Etikettarkiv: Kapitalism

Litteratur, Samhälle

Skarpt om hur Sverige blev nyliberalt mecka

Lämna en kommentar

Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.

Hur kom det sig att Sverige plötsligt har flest dollarmiljonärer per capita i hela EU? Therborn spårar kärnan till de ökade klyftorna till den ”motreformation” som ägde rum i samband med nyliberalismens frammarsch under 1980-talet. För att förstå varför det svenska utjämningsprojektet gick vilse i nyliberalismens träsk lägger Therborn fram en analys i tre plan. För det första framväxten av en ny socioekonomisk värld där industrisamhället sopades undan till förmån för den nya förebilden ”entreprenören”. För det andra öppnade socialdemokraterna (påhejade av nyliberala ekonomer) slussarna för finanskapitalismen och gav därmed den allt friare marknaden en blocköverskridande politisk legitimitet. Och för det tredje så skedde ett ideologiskt hegemoniskifte där de nyliberala idéerna lyckades, för att citera den tidigare moderatledaren Carl Bildt, befästa sig som ”den enda vägens politik”.

Även om Therborn inte lyfter frågan så skvallrar detta om en egenskap hos svenskarna som jag allt mer reflekterat över sedan jag för fem år sedan flyttade över potten. Utan att ha empiriska belägg så är magkänslan att svenskar är mästare på att snabbt byta riktning och sedan glömma det som rådde förut, må det sedan handla om flyktingpolitik eller förmögenhetsskattens funktion. Kanske är det en överlevnadsmekanism för att klara vardagen i ett tämligen paradoxalt land.

Av de tre grupperna som räknas upp i bokens titel är det vetskapen om hur många ”alla vi andra” är som gör att det går att skönja visst hopp när Therborn avslutar boken med att blicka framåt mot den framtida kampen mellan kapital och arbetare. Även om författaren i nuläget inte skymtar någon glänta i kapitalismen understryker han att det finns stora sociala resurser för motstånd, inte minst från de tre p:na som förlorar mest på digitaliseringen av arbetslivet: prekariatet, proletariatet och professionerna (missnöjda läkare och lärare som tvingas anpassa sig till new public management-logik). Hur organiserandet konkret ska gå till får vi inte många tips om. Tesen att den breda medelklassen först kommer att sluta acceptera bristen på ekonomisk demokrati när den själv på allvar drabbas av dess effekter öppnar ändå, åtminstone teoretiskt, upp för någon form av motreformation. Om de breda massorna kan övertygas om att kärnan till deras otrygghet inte kommer nerifrån (läs: flyktingar, bidragstagare) och istället lära sig att identifiera sina gemensamma intressen finns det en hel del resurser att skörda från toppen.

Axel Vikström

Göran Therborn:
Kapitalet, överheten och alla vi andra.
Arkiv förlag, 2018.

Kultur, Litteratur, Recension, Samhälle

Det postdemokratiska tillståndet analyserat

1 kommentar

Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens upplösning drygt två år senare drog en demokratiseringsvåg inte bara över Europa utan också över Asien, Afrika och Latinamerika. I segeryran gick somliga bedömare så långt att de förklarade att mänsklighetens utveckling kommit till en punkt där historien nått sitt slut; den liberala demokratin hopkopplad med marknadsekonomi var det perfekta politiska systemet, bättre kunde det inte bli.

Demokratientusiasterna hade fel.

Historien tog inte slut. Ett drygt kvartssekel efter utgivningen av Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man befinner sig demokratin i en världsomfattande kris: enligt tankesmedjan Freedom House var 2017 det tolfte året i rad som friheten och demokratin i världen befann sig på reträtt. Och det är inte bara Putin, Erdogan och Orbán – som alla kommit till makten via någotsånär fria och demokratiska val – som agerar demokratins dödgrävare. Även våra egna till synes stabila och välfungerade politiska system har djupa problem. Vi lever i vad som kan kallas ett postdemokratiskt tillstånd, skriver Jeff Werner i sin nya bok Postdemokratisk kultur.

Jeff Werner är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet och har tidigare skrivit bland annat om hur svenskarna började uppfatta sig som blonda och blåögda – och om hur bilder, design och arkitektur samverkade för att befästa och upprätthålla den här självbilden. När han som konstvetare tar sig an demokratins problem blir resultatet mycket intressant och ger ett nytt perspektiv på den centrala frågan om hur vi väljer att förvalta det demokratiska systemet.

