Hav, exil och återfödelse på Kärlek och anarki

833

Höjdpunkterna var många under Kärlek och anarki. Mio Lindman skriver om filmer som tänjer på gränserna för mediet men också film som alldeles lågmält arbetar med angelägna teman.

Nu har det redan gått två veckor sedan årets upplaga av filmfestivalen Kärlek och anarki avslutades. Jag har med andra ord hunnit smälta intrycken (20 filmer) och fundera på vad som verkligen hade något att komma med.

Dagarna med den underliga septembervärmen förflöt i ett flimmer av huvudstadens biografer. Orion, Regina, Engel. WHS, Kinopalatsi, Maxim, Rex. Vissa dagar är det så bråttom att jag är tvungen att redan under sluttexterna löpa till spårvagnen för att hinna med nästa visning. Det är ljuvt med festivalens rytm: de små promenaderna och de kontemplativa pauserna ute på stan, allt handlar om film och att kasta sig in i nya filmvärldar. 

En förmiddag upplever jag något jag trodde kunde hända enbart uppe i Sodankylä: en person hojtar något åt mig när jag störtar iväg på morgonkaffe i trakterna kring Glaspalatset innan första filmen för dagen. Va?, muttrar jag och tror att hen kanske inte riktar sig till mig. 

– Jo, jag har sett dig flera gånger under festivalen, så jag tänkte bara fråga vilka filmer du ska se idag?

Exilperspektiv

I det digra festivalutbudet försöker jag pricka in filmer jag troligen inte skulle stöta på i andra sammanhang, men tillåter mig också några undantag och snedsteg. 

Iranska The Siren, en animerad film som utspelar sig under kriget mellan Iran och Irak 1980, är definitivt inte ett sådant. Förloppet – bomber faller över hamnstaden Abadan, människor rusar iväg för att söka skydd, brorsan är vid fronten – skildras ur en tonårspojkes perspektiv. Fram växer en berättelse om mänsklighet och motstånd bland krigets fasor, om att vägra skjuta och vända ryggen mot uppdelningen i vänner och fiender. En förr i tiden hyllad sångerska, en grekisk fotograf och en armenisk präst minns och sörjer tiden innan revolutionen. Regissören Sepideh Farsi, vilket handlag med film hon har, använder animationens (designad av Zaven Najjar) och sagans stilisering för att nå fram till kärnan, grundkänslorna – och exilperspektivet smärtsamma nostalgi som filmen är insvept i. 

På tal om smärtsam nostalgi ser jag även svenska Motståndaren, vars huvudperson Iman (Payman Maadi) är brottare. Tillsammans med sin familj har han flytt från Iran på grund av rykten som spridits om honom. Familjen bor på flyktingförläggningar i norra Sverige. Iman börjar träna brottning med det lokala laget, men frun längtar tillbaka till Iran. Hon avskyr den hemmafru hon har förvandlats till. Regissören Milad Alami (som också skrivit manus) ger på ett inkännande sätt plats för relationen mellan brottarna och de komplexa känslor detta sammanhang, och bland dem en viss tilldragande individ, väcker hos Iman. Med undantag för några metaforer som lufsar genom filmen med tunga tassar är det en tajt berättelse med flera skikt.  

Exilberättelse med klara Kaurismäki- och Jarmuschvibbar är det frågan om i Fremont, regisserad av Babak Jalali och med underbara Anaita Wali Zada i rollen som Donya, afghansk migrant i USA. Donya arbetar på en liten manufaktur som tillverkar lyckokakor, när hon stiger i rang får hon till och med börja författa “aforismer”. I samma hus bor andra afghaner, de röker tillsammans, snackar skit. Ibland sticker hon sig in till en sylta där restaurangägaren kollar på afghanska såpor. Och så var det kärleken. Borde du inte skaffa dig en man, får Donya oupphörligen höra. En blind date leder till några scener vars vänliga deadpan på alla vis påminner om Kuolleet lehdet. Det går inte att ta miste på hjärtat i Fremont, och Jalalis blick för absurdas skönhet kan säkert bli ännu mera särpräglad i framtiden. 

