Intellektuella och kroppsliga aptiter kittlades, dissekerades och kritiserades i två mångsidigt stimulerande internationella gästspel på Liikkeellä Marraskuussa-festivalen.
“Ce n’est pas un cassoulet.” Feijoada är en maträtt populär i de portugisisktalande delarna av världen, särskilt Brasilien där den hålls som en nationalrätt, laddad med ett visst symboliskt värde. Grytan med svarta bönor och griskött gjordes nämligen traditionellt av de sämre, överblivna bitarna och slaktresterna av grisen. Det var mat för fattiga och slavar som lagades av det som blev kvar då ägarna och de mer välbeställda hade plockat åt sig de finaste bitarna. Feijoada är fortfarande i dag en grundbult i specifikt det afrobrasilianska köket.
I Calixto Netos föreställning med samma namn tillagas feijoadan bokstavligen av en kock på scenen, och showen avslutas med att vi alla i publiken serveras en ångande portion av den tunga, fylliga maträtten, traditionellt garnerad med cuevo (ångad svartkål), farofa (rostad maniok) och apelsinskivor. Medan den förföriska doften sprider sig i scenutrymmet hinner vi reta vår aptit med musik, poesi och en föreläsning om det svarta Brasiliens historia och matens och musikens kulturella och traditionella betydelse som kulminerar i en uppsluppen dansfest.
Sticker hål på lusotropikal självgodhet
Trots att hans teorier aldrig lidit brist på motbevis så sätter den brasilianska sociologien Gilberto Freyres självförhärligande teorier om “lusotropikalism”, det vill säga att den portugisiska imperialismen och kolonialismen skulle ha varit mer egalitär och mindre rasistisk än andra europeiska varianter, fortfarande en viss prägel på Brasiliens nationella image. Det sista västerlandet som förbjöd slaveri framhålls i dag lätt och naivt som ett exempel på en “post-rasistisk” demokrati där etniska gränser lösts upp och historiens spöken skingrats i en glädjefylld multikulturell sambafest. Denna image fick i och för sig en rätt så rejäl törn då landets befolkning år 2018 med oroväckande entusiasm röstade den fascistiske ex-fallskärmsjägaren Jair Bolsonaro till president.
Som vi får höra i Calixto Netos spoken word-föredrag så har själva sambamusiken också en konfliktfylld historia. Den ansågs som billig, ofin “fulkultur” av den vita, portugisiskättade överklassen och blev rumsren och upphöjd till nationell symbol först efter att dess afrikanskinfluerade rytmer tonats ner och “tämjts” för att skapa den för en vit/västerländsk publik mer lättsmälta bossa novan. Genom sin historia har samban varit arbetarklassmusik och också fungerat som en kulturell knutpunkt för protester mot rasism, korruption och tyranniskt militärstyre. Neto har byggt upp sin föreställning kring samarbeten med lokala aktörer på alla de platser där han uppträder och förutom honom ser vi bland annat Geoffrey Erista (bekant från bland annat Asphodel Meadows på Hangö teaterträff 2022) och Konstuniversitetets studerande Edit Williams på scen.
Ett kärt återseende och en optimistisk avslutning
Förutom bordet där kocken Carolina Floria Castro småleende vaggar på höfterna medan hon hackar korv, bryner lök och rostar farofa utgörs salongens medelpunkt av en musikcirkel, en Roda, bemannad av ett gäng ypperliga och entusiastiska livemusiker som oändligt mer effektivt än något ljudband visar publiken vad samban egentligen handlar om. Rodan är bekant för mig från mina egna tonårs capoeirahobby, och då vi i publiken inbjuds att stiga upp och dansa och sjunga med så känns det som ett kärt återseende.
Matdoften och musiken blandas samman på ett magiskt sätt och skapar en oemotståndlig känsla av fest i luften. Trots att historiens tyngd vilar över föreställningen så avslutas den i en framåtblickande optimistisk anda: då Erista plötsligt dansar med en “Lula 2022”-tröja draperad över axlarna för att fira vänsterpresidenten Luis Ignacio Lula da Silvas färska revansch i det senaste valet där Bolsonaro fick se sig tillräckligt hårt besegrad för att måsta svälja sina tidigare fuskanklagelser och antydda kupphot, känner jag nästan en liten tår välla upp i ögonvrån.
Cherish Menzo dissekerar hiphop-estetiken
I Amsterdambaserade Cherish Menzos soloverk Jezebel står dansen och det fysiska också i fokus, men här är stämningen mindre varm och livsbejakande och mer kylig och aggressiv. Menzo undersöker konceptet “the Video Vixen”, den sexiga bakgrundsdansaren i rap, r’n’b- och hiphopmusikvideor från “MTV:s gyllene era” på 1990- och början av 2000-talet. I programbladets intervju säger Menzo bland annat att hon vill överbrygga den snobbigt artificiella klyftan mellan performancekonst och den mainstream-populärkultur som hennes generation (dit jag också tillhör) vuxit upp med. Detta är en inställning som jag entusiastiskt kan omfatta.
Menzo inleder föreställningen i en överdådig päls och tajta booty shorts i tuggummirosa latex. Till mina visuella favoritelement i föreställningen hör hur hon utnyttjar sina nästan decimeterlånga fejknaglar, metall-grillsen på sina tänder och den tjocka kakan av glitterläppstift på sina läppar för att utstuderat sudda ut gränsen mellan sexigt och groteskt i sin koreografi och videoinspelningen som projiceras på en skärm bakom henne. Greppet att ta en kommersialiserad, kommodifierad och glansigt paketerad idealbild av kvinnlig cis-heterosexighet och långsamt låta den förvandlas och övergå i någonting mörkare, mer absurt och Lynchianskt skrämmande genom att dekonstruera, överdriva och karikera utvalda element och detaljer känner jag igen från till exempel Glitchers The Porn Horror Musical från 2019.
Våldsam twerking framkallar sympatismärta
Menzo kryssar stöddigt kring scenen på en uppblingad liten cykel, och twerkar sedan så hårt att man hajar till i instinktiv sympatismärta då hennes skinkor smäller i golvet som boxningshandskar i en boxningssäck. Sen ålar hon in i en ballongaktigt uppsvullen one piece som får henne att likna en förgylld Michelinman, innan hon byter roll från objektifierad till objektifierare och börjar utstöta våldsamt misogyn raplyrik genom sin auto tune-distorterade mikrofon. Det är en brutal men samtidigt förunderligt befriande scen som stiligt lyfter fram och leker med de ställvis extremt motsägelsefulla beståndsdelar som fortfarande gör hiphop-kulturen till en av vår samtids mest fascinerande och ständigt evolverande.
Liikkeellä Marraskuussa-festivalen saknar ett officiellt svenskspråkigt namn, vilket har lett till en viss inkonsekvens i hur festivalens namn översätts och används i svenskspråkiga sammanhang. Hufvudstadsbladet har använt innehållstaggen “Dans i November” för sina texter, medan till exempel Helsingfors stads hemsida myhelsinki.fi använder den mot originalet närmare motsvarande översättningen “Rörelse i November” som också enligt mig och andra jag diskuterat saken med fungerar något bättre. Även om dansen var en viktig beståndsdel i båda verken jag såg kan jag nämligen konstatera att de gav gott om utrymme för också intellektuell eller känslomässig rörelse.
Foto: Raoul Gilibert, Otto Ekman, Bas de Brouwer
1 kommentar
Thank you for your kind words. Being part of Feijoada and share love in my fervent pots was a true honor !
Love and Spices, Chef Carolina