Det postdemokratiska tillståndet kännetecknas enligt Jeff Werner av att demokratins formella strukturer som fria val, yttrande- och mötesfrihet och oberoende medier fortfarande upprätthålls, samtidigt som det demokratiska systemet allt mer börjar tömmas på innehåll. Politiken präglas inte längre av ideologier som befinner sig i konflikt med varandra, och de stora framtidsvisionerna saknas. Istället ser sig politikerna som förvaltare av den rådande ordningen. Opinionsundersökningarna dikterar i stor utsträckning deras agerande. Politikens innehåll bestäms inte längre av de allt färre medlemmarna i partierna utan av en liten krets i partiledningen, politiska tjänstemän och så kallade spinndoktorer. Politikerna interagerar inte längre med sina väljare utan ”kommunicerar” sina mer eller mindre tillrättalagda budskap ner till dem, via de nyssnämnda spinndoktorerna. Väljarnas deltagande i politiken inskränks till att gå och rösta vart fjärde år. I övrigt förutsätts de hålla käften och inte ifrågasätta det som bestäms ”i demokratisk ordning”.

Samtidigt som demokratin urvattnas används själva ordet ”demokrati” allt flitigare, i alla möjliga sammanhang, konstaterar Jeff Werner. Det gäller inte minst inom kulturen. När politiken övergår till att handla om administration blir kulturen en allt viktigare spelplats för det som återstår av demokratin – konsten ska stå för det demokratiska samtalet och stadsplaneringen ska skapa forum där människor kan mötas, för att exemplifiera med två tidstypiska resonemang. I sin bok undersöker Jeff Werner vad det här tänkandet innebär i praktiken.

Han skriver om den postdemokratiska staden, arkitekturen, konsten och designen, samt om det postdemokratiska museet. Resultatet är en rad inträngande och briljanta analyser som hämtar styrka ur såväl konkreta exempel som en gedigen teoretisk grund. Gång på gång får sig läsaren till livs kritiska och nödvändiga insikter. I kapitlet om staden skriver Werner till exempel att i ”det postdemokratiska tillståndet har … medborgaren ersatts av konsumenten. Från att staden betraktas som en demokratisk urcell i kraft av dess heterogenitet, ses den som en arena för kommers … Denna logik premierar marknadsföring och varumärkesbyggande. Stadens utformning och utveckling har blivit en managementfråga och är inte längre en politisk eller ideologisk fråga …” Just detta att vi under den nyliberala politiska ordningen förvandlats från medborgare till kunder är något Werner hela tiden återkommer till, liksom att ”framhållandet av konsensus och konflikfrihet är kännetecknande för postdemokratin”. Det här är mycket viktigt, ty konflikter är, enligt Jeff Werner, absolut nödvändiga för en levande och fungerande demokrati.

Demokratin är ingen ideologi i sig. Den är som styrelseform ”tom” och det ankommer på oss alla att ladda den med innehåll. Vitt skilda samhällsintressen, gestaltade i ideologier och politiska framtidsvisioner som ofta står i konflikt med varandra, är det som ger demokratin kraft och vitalitet. Den politiska debatten är demokratins livsnerv, det är endast genom politiken demokratin kan förverkligas. Men, skriver Werner, ”i det postdemokratiska tillståndet hotas demokratin av att politiska frågor omformas till moraliska frågor”. Moraliska frågor kan man inte rösta om. Att göra moral av det som borde vara politiskt är farligt – som Werner påpekar saknar ”demokratin som styrelseform en yttre legitimitetsgrund”. Till skillnad från auktoritära styrelseskick som kan hänvisa till Gud, historien eller nationen bestäms grundvalarna för demokratin genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan medborgarna. Frivilligheten är demokratins styrka men också dess svaghet: överenskommelser kan ju alltid brytas.

Postdemokratisk kultur är en bok fylld av provocerande, uppfordrande och tankeväckande resonemang om demokratins nuvarande tillstånd – som enligt Jeff Werner alltså inte är särskilt gott. Jag vill påstå att Postdemokratisk kultur är en mycket viktig bok, värd mycket större uppmärksamhet än den hittills fått och värd att läsas av alla som intresserar sig för vår demokrati och dess framtid.

Lars Sund

Jeff Werner:
Postdemokratisk kultur.
Gidlunds, 2018.