På underbara WHS Teatteri Union visas samma dag Augure. som utspelar sig i Demokratiska Republiken Kongo. Regissören Baloji, som också är musiker, närmar sig genom sin film en familjs och ett lands sår genom myter, fantasi, musik, stämningar och synkretism. Det är sorg och främlingskap utifrån en utstött son (Marc Zinga) som levt i Belgien tillsammans med sin vita partner, en far som försvinner, en mor som också är utstött och en syster som kämpar med sitt. Därtill figurerar ett gatugäng med queera vibbar som med dans och ritualer försöker karva åt sig det som de ser som sitt. Magi och trolldom finns överallt, och fungerar både som ett sätt att förtrycka och stigmatisera men även att utöva motstånd. Och våldet, det spränger fram från många håll. Framför allt minns jag Yves-Marina Gnahoua i rollen som Mama Mujila. Baloji uppvisar en imponerande iver att arbeta med film som en oregerlig ström av associationer och tankar.

Blunda och se!

Blunda. Se genom ögonlocken. Lyssna. Genom mina slutna ögon ser jag ljus pulsera, färger. Gult, grönt, blått, rött. En brinnande kant. Kakafoni av ljud, mjukt sköljer den in i öronen, ett djur som gnäggar, bilar, vinden, människor. Lois Patiño vill i mitten av sin film Samsara – en text uppmanar tittaren att blunda – få tittaren att uppleva sig utkastad från sin kropp, på väg in i något annat, mellan två världar, som om vi håller på att födas på nytt. Innan den här helt abstrakta, men ändå konkreta och känslomässigt mörbultande, sekvens befinner vi oss bland buddhister i Laos och deras olika bestyr och ritualer. En av munkarna besöker en döende äldre kvinna och läser ur Den tibetanska dödsboken. Den sista delen av filmen placerar oss i Zanzibar bland kvinnor som plockar tång – en näring som hotas av klimatförändringarna – och i en familj som tagit sig an en liten getkilling. Jag är mycket tagen av filmen, som på papperet låter kitschigt motbjudande, och hur den genom bilderna, också de utsvävande, bottnar i en tanke om en gemensamhet bland allt som lever. Sekvensen med ljusen får mig att uppleva något bortom tid och rum, bortom särskilda känslor och stämningar, att kastas in i ett gränstillstånd. Filmen visas som en del av blocket Next level som innehåller verk som på olika sätt utmanar den konventionella filmens gränser. Det är just ett sådant block som gör att jag ägnar nästan två veckor av den vackraste hösttiden åt att sjunka ner i biografernas fåtöljer.

Också baskiska filmen 20000 Species of Bees om ett slags återfödelse. ”När jag dör, kan jag sen återfödas som flicka?” Det rör sig om ett familjedrama som jag nog å ena sidan är medveten om att följer en inkörd mall, filmfestivalernas rågbröd (familjekonflikter, landsbygd, vackra miljöer). Å andra sidan kan jag inte motstå det här, och skälet till det stavas Sofía Otero, som spelar åttaåringen som vantrivs med sitt namn och inte vill gå och simma med de andra barnen. Tematiken transbarn väcker hos en del våldsamt starka känslor. Sådana personer borde se Estibaliz Urresola Solagurens eftersinnande film. Den konkretiserar nämligen bland mycket annat en oförmåga hos flera av de vuxna att intressera sig för barnet och vad det går igenom. De sitter fast i sina egna svårigheter och angelägenheter. Åttaåringens mormor har en syster (Ane Gabarain, helt enkelt ljuvlig) som står för ett annorlunda förhållningssätt, nämligen kärleksfull, lyssnande uppmärksamhet. Just kontrasten mellan vuxna som är intrasslade i sina egna liv och denna äldre släkting som umgås med barnet på ett lugnt sätt är en av många rörande bitar i 20000 Species of Bees.

Det är dessutom en berättelse om namnens kraft, att genom att namn bli erkänd som den en är eller att använda ett namn som ett närmast våldsamt tillhygge. Ett sidospår påminner om hur den kristna traditionen också laddats med queer kraft. 

Kvarterskrogen blir sci-fi 

Återfödelsetemat tycktes hemsöka en rad filmer. Det tänker jag på när jag ser finländska indieproduktionen Palimpsest, vars utgångspunkt är två personer som deltar i ett experiment med genterapi. Tanken är att de ska leva i en sjukhusliknande omgivning tillsammans med andra i experimentet. En av dem, Tellervo (spelas av bland annat Krista Kosonen), vill fly den hon blivit, i filmens utgångsläge är hon 70+. ”Återfödelsen” betyder här möjligheten (hum hum) att starta på ny kula i en ny kropp, yngre och yngre. Regissören Hanna Västinsalo, och i synnerhet skådisarna som spelar Tellervo och de andra i olika åldrar (yngre och yngre), lyckas stundvis ge konturer åt en hisnande tankeövning. Tellervos flykt från både liv och ålderdom är kuslig, om än stundvis rätt förutsägbar. Filmens blandning av bekanta urbana miljöer – titta där är mitt favorithak Kalevan krouvi! – och sci-fi-elementen sitter ganska fint. 

