Pikettys ekonomiska historia innehåller viktiga lärdomar för nordbor.
Den här våren gavs den franska ekonomen Thomas Pikettys andra bok Kapital och ideologi ut i finsk översättning. På svenska kom den ut år 2020. Pikettys teser lyftes därför fram i recensioner efter några år av tystnad. Enligt min mening var det en uppfriskande påminnelse om den massiva mängd fakta om ojämlikhet vad gäller inkomst, egendom och politisk makt som Pikettys böcker innehåller.
Kapitalets korta matematik
Det är ofrånkomligt att börja med lite siffror. Piketty visar genom sin forskning att kapitalets tillväxt är rätt så konstant. En enhet kapital (alltså ungefär investerade pengar) ger i det långa loppet en avkastning eller ränta på cirka 7–8 procent per år om den är investerad i aktier och kring 4–5 procent om den är investerad i fastigheter.
I Kapitalet i tjugoförsta århundradet presenterade Piketty en enkel formel som fick en del uppmärksamhet, nämligen ”avkastning > tillväxt”. Vad den innebär är att om avkastningen på kapital är större än den ekonomiska tillväxten (vilket den nästan alltid är) så kommer kapitalet att äta upp de andra tillgångarna i ekonomin. Kapitalet koncentreras alltså per matematisk automatik i några få händer.
Det här kan liknas med en ballong som fylls upp i ett rum. Ballongen (kapitalet) växer stadigt (genom avkastning) tills hela rummet (hela ekonomin) är fylld av denna ena ballong (i verkligheten ett antal ballonger). Så gott som all luft (resurser) i rummet kommer förr eller senare att vara inuti en ballong (en enhet kapital).
Det är viktigt att notera att det här inte beror på personliga egenskaper hos kapitalets ägare (kapitalisterna), det handlar inte om huruvida de är snälla eller elaka, sluga eller enfaldiga, eller mysigt finlandssvenska. Det är en matematisk ofrånkomlighet inbyggd i fenomenet ränta på ränta år ut och år in. Kapital är alltså en motor för ojämlikhet.
Det enda som bromsar eller hindrar avkastningens eller profitens automatik är att samhället besluter att göra något åt den, exempelvis genom kraftig beskattning av kapitalinkomster, gärna också av förmögenhet och/eller genom att se till att samhället står på en mer mångsidig ekonomisk grund än endast privatpersoners kapital, exempelvis genom statligt och kommunalt ägande. Också metoder som att förstatliga precis allt kapital har prövats.
När arbetarna fick bestämma genomförde de en enorm omvandling av samhället som resulterade i att Sverige på 1980-talet enligt Piketty uppvisade den största ekonomiska jämlikhet som har uppmätts i en modern stat.
Kapitalisternas svåra 1900-tal
Piketty hänvisar till historien för att visa vad som händer när man inte alls bromsar denna kapitalets tendens att koncentreras i få händer.
Innan första världskriget var det en tumregel i västvärlden att så gott som all egendom (kring 90 procent) var koncentrerad i händerna på den rikaste tiondelen av befolkningen. På grund av massiva kapitalinkomster var också inkomstskillnaderna väldigt stora. Detta skulle dock komma att förändras radikalt under 1900-talet.
Dels omintetgjordes eller decimerades stora förmögenheter under världskrigen och den stora depressionen i USA samt genom att kolonialismen avvecklades. Kanske mer intressant att dra lärdom av är att koncentrationen av förmögenhet också kom att begränsas genom närmast konfiskatoriska skattesatser. Alltså av demokratisk socialism.
I USA låg skatteprocenten för de högsta inkomsterna kring 90 procent hela 1950-talet och förblev väldigt hög ända fram till Reagans 1980-tal. I Storbritannien höll sig inkomstskatten på de högsta inkomsterna över 90 procent från andra världskriget fram till början av 1980-talet och började sjunka först med Thatchers första regering.