Samhälle

Miljökämpar i alla länder, förenen eder

Lämna en kommentar

Svaren på hur vi ska stoppa klimatförändringen finns redan, och de är till och med skrattretande simpla. Problemet är att våra politiker inte verkar vilja implementera dem.

Mänskligheten och naturen ligger på kollisionskurs.

Så börjar ett brev med 1700 underskrifter från 1992, påskrivet av en majoritet av dåtidens Nobelpristagare och flera av världens ledande miljö- och klimatforskare. Texten är känd som ”forskarnas första varning till mänskligheten”.

För ett år sedan, alltså 25 år efter den första varningen, publicerades en ny text. Den här gången var känslan av brådska överhängande och antalet oroade experter hade nu ökat lavinartat till fler än 15 000 underskrifter. Men det slutade inte där. Sedan dess har nämligen antalet forskare som lagt sina namn till listan ökat dagligen. Totalt har nu över 25 000 forskare skrivit på brevet som kallas för ”Forskarnas andra varning till mänskligheten”.

Sedan du började läsa artikeln har drygt 21 306 ton växthusgaser släppts ut i atmosfären och 28 fotbollsplaner med skog avverkats globalt. Under 2017 försvann lika mycket skog från jordens yta som hela Italiens areal och dagligen utrotas enligt olika beräkningar mellan 20 och 150 unika arter.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå hur det kommer sig att forskarna är oroliga. De naturliga ekologiska systemen upprätthåller nämligen all mänsklig ekonomisk aktivitet. Så länge den rådande ekonomiska paradigmen handlar om ständig vinst, tillväxt och ökande produktion, så bleknar våra komplexa ekosystem allt snabbare bort.

Världen dör

För att illustrera problematiken kan vi titta på hur planetens enorma biodiversitet har förändrats på ett fåtal decennium. Mänskligheten har i skrivande stund gjort sig skyldig till förlusten av hela 83 procent av alla vilda däggdjur och hälften av växterna. Siffrorna är överväldigande och abstrakta i sin storhet, konsekvenserna av förlusten är nära på omöjliga att uppskatta. Av alla nu levande däggdjur, utgörs hela 60 procent av den boskap människan utnyttjar, och endast 4 procent utgörs av de vilda djur som faktiskt lever i sina naturliga utbredningsområden.

Lyckas vi inte begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader kommer jordens alla koraller att dö ut. Världshaven har då blivit för varma för att dessa ekvatoriella barnkammare skall överleva. Dessa oerhört komplexa och färgrika ekosystem, som är hem för en fjärdedel av alla fiskarter, är direkt ansvariga för att generera inkomst och levebröd för omkring 800 miljoner människor. Redan inom något tiotal år riskerar lågt liggande städer som New Orleans att översvämmas och smälter all landbaserad is upplever vi snart havsnivåhöjningar på upp till 80 meter.

Urbanisering och arbetslöshet

Vi får ofta höra att vi alla har ett gemensamt ansvar att förändra våra konsumtionsmönster om vi ska rädda planeten. Samtidigt vet vi nu att endast 100 företag ansvarar för mer än 71 procent av världens utsläpp sedan 1988. För många är känslan stark av att det finns en klyfta mellan beslutsfattare och medborgare. En annan långtgående trend är att fabriksjobben har försvunnit utomlands på grund av automatisering och lägre löner.  De som inte deltagit i den enorma urbaniseringsvåg som under en längre tid svept över Skandinavien lämnas utan jobb samtidigt som omgivande skogar och vattendrag jämnas med marken.

Något som har blivit smärtsamt uppenbart är hur mycket pengar som går från våra skattemedel till att subventionera oljeindustri, köttproduktion och transporter runtom i världen. Här börjar politikernas ansvar. Istället för att subventionera industrier som ansvarar för en majoritet av utsläppen, bör småskaliga jordbrukare, gröna transportörer, hantverkare och energiproducenter få tillgång till de miljarder som hittills förbehållits rovindustrierna. Varför ge konstgjord andning i form av subventioner till privata industrier när allt fler ropar efter hållbar produktion? Hur kommer det sig att miljardbelopp går till olja och gas när marknaden för grön energi växer så det knakar? Och hur kommer det sig att några få skogsbolag har fått kalhugga så pass mycket skog i Sverige att under en procent av skogstäcket idag räknas som urskog?