Där Palimpsest är lite oslipad men ändå underhållande och mättad med riktiga frågeställningar är ungerska White Plastic Sky (regi: Tibor Bánóczki, Sarolta Szabó) platt fall. En visuellt slående berättelse om ett samhälle vars knappa resurser sätter gränser för det mänskliga – men tänkandet känns förvirrat och storvulet. Här har vi också ett exempel på samtida film där den manliga huvudrollsinnehavaren (Tamás Keresztes) är Hjälten som ska fixa allt för sin Kvinna som han släpar runt på bland olika typer av farofyllda situationer så att han mot alla odds ska rädda henne undan sig själv (undan en tidigarelagd ättestupa, jo sånt handlar det om här). White Plastic Sky lyckades med konststycket att både vara sövande och provocerande, fast inte på ett bra sätt.

Postkolonial kritik

Rakkautta & anarkiaa visade i år filmerna som nominerats till Nordiska rådets filmpris. Jag passade på och såg tre av dem. Förutom redan nämnda Motståndaren tog jag mig till kvartersbiografen i Hagalund för att ta del av Viften, danskt drama som utspelar sig 1848 på den danska kolonin St Croix. Slaverisystemet knakar i fogarna, men filmens huvudpersoner lever i en färggrann bubbla, man försöker intala sig att Danmark upprätthåller en balanserad och hållbar regim. Anna Neye spelar Anna Heegaard, den frigivna slaven som numera har egna slavar, en av dem hushållerskan Petrine (Sara Fanta Traore). Filmens maktkritik riktar sig bland annat mot idén om nordisk exceptionalism, att något kolonialistiskt våld aldrig smutsat ner nordiska händer. Att våldet åskådliggörs genom animationer som bryter upp filmen, samt genom skeenden utanför bild, är välfunnet (tänk, som kontrast, på den groteska 12 Years a Slave). Regissören Frederike Aspöck (som tilsammans med Neye var på plats i Hagalund) vågar använda sig av humor för att måla fram nordens alldeles egna kolonisatörer, samt de människor som blir indragna, som Heegaard, vars situation skildras genom spetsig och ibland hjärtskärande ironi. Viften lider ändå av att den lutar sig så mycket mot det ironiska att man bara stundvis inser det fruktansvärda som filmens rollfigurer lever i: här blir det för mycket av att konstruera eleganta och uttänkta scener som tenderar att förvandla det historiska materialet till ett “budskap”.

Den danska kolonialmakten kan också sägas skymta fram i grönländska Alanngut Killinganni, en frejdig diy-produktion som inte räds det kalkonaktiga. Här har vi en action- och spänningsfilm där man inte riktigt vet vem som är ond och vem som är god. Regissören Malik Kleist låter handlingen röra sig bland mytologi och sagor samtidigt som det vankas mord och hemskheter som fiskaren Tuuma (Angunnguaq Larsen) börjar nysta i när han får se ett par danska turister gå ett gruvligt öde till möte, något som väcker liv i otäcka minnen. Musiken dundrar och blodet sprutar som i vilken actionfilm som helst, samtidigt skymtar här kritik av turismens och livsformens miljöförstöring. Och interiörerna på politiet i Nuuk ser inte ut som i en film med Bruce Willis i huvudrollen. Rolig att se!

Havet, havet

Inför katalanska Creatura säger programansvariga på WHS Teatteri Unioni att en av årets stora trender i arthousefilmen är havet, att på ett immersivt sätt (ett annat modeord) låta tittaren betrakta havet och ta del av havets krafter. Creatura utforskar egentligen sexualitetens komplexa roll i våra liv, men havets närvaro i filmen är betydande: som det omslutande, oceaniska, ursprunget. Filmer om sexualitet råder det ju ingen brist på idag men den unga och helt klart begåvade regissören Elena Martin går inte in i att reducera sexualitet till något rent individuellt (identitet) utan dyker (just det, havet) ner i ett anknytningsperspektiv som skildrar sårbara relationer. Som film är Creatura rent tekniskt föga märkvärdig men förmågan att närma sig människors obekvämhet med varandra (ett sambo-par, såren mellan föräldrar och barn) är på pricken och gör intryck. Elena Martin spelar själv huvudrollen, och hon gör det genom att sätta allt på spel. 