Den kraftiga beskattningen ledde till att realinkomsterna sjönk kraftigt för de högst avlönade, men det förde också med sig att det blev ointressant för de som var i ledande ställning att försöka förhandla till sig extrema löneförhöjningar. Dessutom, och det här är särskilt viktigt att komma ihåg, byggdes under den här tiden en hel del statlig produktion upp och minskade koncentrationen av kapital hos privatpersoner.
Det Sverige vi vill minnas
I sin senare bok använder Piketty Sverige som ett exempel på hur totalt läget kan svänga när folket får politisk makt och därigenom börjar förändra ekonomins struktur. Poängen är att det inte finns någon kulturellt garanterad jämlikhet ens i det lyckliga Norden, utan allt hänger på den politik som utövas.
Ännu under sent 1800-tal rådde det i Sverige extrem ojämlikhet vad gäller egendom, inkomst och makt. Av all inkomst i landet gick nästan 60 procent till den rikaste tiondelen av befolkningen. Rösträtten i Sverige var under 1800-talet bunden till de ekonomiska tillgångarna på ett sätt som gjorde att det i 54 städer var en enda väljare (också företag hade rösträtt) som hade majoriteten av alla röster.
Som känt växte sig arbetarrörelsen på 1900-talet väldigt stark, bland annat innehade dess politiska gren Socialdemokraterna makten nästan kontinuerligt från 1930-talet till tidigt 2000-tal. När arbetarna fick bestämma genomförde de en enorm omvandling av samhället som resulterade i att Sverige på 1980-talet enligt Piketty uppvisade den största ekonomiska jämlikhet som har uppmätts i en modern stat.
Enighet är allt
I Kapital och ideologi påminner Piketty om att situationen kanske överraskande nog var lite likadan i USA på 1800-talet. Skolgång var där, precis som i Norden, mer allmän än i det kontinentala Europa. Genom allmän läskunnighet var det möjligt att effektivt sprida arbetarrörelsens glädjebudskap och enigheten mellan (vithyade) arbetare var stark i USA ända fram till den senare delen av 1900-talet.
En orsak till USA:s högre grad av jämlikhet på 1800-talet var förstås att man där inte ännu hade sett ett lika utdraget resultat av fenomenet ränta på ränta på förmögenheter som dessutom har passerat vidare via (obeskattade) arv generation efter generation som i den gamla världen. Men dessutom fanns det strukturella begränsningar: ända fram till 1980-talet var exempelvis minimilönen i USA högre än i många länder i Europa.
Och här följer en lärdom: arbetarna samlade sig bakom Demokraterna och hade därmed också politisk makt. Det här skulle börja brytas sönder när arbetarnas politiska beteende splittrades. Av vadå?
Problemet med Demokraterna var att det ända fram till 1960-talet dels hade varit ett parti för jämlikhet mellan vithyade men också för segregation av svarta, på grund av partiets historiska koppling till sydstaterna. När Demokraterna äntligen på 1960-talet insåg att jämlikhet också måste gälla svarta, var det många anhängare som inte accepterade det. Rasisterna hoppade eller lockades strategiskt över till högern, en historia som nu upprepar sig i Norden.
Bra för ekonomin
Särskilt i dagens retoriska klimat, där högern om och om igen påstår att välfärdsstaten tär på möjligheterna till ekonomiskt välmående, kan det vara bra att kolla in Pikettys siffror som visar att uppkomsten av en välfärdsstat – alltså en stat som bidrar med inkomstöverföring till fattiga, till sjukvård och utbildning, samt genom pension – de facto har sammanfallit med de mest gyllene tiderna i västvärlden. Detta alltså ur en strikt ekonomisk synvinkel, utifrån uppmätt ekonomisk tillväxt.
Det finns heller inget som tyder på att produktiviteten skulle lida av välfärd i en vidare bemärkelse, det vill säga av fenomen som mer jämlika inkomster, högre grad av fackligt engagemang eller ens arbetarnas lagstadgade rätt att sitta i företagens styrelser som i bland annat Sverige, Danmark och Norge. Tre länder som inte direkt förknippas med haltande ekonomisk framgång.