Glöm inte ekosystemen

Både de teoretiska och konkreta verktygen finns redan för att hantera pengaflödet i form av subventioner, skatter och statligt styrda verksamheter. Men av någon anledning har våra beslutsfattare vägrat använda dessa för att styra våra samhällen dit vetenskapen så tydligt pekat i mer än 50 år. Nu kollapsar allt fler naturliga system – en direkt konsekvens av vår oförmåga att arbeta mot hållbarhet istället för ökad vinst. Alla har ett ansvar att rösta på partier som tar miljö- och klimatproblemen seriöst, sätter vi klimatförnekare och bolagspampar vid samhällsrodret så är tyvärr utgången alltför uppenbar. USA är ett praktexempel, där Donald Trump säljer ut nationalparker till högstbjudande och tillåter jakt på hotade arter. Antingen drivs våra system till vägs ände, eller så förändrar vi våra samhällen i grunden.

Frågan är om vi kan lita på att världens nationer är kapabla att göra rätt för sig innan det är för sent. Många politiska ledare motarbetar ofta aktivt försök till hårdare reglering och visar endast ett sporadiskt intresse för klimat- och miljöfrågor. FN-förhandlingarna i Polen förväntas av de observatörer som följt processen inte adressera problematiken i tillräcklig utsträckning. I nuläget beräknas den globala uppvärmningen landa på mellan 3,1 och 3,7 grader vilket innebär garanterad katastrof för livet på jorden. I den senaste IPCC-rapporten framgår det med all önskvärd tydlighet att allt över 1,5 grader kommer att leda till enorma flyktingströmmar, döende ekosystem, mat och vattenbrist samt rämnande samhällsstrukturer. Mot denna bakgrund ger sig allt fler forskare och miljökunniga in i den offentliga debatten och efterfrågar civil olydnad från världens invånare.

Det går inte att diskutera klimatförändringen isolerat från andra former av miljöförstöring. Lösningar menade att minska utsläppen, men ignorerar ekosystemen, riskerar att förvärra allt. Redan skadade ekosystem utarmade av industriell aktivitet har nämligen sämre motståndskraft än oskadda och kollapsar snabbare. Tall- och granplantager torkar fortare när det blir varmt än vad äldre, artrikare skogar gör. Våtmarker som en gång begränsade eldens framfart försvinner i kalhyggesbrukets spår.

Tre lösningar

Lösningarna är egentligen skrattretande simpla i sin utformning. Så länge privat ägande och vinstintresse ställs högre än civilbefolkningens rätt till ren luft, vatten och stabila ekosystem är det omöjligt att gå vidare politiskt. Lyssnar vi till biologerna måste minst hälften av världens naturliga system inom kort avsättas och skyddas mot fiske, jakt, mineralutvinning och avskogning.

Listan över åtgärder kan göras lång, men går till viss del att sammanfatta under följande punkter:

Skydda 50 procent av jorden från utvinning. Därmed tillåts den naturliga mångfalden att återställas. Äldre träd och mer komplexa ekosystem binder dessutom en större mängd koldioxid.

Vi behöver lagstiftning som kraftigt begränsar utsläppen globalt. Då två tredjedelar av växthusgaserna kommer från 90 företag, och åtta oljebolag står för en femtedel, är det rimligtvis dessa som bör regleras, stämmas och bestraffas.

Vi bör globalt påbörja en fundamental förändring av mänsklighetens kulturella system i enlighet med bland annat Joe Brewers idéer om kulturell evolution. Kunskap och hänsyn om klimat och miljö måste bli en fundamentalt grundläggande del av vår konstutövning, våra teveprogram, i vår kommunikation, lagstiftning, resursutvinnande industrier, transportsystem och byggsektorn. Vi behöver se oss som planetära förvaltare och vårdare, inte som konsumenter, vitt skilda från ekosfären.

Gräsrötter är framtiden

Ska vi ha någon som helst chans behöver därför världens civilsamhällen förena sig under en gemensam plattform där individer lätt kan engagera sig. I linje med författaren George Monbiots resonemang i boken Ur ruinerna: en ny politik för en värld i kris behöver globala överstatliga och gräsrotsstyrda fonder skapas: en för legala åtgärder i skogsfrågor samt uppköp och bevarande av skog; en där vattnets intressen iakttas; samt en fond som hanterar utsläppsrätter globalt.