I Helena Wittmanns Human Flowers of Flesh utspelar sig i långa sjok ombord på en seglats med en besättning som består av närmast anonyma kvinnor och män. Solblekta scener låter en försjunka i vågorna och ljusets växlingar, vattnet rör sig mot skrovet, block och rep knarrar. Eftersom jag var mycket tagen av Wittmanns Drift och eftersom hon inspirerats av en av mina favoritfilmer (Claire Denis’ Beau travail) parkerade jag mig förväntansfullt framför hennes nya verk. Snart kom jag dock på mig själv med att spela festivalbingo. Havet! Dans med pulserande techno! Utrotningshotade arter! Immersivitet! (Fast rutan ‘extravaganta sexscener’ förblev tom.) Wittmann är dragen till det gåtfulla. Human Flowers of Flesh lyckades i mitt tycke inte frammana mer än ett gäng suggestiva antydningar för antydningarnas skull. Mest irriterad blir jag på hur Légion étrangère, helt avkontextualiserad, plockas med i filmen som ännu en fascinerande antydning. Något djup i filmen hittar jag inte, när jag i salongen på Orion stampar uppför trapporna mot utgången känner jag mig helt enkelt lurad. 

Ceylans vidder

Gladare blev jag när jag fick konstatera att den turkiska regissören Nuri Bilge Ceylan fortsätter göra film som trollbinder och ifrågasätter. Och som innehåller ögonblick av svidande skönhet.

I huvudrollen i About Dry Grasses ser vi Deniz Celiloglu som spelar en lärare, Samet, i yngre medelåldern. Han vantrivs i sin tillvaro i en by nånstans i västra Anatolien. I skolan beter han sig opassande, mot de flesta är han arrogant – men enligt självbilden han odlar är han snäll och skötsam. I tre och en halv timme följer man med hans vilsna och i det oändliga snacksaliga interaktion med elever, kollegor och bybor. Intima och livliga samtal uppstår med en vänstersinnad kvinna han blir kär i – mest för att Kenan (Muölsab Akici) som han delar boende med också är intresserad av henne. 

Samets leda och självbedrägeri fungerar för denna tittare som en spegel, det går att känna igen sig i självbedrägeriet som pratet försöker täcka över. Han upplever sig sitta fast i sin livssituation, men framstår också som gnällig och självupptagen. Samtidigt berörs andra av honom: de blir irriterade, ibland rasande, men också intresserade, eftersom han gör saker efter eget huvud. I en klass för sig är 14-åriga Sevim (Ece Bagci, starkt skådespeleri) som har en liten crush på sin lärare, och han har å sin sida, huvudlös som han är, valt ut henne som en av sina favoriter – ett beteende från hans sida som straffar sig. Det finns en typ av förståelse mellan de här två, båda delar avskyn mot den egna situationen, och Ceylan beskriver detta ömsesidiga, ibland giftiga, erkännandet med bravur. Asymmetrin mellan den vuxne mannen och den mycket unga tjejen, går det inte att ta miste på. Helt o-ängsligt hanterar Ceylan sitt material som i de flesta filmskapares endimensionella ögon bara skulle framstå som en maktrelation. Och ja, psst, om ni ser filmen, det vankas också ett ögonblick som en Kiarostami eller en Makhmalbaf hade älskat.

Konstvärlden, från cynism till omsorg

Ruben Östlunds senare saker (som jag har svårt för) associerade jag till när jag såg Ádám Császi leka med nivåer av konstvärldens full-av-skit-het i Three Thousand Numbered Pieces. Ramen: en inbilsk teaterregissör i Berlin som skeppat dit en grupp romer från Ungern för att spela sig själva och sina liv. Filmens udd riktas mot konstverk och deras aningslösa publik som törstar efter att glo på utsatta grupper och deras lidande. Förvisso träffar många av pikarna rätt, för sånt här finns det massvis av. Men när filmen vadar i ironiska slängar om fiktion och autenticitet, i ett oändligt dekonstruerande, rubbar den ingenting, bara bekräftar. Klassiskt nog faller den i samma fälla som den beskriver, vilket väl är meningen med denna sortens makt- och konstkritik: hela frågeställningen om romers utsatthet blir något för publiken att gotta sig åt genom sin, som det heter på finlandssvenska, mukamas kritiska attityd, eller snarare: man ska vältra sig i sin egen “obekvämhet”. I några scener blixtrar den till, vreden, utan ironins studsmatta. “Och detta kallar du dekonstruktion??” Eller: “Brinn i helvetet, ditt vita as!” 

