Absurda, drömlika sekvenser imponerar – men var blev kritiken av senkapitlismen?

av Rakel Similä

Det bedrägliga ljuset – och Glömskans epidemi tar avstamp i senkapitalismens blåa, oupphörliga ljus. 

När jag skriver det här är det alldeles mörkt utanför. Jag menar inte stadmörkt, utan mörktmörkt. Vi är på landet, min mamma, min bror och jag, och på vägen hem under en promenad hinner solen redan gå ned. Jag hade glömt hur kraftigt mörkret är, hur blind, rädd och samtidigt öppen det gör en. Här existerar fortfarande en nattvärld och en dagvärld. På andra platser är distinktionen närmast utsuddad. Istället är världen 24/7, den är nattöppen och genomlyst, vi är evigt uppkopplade och beredvilliga och det finns inte plats för drömmar, inte för irrspår och snart inte ens för sömn.

24/7-värld utplånar skuggorna

På Teater Universum spelas just nu Siriusteaterns och Liisa Pentti +Co gemensamma produktion Det bedrägliga ljuset – och Glömskans epidemi, som tar avstamp i detta ljusets övertagande av mörkret.

Ljuset är inte solens eller godhetens, utan det är stadens, varuhusets och telefonskärmens kalla, blåa ljus. Det är ljuset som håller konsumenten vaken. Regissören Liisa Pentti har tillsammans med de uppträdande inspirerats av konstvetaren och kritikern Jonathan Crarys bok 24/7: Late Capitalism and the End of Sleep, där han beskriver senkapitalismens intrång i livets alla porer, med den icke-produktiva sömnen som ett sista hinder.

I 24/7-världen är skuggor, skymningen och alternativa temporaliteter utplånade. ”Denna homogena nutid är ett resultat av det bedrägliga ljuset, som sträcker sig överallt och på så sätt tömmer världen på alla mysterier och allting okänt.” Förutom Crary har Pentti och kumpanerna i sin experimentella dansteater tagit intryck av Pina Bauschs klassiska koreografier Walzer (1982) och Ein Stück von Pina Bausch (1980). De kallar det för ”fantomteater”, vilket innebär att det inte är Bausch minutiöst kopierad som uppvisas, utan snarare kan konsthistorien skönjas som ett eko eller en skugga i verket.

Samtidiga scener

Dansarna är klädda i chockfärger, som för att väcka oss. Till en början är musiken ett slags brus, som att sitta i ett färdmedel, det är turbinen som hörs. Efterhand blir det livligare, rummet fylls av ballroom-snuttar. Ibland är ljudväxlingarna upphackade, nästan tvära. På golvet uppförs samtidiga scener som alternerar mellan att stödja varandra och skära sig mot varandra. De uppträdande dansar varligt vals, de springer och slänger sig mot väggen, de sätter sig ned och talar till oss. De tar fram en mikrofon och sjunger. De hasar längs väggen som sömngångare. En drar en annan i öronen och den andra ropar: ”Hårdare!”. Det är vimlande, oöverskådligt och underbart.

Stolarna är få och utspridda i salen på ett sätt som får skiljelinjen mellan åskådare och uppträdande att tunnas ut. Bausch är inspirerad av bland annat Brecht och föreställningen inspirerad av bland annat Bausch: den fjärde väggen blir något att töja ut och leka med. En av dansarna kravlar svettig och med ögonen slutna nästan upp i famnen på publiken, längtande efter beröring. En annan går pedagogiskt igenom koreografin hen är mitt uppe i, medan en tredje sätter sig ned för att berätta om inspirationskällan Pina Bausch, om hur hon och alla andra kedjeröker i varje film. ”Känt folk röker Kent” Metagreppet är ställvis kraftigt, men turligen nog inte tröttsamt (för det kan vara tröttsamt).

Allting bara pågår

Klassiska scener av Pina Bausch kan urskiljas, såsom den när en gång på gång faller och en annan tar emot. Hos Bausch är män och kvinnor och deras relationer av ett mer binärt, stereotypt slag – i varje fall till utstyrseln, inte alltid till själsdynamiken. I Det bedrägliga ljuset är könsuttrycken ändå mer mångfaldiga och rörliga. Relationerna dansarna emellan skiftar och precis som hos Bausch finns inga egentliga ”roller”. Inga runda karaktärer eller aristoteliska narrativa kurvor. Snarare kan man se hur vissa rörelsesekvenser upprepas i olika kroppar som ett slags förvridningar eller fortsättningar.  Allting bara pågår, är igång.

Jag tycker mycket om de absurda, drömlika segmenten, där föreställningen utvecklar sin alldeles egna logik. Som när en av de uppträdande valsar runt med en stol och en annan tränger sig på, frågar: ”Får jag lov?”. Efter lite om och men rycks stolen ur den första famnen och objektet får fortsätta sin vals i den andres armar.

Var är Crary?

Kardo Shiwan är graciös och gentil, Paul Holländer medryckande otymplig. Som helhet är ändå föreställningens rörelsespråk en aning ojämnt, och stundvis märker jag att jag längtar efter den totala känsla som kan skönjas i Bausch verk. Bausch utförde ett slags kopernikansk vändning inom danskonsten genom att hon började ställa dansarna frågor. Rörelserna var utvecklade i samspel med dansarna, de liksom kom ur dem, de var deras. I Det bedrägliga ljuset tycks det stundvis som att uttrycken halkar omkring på ytan av dansaren, som att de inte riktigt tillhör kroppen som föreställer dem.

Den starkaste kritiska poängen är ändå: jag såg Bausch, men jag såg inte lika mycket av Crary. Jag saknade Crary. Jag tycker att ensemblen kunde ha gjort mera av det 24/7-helvete som beskrivs i programbladet, av det omöjliga i att vara en levande människa i en sådan död miljö. Visst, som jag skrev tidigare, allting bara pågår. Någon tar lite slapphänt bilder med sin mobil och de ställvist förekommande speedade, repetetiva rörelserna är som tagna ur den ångestdröm som är internet. Flera möten dansarna emellan kunde även sägas vara överförda från 24/7-världen, då de egentligen inte verkar inträffa, fastän personerna står alldeles invid varandra.

Men kunde man inte ha gjort något ytterligare?  Kanske utnyttjat den dissociativa erfarenheten av att fångas upp av telefonen eller tv:n och via dem förflyttas till en plats utanför tiden, för att sedan abrupt återföras till tid och rum då någondera maskin slocknar? Hur konstig ter sig inte världen i sin absoluta materialitet och hur märklig verkar inte den figur som återspeglas av den svarta skärmen i dessa stunder? Eller kunde man ha accentuerat accelerationen? Visat upp hur individen inte hinner med maskinen, att detta inte är en maskin utvecklad för en individ? Kanske. Jag vet inte. För även om Det bedrägliga ljuset är levande i flera avseenden, levandegör den ändå inte riktigt den vakendröm den tagit sig i anspråk att fånga.

Siriusteatern: Det bedrägliga ljuset – och glömskans epidemi.
Koreograf och regissör: Liisa Pentti. Dansare: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Suvi Kemppainen, Meeri Lempiäinen, Marlon Moilanen, Corinne Mustonen, Paul Olin, Pinja Poropudas, Kardo Shiwan. Ljuddesign: Jouni Tauriainen. Ljusdesign: Ina Niemelä. Scenografi: Fabian Nyberg. Kostym: Siru Kosonen. Dramaturg: Titta Halinen.
Spelar fram till 15.12.

 

Bild: Uupi Tirronen

Lämna en kommentar