Redan idag ser vi hur en sådan rörelse växer fram globalt. Som exempel har vi organisationen Avaaz, ett löst format, enormt nätverk av 50 miljoner människor, som tar sig an rättsvidriga skandaler över hela världen. De har bland annat varit med och satt press på Monsantos bruk av neonikotinoider, bekämpat oljeindustrin och lyft fram kvinnors rättigheter världen över. Dessutom ser vi hur miljöorganisationer centraliseras. CAN, eller Climate Action Network, är en paraplyorganisation för världens miljöorganisationer som engagerar sig starkt i FN:s årliga klimatförhandlingar. Gräsrotsrörelsens tid är här – politikernas är förbi. N

Text Samuel Avraham
Foto Stephen Melkisethian

Samhälle

Meritokratiskt styre för att bekämpa klimatförändringen

Lämna en kommentar

Vi befinner oss mitt i världshistoriens sjätte stora massutdöende, och det är vårt eget fel.

Människans omättbara resursfrosseri har lett till en global krissituation som nu hotar vår fortsatta existens. Kusterna svämmar över, folk mister sina hem, och krig bryter ut till följd av resursbrist. Vi har själva orsakat detta, påminner det samhälleliga narrativet, så nu är det på vårt eget ansvar att ställa saker till rätta. Det är en logisk tankegång, och att vi tillsammans kan stoppa klimatförändringen och ”rädda planeten” genom att göra små förändringar i våra levnadsvanor är i och för sig en trevlig tanke. Problemet med råd som ”ät mindre kött” och ”använd tygkasse istället för plastpåsar” är inte att de i sig är dåliga; individens konsumtionsvanor har utan tvivel en inverkan på företagen och vi har under senaste årtionden sett mer och mer ekovänliga produkter på marknaden då efterfrågan har ökat. Men i sig själva är förändringarna i våra konsumtionsvanor helt enkelt inte tillräckligt effektiva. En naturlig kulturell attitydförändring tar alltid tid, och nu är tiden knapp.

Allt hopp är dock inte förlorat. Faktum är att vi nog har resurser till att effektivt bekämpa klimatförändringen, och med relativt kort varsel genomföra hoppet från fossila till hållbara bränslen. Det olyckliga är att de personer som har pengar och makt att fatta dessa beslut är de samma som aldrig konkret behöver lida av klimatförändringens dödligaste konsekvenser. De är politiker, börsmäklare och bolagschefer som har ett personligt intresse i att de 100 företag som är ansvariga för över 71 procent av våra globala utsläpp (Carbon Majors Report, 2017) fortsättningsvis gör möjligast stor ekonomisk vinst. Och eftersom det inte direkt påverkar dem personligen är det lätt för dem att blunda för att klimatförändringen får konsekvenser för verkliga  människoliv – att det inte är fråga om en abstrakt tanke om att rädda moder jord.

Flera undersökningar (Piff et al. 2012, Varnum et al. 2015) har pekat på att hög socioekonomisk klassposition tenderar att korrelera med förminskad empatiförmåga. Det är knappast någon större överraskning, eftersom det idag finns individer med så mycket förmögenhet att de på egen hand kunde lösa majoriteten av världens humanitära problem – och ha några miljarder kvar till eget bruk – men väljer istället att hamstra åt sig valuta tills kassavalvet brister. Att de frivilligt skulle ge upp en så stor del av sina inkomster som det egentligen skulle behövas för att framgångsrikt bekämpa klimatförändringen är i det här skedet ytterst osannolikt. Det vore förstås en lösning om hela arbetarklassen plötsligt skulle bestämma sig för att leva undantagslöst ekologiskt, men det är helt enkelt inte ett realistiskt mål. Vi kan inte förvänta oss att folk som vant sig vid att äta kött varje dag plötsligt frivilligt skulle bli veganer i sådana massor att det faktiskt skulle bli ekonomiskt lönsamt för slaktdjursproducenterna att drastiskt ändra på sin affärspraxis. Men metanutsläppen måste akut fås under kontroll, och för att uppnå det bör traditionell vinstmotiverad köttproduktion i praktiken upphöra genast. Därför gäller det för våra politiker att ta sig i kragen och sätter strikta utsläppsregleringar på industrin, och för att göra saken lite mindre eländig för konsumenten måste vi dessutom sätta mera pengar på ekovänliga alternativ. I det här fallet handlar det om odlat kött, som framställts på syntetisk väg genom att odla muskelceller i labbförhållanden. Teknologin är ännu i utvecklingsskedet och produkten förväntas inte med de nuvarande resurserna vara tillgänglig i butik före år 2023, men genom att i större grad finansiera forskning kan vi räkna med att köttet kommer på marknaden så fort som vetenskapen tillåter.