Faktum är att under det senare 1900-talet, då den ekonomiska ojämlikheten i USA sköt iväg från Europa på ett katastrofalt sätt, hann Europa ikapp USA vad gäller arbetets produktivitet per arbetstimme. Den viktiga skillnaden är att arbetarna i Europa dessutom har rätt till mera semester och fritid, vilket väl måste ses som en framgång i sig för ett samhälle.
Det finns heller inget som tyder på att produktiviteten skulle lida av välfärd i en vidare bemärkelse, det vill säga av fenomen som mer jämlika inkomster, högre grad av fackligt engagemang eller ens arbetarnas lagstadgade rätt att sitta i företagens styrelser.
Elitens egoism
Av Pikettys siffror att döma verkar det alltså som att det inte finns någon som helst sanning i påståendet att mer avreglering, försämrad offentlig service eller mindre inkomstöverföringar vore bra för ekonomin – det vill säga föra något gott med sig ens om man bortser från den mänskliga misär som sådana åtgärder orsakar. Det verkar endast som att nyliberalismens frammarsch är (ännu) en seger för de som redan är framgångsrika.
Eller som Piketty skriver: den ger bättre möjlighet för dem som är på toppen av samhället att förhandla fram ännu bättre villkor för sig själva. Här kan nämnas hur representanter för samma klass sitter på bägge stolar i företag: både som medlemmar i företagsstyrelser som bestämmer om enorma chefslöner och som den mottagande parten, alltså i sitt dagliga arbete i företagsledningen.
Den här effekten har dock lindrats i länder som de tre tidigare nämnda, där arbetarna har en lagstadgad rätt att sitta med i företagens styrelse. Att arbetarna får vara med och bestämma tycks ironiskt nog vara till fördel för företagens resultat, men är en broms för den högsta ledningens möjlighet att sätta en oproportionerligt stor del av samma resultat i sin egen ficka.
Utan en sådan broms, och med skattesatser som är regressiva – med mindre skatteprocenter i de ultrahöga inkomstklasserna genom lägre skatt på kapitalinkomster – växer incentiven för att förhandla sig fram till extremt höga chefslöner ännu mera. I en självförstärkande spiral.
Broms behövs
Av Pikettys ekonomisk-historiska analys kan vi lära oss vart den väg som Norden har svängt in på sedan slutet av 1900-talet kommer att leda. Skattedumpning för kapital och företag och privatisering av socialt ägd produktion för att hänga med i den globala nyliberalismen och EU:s inre marknad kommer genom profitens ofrånkomliga matematik att leda till extrem ojämlikhet.
Dessutom kommer människor som sviks av en genom skattedumpning underfinansierad välfärdsstat att fortsättningsvis lockas av rasism och fascism i hopp om att någondera skulle bita på den sjukdom deras samhälle har drabbats av. En sjukdom som dock måste mätas inte i människors hudfärg utan i växande ojämlikhet och, som ett resultat av den, en krympande möjlighet att uppnå ett tryggt medelklassliv, också för kommande generationer.
I Finland har den rikaste tiondelen enligt Statistikcentralens uppgifter gått från att äga en dryg tredjedel till att äga hälften av all privat egendom sedan slutet av 1980-talet. I Sverige äger den rikaste tiondelen redan nästan 60 procent av alla privata resurser.
Det är värt att notera att de här siffrorna innehåller ett visst mörkertal, den rikaste tiondelens andel kan vara ännu större (se intervju med Axel Vikström, s 8–11).
För att upprätthålla något som liknar de demokratiska samhällen som vi har levt i under det senaste århundradet måste vi som inte hör till den ekonomiska eliten hitta tillbaka till organiserad, politisk enighet.
Alternativet är att förfalla till den sortens plutokrati som har förvandlat exempelvis USA:s demokrati till en obehaglig fars. Och då har kapitalet ätit upp allt omkring oss.
Foto: Wikimedia Commons
