László Krasznahorkais senaste roman saknar de tidigare romanernas intensitet, skriver Andreas Holmström.
László Krasznahorkai, bara namnet bjuder ett visst motstånd. Från romandebuten 1985 med Satantango har denna ungrare och världsmedborgare tillhört de främsta europeiska författarna. Hans melankoliska och medryckande undergångsstämningar har förtjänat detta epitet. Och bjudit på motstånd. Detta inte minst genom den intrikata berättarstilen, de vindlande händelseförloppen och de långa meningarna. Enbart genom sitt distinkta uttryck står Krasznahorkai för ett alternativ till det gängse och det konventionella. Ta bara en sådan titel som Motståndets melankoli. Den som har sett landsmannen Béla Tarrs filmatiseringar utifrån den och den tidigare nämnda Satantango – eller andra av Tarrs filmer där de båda har skrivit manus – kan lätt erinra sig atmosfären. Den gråa, smutsiga, östeuropeiska stämningen, med ett vagt tickande hopp mitt i hopplösheten.
Går världen under?
Herscht 07769 är Krasznahorkais fjärde roman som är översatt till det svenska språket (romanen översattes av Daniel Gustafsson) och kanske hans mest lättillgängliga. Även om ett explicit motstånd finns även här: den nästan 400-sidiga romanen består nämligen av en enda mening. Som en fortsättning på det tidigare prosaverket Den sista vargen där samma metod användes, bara en enda punkt. Men det är ingenting att avskräckas av, förvånansvärt snabbt vänjer man sig och det svåra blir snarare att lägga ifrån sig boken. Läshastigheten ökar och därmed också närheten till romanvärlden.
Den något kryptiska titeln Herscht 07769 förklaras av att Herscht är huvudkaraktären Florians efternamn och siffrorna hans postnummer i den östtyska (fiktiva) staden Kana. I inledningen använder han detta som underskrift när han skriver ett brådskande brev till förbundskansler Angela Merkel. Han har nämligen fått veta av sin kvällslärare i fysik, herr Köhler, att ett angrepp är förestående, något som hotar ”hela den mänskliga existensen och skakar samhällsordningen i grunden”. Hon måste således göra något åt detta, ”som kan leda till utplåning när som helst”. Att tillkalla Säkerhetsrådet anser Florian vara ett minimum.
Men herr Köhler säger snart att han bara har missuppfattat det hela, världen kommer inte att gå under, fast detta struntprat lyssnar inte Florian på. Han fortsätter att oroa sig för undergången, samtidigt som hans vanliga liv som klottersanerare hos en man kallad Bossen, tillika Bachfantast och nynazistledare, går sin gilla gång. I dessa två ytterligheter blir Florian också indragen, även om han har svårt att förstå innebörden i varken musiken eller vad Bossens gäng egentligen har för sig. Den föräldralösa storvuxne pojken är nämligen svagbegåvad, en litterär släkting till både furst Mysjkin och John Steinbecks Lennie. Han framstår därmed som oförarglig, vilket tillåter att han rör sig fritt bland Kanas olika invånare och som läsaren därigenom lär känna; kaféägarinnan, bibliotekarien, bilmekanikern och hyresvärden, för att nämna några. Men snart börjar någon klottra ner Bachmonument och kyrkor, en varg anfaller paret Ringer, bomber börjar brisera i närområdet och folket vänds mot varann i den lilla staden. Snart försvinner också herr Köhler utan ett spår. Är det världens undergång som stundar likväl?
Oupphörlig ström av ord
Herscht 07769 är en roman som vindlar, de olika karaktärernas tal och tankar korsas i en komplex väv och intrigen växer i olika tidslager. På några sidor går ett år, inom Florian växer en Bachfanatiker fram och han slutar inte med sina brev till Merkel trots att hon aldrig svarar; hon bör ju förstå att Säkerhetsrådet måste lyssna till den store Johann Sebastian så att världen ska kunna räddas! Men det är inte bara Florian Herscht som bär på denna naivitet, faktum är att Bossen och maken Ringer, två karaktärer där motsättningarna blir som störst, också är enkelspårigt skildrade. Det är helt enligt Krasznahorkai avsikt. Ty hans skildring intar perspektivet hos en gud, en liten, förkrympt gud som blickar ut över sin förlorade flock, sina förtappade själar.
Krasznahorkai har skrivit en i många stycken fascinerande roman. Det är ett nyfascistiskt Europa i miniatyr han skildrar, den lilla människans tillkortakommanden och strävanden. Och som sagt, en roman som är svår att lägga ifrån sig.
Men i mitt tycke får denna flödande fantasi till slut inget fäste, den tycks mest bara fortsätta i en oupphörlig ström av ord och incidenter. Visserligen imponerande genomfört, men där hans tidigare romaner hade mer intensitet och mustighet, mer tyngd och ja, mer motstånd, består Herscht 07769 av för mycket naivitet, för mycket flöde. Den skulle ha mått bra av att stanna upp ibland. Den skulle ha mått bra av fler punkter än denna enda.
Därutöver har Herscht 07769 fått lite väl starka drag av en av Krasznahorkais förebilder, Thomas Bernhard. Förutom de långa meningarna, nå där ligger ändå Bernhard i lä, så tycks det som att den ungerska adepten sneglat på den österrikiska mästarens omtagningar, upprepningar och kursiveringar lite för närgånget. Det är en jämförelse som han, trots allt, inte riktigt mäktar med.
László Krasznahorkai:
Herscht 07769.
Översättning: Daniel Gustafsson.
Norstedts, 2023.