Med tanke just på alla dessa smått självgratulerande eller självplågande filmer om konst, för att inte tala om konstkritik, är jag lite skeptisk när jag sätter mig ner för att se Kelly Reichardts senaste film Showing Up som på flera olika sätt utgår från konstens värld. Men för mig räddas allt av att Reichardt inte intresserar sig för Geniet eller Konsten med stort K, hon verkar inte ute efter att riva ner någonting. 

Skulptören Lizzie stretar på i sin ateljé (som ligger i hennes garage) nånstans nära ett universitetscampus i Portland. Hennes verk är detaljrika och har spännande färger. Frågan om huruvida det är extraordinär konst lämnas därhän. (Cynthia Lahti heter för övrigt konstnären som gjort dem.) Snart är det dags för vernissage. Men så är det allt fanskap som kommer emellan. Kattmaten är slut, varmvattnet har pajat, brodern har flippat, småplikter på jobbet och annat som hon får på halsen. Lizzie ser härjad ut där hon lufsar fram i sina beiga kläder. Åt hyresvärden Jo, som också är konstnär, fräser hon om varmvattnet. Nå du betalar ju inte så mycket i hyra, muttrar den andra. Tempot är långsamt. Peter Bradshaw klagar i Guardian på att filmen är ’passionless’. Själv måste jag blinka bort tårarna när jag skulle navigera från Rex till Maxim efteråt. Det som berörde? Lizzie – Reichardts musa Michelle Williams – upplever sig konstant distraherad. Aldrig får hon vara ifred i sin ateljé. Samtidigt är det som hon krampaktigt tenderar att uppleva som en distraktion en del av en vardag där relationer växer fram, förändras, skapas. Ta bara Jo (Hong Chau, mångskiktad rollprestation): egentligen verkar de kunna bli hur goda vänner som helst. Problemet är inte distraktionen, utan nåt annat, och filmen påminner om de möjligheter som finns i allt det där som “kommer emellan”, livet utspelar sig “emellan”. Showing Up påminner om att konstnärens skapande inte kan extraheras från det vanliga livet med dess råddiga härvor av göromål och omsorg om. Och om det är någon som är ra på att skildra omsorg på film är det just, skulle jag säga, Kelly Reichardt.

Flytande oas på Seine

Nicolas Philbert (Att vara och att ha) har en sällsam förmåga att möta människor, att ta dem på allvar, att intressera sig för deras värld. I sin senaste dokumentär Sur l’Adamant besöker han ett allaktivitetshus i Paris – ett arkitektoniskt vackert bygge som flyter på Seine – för personer med psykiska problem. En öppenvårdsavdelning där terapi också handlar om kultur och utbildning. Och mänskliga relationer. Här kan man spela instrument, måla, laga mat, diskutera film. Allt är lågmält utan stora gester. Philbert låter olika människor komma till tals. En kvinna berättar om sin ensamhet, en annan talar om sina barn, en man beskriver sina konstprojekt. En person talar om det liv som hans mediciner möjliggör och vad som skulle vänta honom om han slutade ta dem. Och så följer vi med de olika aktiviteterna. Också kassan som räknas, hur beslut fattas, att se till att sämjan hålls. Det är en mjuk dokumentär (jag tänker ofta på Frederic Wiseman) som närmar sig personerna den skildrar som likar, något som också präglar samvaron ombord på Adamant. Men jämlikheten ifrågasätts också. Som då en deltagare vill leda en verksamhet, och flera ur centrets personal säger, uppenbart en smula ställda, att de ska fundera på saken, men att verksamheten alltid annars dras av dem som inte kommer till Adamant för terapi. Även om Adamant inte är en flytande utopi är det ett vitalt sammanhang som träder fram, där människor utan brådska får umgås och lära sig av varandra. Att scenerna verkligen är långa och dröjer vid samtal och aktiviteter ingjuter också tålamod i tittaren. Sur l’Adamant är en pärla till dokumentär att bära med sig för att påminna sig om vad jämlikhet kunde betyda, en beskrivning att ta avstamp från i ett samhälle som fortsättningsvis stigmatiserar sjuka.

 

Foto: Rakkautta & anarkiaa