Klimatförändringen är inte någon ny grej som utan förvarning dykt upp och som vi nu på kort sikt måste hitta på lösningar till. Forskare har varit medvetna om de globalt stigande temperaturtrenderna sedan 1970-talet, och något årtionde senare blev växthuseffekten fastställd som orsak. Under de senaste decennierna har våra politiker kommit med allt eländigare undanflykter för att inte ingripa, och nu när vi står inför en säker tippningspunkt går de som bäst med på att göra små justeringar i lagstiftningen som kanske skulle ha varit en bra början för drygt 30 år sedan då gardinerna fattade eld, men som nu är ungefär lika effektiva som att bekämpa en skogsbrand med vattenpistol medan brandkåren sitter bredvid och rullar tummarna. USA leds nämligen av en högerpopulist vars parti lydigt sitter djupt i fickan på de största företagen, och hemma i Europa vill Norge borra upp olja på Nordpolen medan Tyskland effektivt förvandlar kolsänkor till utsläppskällor genom att hugga ner urskog.

Allt fler människor, speciellt ungdomar, frågar sig nu om vår moderna demokrati verkligen är utrustad att hantera en global kris av denna skala. Det är allt lättare att se fördelen med ett meritokratiskt system, där besluten verkligen görs av insatta experter. Som det är verkar det nämligen ibland som om våra inröstade representanter var precis lika ovetande som vi, och den politiska debatten fungerade ungefär som en ovanligt lång och frustrerande omgång trasig telefon.

En politisk reform av denna nivå skulle kräva vilja och tid, och just nu ser det ut att vi har allvarlig brist på båda två. Men vad har vi egentligen för alternativ, om vi inte vill att mänskligheten brinner ner?

Text Octavia Westerholm
Foto Janne Wass

Kolumn, opinion, Samhälle

Ett tvivelaktigt pris för ekonomisk tillväxt

Lämna en kommentar

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 till William D. Nordhaus, Yale University, New Haven, USA ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys” och Paul M. Romer, NYU Stern School of Business, New York, USA ”för att ha integrerat teknisk utveckling i långsiktig makroekonomisk analys”.

Hur ska vi se på riksbankens val av pristagare i ekonomi detta år? Priskommittén betonar att ”deras upptäckter har fört oss betydligt närmare svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen.” Det vill säga svaret på tidens gåta, som jag brukar kalla ”det globala etiska trilemmat”. Kan vi samtidigt uppnå ekonomisk tillväxt, global rättvisa och ekologisk hållbarhet?

Det bör genast sägas att global rättvisa inte direkt berörs av den forskning som Nordhaus och Romer bedrivit. Nordhaus har framförallt frågat vad det skulle kosta att uppnå ett bestämt klimatmål, till exempel en temperaturhöjning på högst två grader. Vad vore en ”optimal” klimatpolitik, som inte alltför mycket skadar den ekonomiska utvecklingen? Romer har ägnat sig åt att formulera tillväxtmodeller i vilka den tekniska utvecklingen kan påverkas genom olika arrangemang, som statliga stöd till privatföretag, patent och universitetspolitik.

Det är faktiskt också tveksamt om Nordhaus och Romer egentligen bryr sig om den ekologiska hållbarheten. I deras tillväxtmodeller ingår inte naturen vare sig som en nödvändig förutsättning eller som ett mål, värt att värna för sin egen skull. För båda är den långsiktiga ekonomiska tillväxten det avgörande. För Nordhaus hotas den av den globala uppvärmningen. För Romer är det avgörande att institutionerna och politiken stöder en tillväxtfrämjande teknologiutveckling. Ingendera har frågat sig om det är den ensidiga satsningen på ekonomisk tillväxt som lett till den ekologiska ohållbarheten.

