllan. Bland annat har hon skrivit en omfattande biografi, Kampen om Edith (2014), och Världen är min, ett urval av poetens fotografier och dikter som utkom i år. 

Det underbara med Stjärnfångerskan är att den lyckas ta i beaktande den bredare forskningen om Södergran samtidigt som den gör kopplingar till vår tid, men är ändå kort och koncis med sina 191 sidor.

Nya läsare och nya vinklar

Och här kommer Stjärnfångerskan, ytterligare en biografi. Behövs den? Ja, skriver Rahikainen, eftersom biografier åldras snabbt. Vilket ju stämmer. Södergran dog för hundra år sedan, men världen har inte stått stilla sedan dess. Vissa aspekter av Södergrans liv känns mera aktuella än de kanske gjorde då Kampen om Edith utkom. Dessutom har hon fått nya läsare, med nya infallsvinklar. För Södergran fortsätter inspirera, det förstår man av ett flertal böcker som utkommit de senaste åren som på ett eller annat sätt tagit avstamp i hennes dikter. För att ta några exempel: en vackert illustrerad barnbok (Kristina­ Sigunsdotters och Clara Dackenbergs Landet som icke är), ett urval av Södergrans fotografier åtföljda av en text där författaren drar paralleller mellan sin egna familjehistoria och poetens liv (Nina Ulmajas En annan Edith) eller en autofiktiv roman (Aino­ Vähäpesolas­ Onnenkissa). Intresset för Södergran som person är ständigt aktuellt. 

Det underbara med Stjärnfångerskan är att den lyckas ta i beaktande den bredare forskningen om Södergran samtidigt som den gör kopplingar till vår tid, men är ändå kort och koncis med sina 191 sidor.  Med andra ord en perfekt ingångsport för läsare som börjat intressera sig för Södergran, men som inte ännu vill ta sig an ett längre verk. Eller den som vill friska upp sitt minne en aning. Boken innehåller flera foton som inte spridits i så hög grad tidigare (söktjänsten finna.fi kan förresten rekommenderas för flera av Södergrans fotografier), och är baserad på författarens tidigare Södergran­biografi fast med fokus på poetens liv och produktion. 

 

En annan Södergran?

Bland det fina med Rahikainens text är att hon är noggrann med att positionera sig i texten och klargöra vad som är fakta, och vad som är hennes hypotes. För det finns mycket i fråga om Edith Södergran som får förbli hypotes, många obesvarade frågor. Dels för att hon brände sina brev, dels för att vår bild av henne, förmedlad genom de allra tidigaste biografierna, främst härstammar från två personer som egentligen trädde in hennes liv rätt sent, nämligen Hagar Olsson och Elmer ­Diktonius. Södergran dog precis då intresset för hennes författarskap hade börjat växa och som Rahikainen noterar, hennes död blev ”startskottet för eftervärldens behov av att kanonisera henne”. 

Tänk om någon av hennes skolkamrater från skoltiden vid Sankt Petrischule i S:t Petersburg – till exempel Paula Orlowskij som finns bland de avbildade i boken – hade kunnat hålla kontakten och sedan skriva en biografi om henne. Vi hade kanske fått en mera nyanserad bild av henne än vi hittills fått. Mindre tragisk, mindre ensam, kanske. Men hon tappade kontakten med många av dem efter revolutionen. (Ännu en intressant olöst fråga – vad hände med hennes vänner som blev kvar i Ryssland efter revolutionen?).  

Som bekant spelade två saker en speciellt avgörande roll i Södergrans liv, nämligen tuberkulos och den ryska revolutionen 1917. (Smitta och krig, återigen aktuella.) Södergran fick sin tuberkulosdiagnos då hon var 16 och tillbringade tid i sanatorier i först Nummela och sedan Schweiz. På den tiden var det vanligt att folk dog inom några år efter att de insjuknat. Ändå levde Södergran i 14 år till, vilket statistiskt sett var ovanligt, noterar Rahikainen. Hade Södergrans sjukdomsförlopp alltså varit mera typiskt hade vi antagligen inte fått ta del av något författarskap alls. Familjen förlorade sina pengar till följd av ryska revolutionen, och hade ständigt penningbrist därefter. 

 

Rolig men krävande

En tredje avgörande faktor som framträder i Stjärnfångerskan är att Södergran fick en ovanlig uppfostran och en ovanligt bra utbildning för en flicka. Inte enbart vad angår språkkunskaper och läsning, utan också vad gällde hennes självförtroende. Föräldrarna verkar ha bott åtskilt för det mesta, fadern Matts Södergran dog i tuberkulos rätt tidigt, och modern Helena var snarare bundsförvant än den som satte gränser för vad dottern fick göra. Södergran tilläts frihet att förverkliga sig och ta sig själv och sitt konstnärskap på allvar, vilket kom väl till användning då hon inledde sin författarbana. Enligt den bild som målas upp här var hon rolig men ganska krävande som person, någon som det litterära Helsingfors inte riktigt visste hur man borde reagera på. (De utdrag ur hennes brev till Hagar Olsson som återges här gör att man börjar tycka lite synd om Olsson, som inte klarade av att svara i samma takt eller med samma inlevelse.) 

Och hon var före sin tid. Detta har sagts många gånger förut, men Stjärnfångerskan bekräftar det igen med exempel ur dåtidens recensioner och dikterna som citeras och kommenteras här. Inte enbart hennes sätt att dikta var nyskapande (och förbryllade många av hennes första läsare) men med hennes insändare i tidningen Dagens Press nyårsafton 1918 inför September­lyran lyckades hon lägga fram något som kan ses som ett litterärt manifest. Dikten Vierge moderne spelar med queera och icke-binära identiteter  – man vill bara hålla med Rahikainen om att den är en dikt ”skriven för att ropas ut och deklameras, inte för att läsas i all tysthet”. Det här är en bok som ger läsaren lust att läsa diktningen på nytt, oavsett hur tyst eller högljutt man väljer att göra det. 

 

Agneta Rahikainen:
Edith Södergran – Stjärnfångerskan.
Schildts & Söderströms, 2023.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.