Romer är övertygad om att vi kan hitta på och ta i bruk så betydande teknologiska förbättringar att vi kommer att kunna klara klimatproblemen. Han har ju visat att regeringarna kan driva på den tekniska utvecklingen. ”Humans are capable of amazing accomplishments if we set our minds to it”, säger han i en intervju för The New York Times.” Om vi bara sätter oss i sinnet att göra det ska nog allt gå bra; det kommer vi antagligen att få höra i samband med utdelningen av Nobelpriserna. ”För Romer verkar det som om idéer i sig skulle kunna övervinna bristen på vatten, förlust av biodiversitet, uttömning av mineraler, jorderosion, utsläpp och klimatförändring”, skriver ekologiekonomen Brian Czech. ”Som om idéer i all oändlighet skulle födas fram i människosinnen vilka för en kamp i en nersliten miljö, ett varmare klimat och skövlade jordbruksmarker. Romer är som en kock som hittar på recept utan att ha ett hum om varifrån ingredienserna ska komma.”

För Nordhaus är det inte lika lätt. Han vet att det kommer att kosta att försöka få ner fossilförbrukningen. Men som Romer tror han på en fortsatt ekonomisk tillväxt. I framtiden kommer människorna att ha en högre levnadsstandard också om klimatet blir varmare. Nordhaus bortser från riskerna för en okontrollerbar utveckling av klimatet. Han vill hitta en optimal balans mellan långsiktig tillväxt och uppvärmning.

Det gör han genom att diskontera framtiden, det vill säga att inte bry sig om framtida generationer på samma sätt som dagens. Genom att använda en hög diskonteringsränta i sin kostnads-intäktsanalys, blir radikala miljösatsningar inte lönsamma. Ju högre diskonteringsränta desto mindre orsak har vi att skära i vår konsumtion idag för att förbättra situationen för våra efterkommande. Nordhaus var en ivrig kritiker av den klimatpolitiskt mycket viktiga Stern-rapporten, för att den enligt honom använde en för låg diskonteringsränta. Medan rapporten använde en ränta på drygt en procent, förespråkade Nordhaus en sex-procentig diskonteringsränta, vilket innebar att endast begränsade investeringar för att minska utsläppen var ”lönsamma”.

För Nordhaus är den bästa lösningen att sätta ett pris på miljön och att låta nedsmutsarna betala för de skador på människors välbefinnande som klimatförändringen leder till. ”There is basically no alternative to the market solution”, säger han till The New York Times, men han säger inget om att världens fattiga drabbas hårt av högre kostnader för mat, vatten och bränslen.

Det sägs att priskommittén genom valet av de två ekonomerna vill ge en känga åt Trump för hans inställning till klimatfrågan och till universitet och forskare. Båda uttrycker sig också kritiskt om Trump. Men det krävs ju inte mycket för att vara progressiv i förhållande till denne. Även om Trump skulle ändra sin inställning, så att den bättre passade de tankar som Nordhaus och Romer företräder, så skulle han knappast bidra till ”svaret på frågan om hur vi kan uppnå uthållig och hållbar ekonomisk tillväxt i världen”.

Vårt huvudproblem är inte att uppnå ekonomisk tillväxt, vare sig uthållig eller hållbar. Vårt problem är hur vi kan leva bra utan att tvingas upprätthålla den ekonomiska växten i den redan rika världen. Hur kan vi fördela den globala produktionen och konsumtionen på ett rättvisare sätt? Hur kan vi lösgöra oss från fossilkapitalismens strupgrepp? Hur kan vi hindra att en global elit styr utvecklingen mot en superexpolatering av såväl människor som miljön?

Jag har ibland haft en personlig lista på ekonomer som skulle ha varit mer värda ekonomipriset än de som fick det. I år borde det ha gått till någon av dem som sett den kraftiga betoningen av ekonomisk tillväxt inte som en lösning på problemen utan som själva problemet. Jag ska här presentera tre på årets lista.

  • Herman Daly. En pionjär inom ekologisk ekonomi. Har bland gett ut böckerna Steady-State Economics (1977, 1991), For the Common Good: Redirecting the Economy toward Community, the Environment, and a Sustainable Future (1989) och Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development (1996).
  • Tim Jackson. En mäkta populär avväxt-ekonom. Författare till Prosperity Without Growth: economics for a finite planet (2009). Översatt till svenska med titeln Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle (2011).
  • Stephen A. Marglin. En lysande kritiker av konventionell nationalekonomi. Hans viktigaste arbete bär titeln The Dismal Science: How Thinking Like an Economist Undermines Community (2008). Han frågar i ett av kapitlen ”Why is Enough Never Enough?”  Varför är nog aldrig nog?

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi