Borderwork – A Visual Journey through Periphery Frontier Regions undersöker gränsregioner i Europa och i Israel. Ny Tid publicerar några av Lena Malms fotografier ur boken, samt några texter skrivna av antropologen Sarah Green.
Hebron är en stad delad i tu: den livliga palestinska delen och ödestaden på judiska sidan. Familjen som bjöd oss upp på sitt tak visade hur nära varandra de lever, rygg mot rygg, och pekade ut kulhål i vattentankar och nät över trappan, samt berättade om babyn som dog när en brandbomb slängdes in i deras hem. Foto: Lena Malm
Alla känner till historierna om Israel och dess gränser. Eller kanske inte, egentligen: det är en plats som är så invecklad, så tilltrasslad, så fylld av människor med så starka åsikter om så mycket, att det är svårt att få grepp om allt, att förstå någonting alls.
Förstås har alla hört om Västbanken, om Gazaremsan, om Jerusalem och Öst-Jerusalem, om Betlehem och Hebron och … idel bekanta namn, bibliska namn, namn från pressen, från tv, från internet; det är namn förmedlade av röster som skriker, högt, om orättvisor och faror och ytterligheter, om någonting.
I Hebron, inom de palestinska områdena, har de israeliska ockupanterna (settlers) byggt utbyggnader ovanför palestiniers hem och de slänger avfall och skräp in i det ’andra landet’ under dem. Soporna fångas upp i nät som palestinierna satt upp ovanför sina hem.
Gästarbetares barn. Vi besökte dagiset år 2012 då organisationen Israeli Children arbetade för att stoppa barn födda i Israel från att deporteras ”tillbaka” till sina föräldrars hemländer. Om man googlar finner man hastigt att inget förändrats, samma deporteringar, samma protester. Foto: Lena Malm
År 2010 beslöt regeringen att 1000 av dessa barn skulle skickas ”tillbaka” till sina föräldrars ursprungsländer. För barn som vuxit upp i Israel är innebörden i detta ”tillbaka” obegriplig.
En av de grymmaste konsekvenserna av hur Israel klassificerar vem som räknas som medborgare är att många av barnen till icke-judiska och icke-arabiska gästarbetare, som fötts under den tid gästarbetarna jobbat i Israel, barn som anser sig själva vara patriotiska israeler, inte har rätt att vistas i Israel. Det är olagligt för dessa arbetare att ha barn.
År 2010 beslöt regeringen att 1000 av dessa barn skulle skickas ”tillbaka” till sina föräldrars ursprungsländer. För barn som vuxit upp i Israel är innebörden i detta ”tillbaka” obegriplig. Men dessa tilltag har ofta misslyckats: migrantarbetarna har tillsammans med vissa av sina vänner hittat sätt att ta reda på när barnen är tänkta att deporteras.
Israels mur på Västbanken, d.v.s. West Bank Wall. Foto: Lena Malm
Aviva säger att hon fattar varför palestinska barn hatar judar så mycket; hon fattar: om deras föräldrar misshandlas för att de försöker korsa en väg för att nå sina olivodlingar, förstår hon bitterheten. Hon vill hindra att hennes egna barn ska reagera på samma sätt, men ibland är det motigt.
En gång när hennes son var sju ville han fira minnesdagen på sin skola. Det var en minnesdag för krigen, och dödsfallen, priset som måste betalas och ännu betalas för ett självständigt Israel. Den firas dagen före självständighetsdagen.
Aviva säger att hon fattar varför palestinska barn hatar judar så mycket; hon fattar: om deras föräldrar misshandlas för att de försöker korsa en väg för att nå sina olivodlingar, förstår hon bitterheten.
Aviva gillar egentligen inte firandet men hennes son insisterade; grupptryck betyder mycket när du är sju. Så hon gick dit med honom. Efter några minuter, säger Aviva, förstod sonen att allt handlade om krig och död och han började gråta och skrika på ett sätt Aviva sällan sett honom göra. Hon tog hem honom och försökte få honom att lugna ner sig. De följande tre veckorna kunde han inte sova, han grät och begärde att hans mamma skulle lova att det inte skulle bli mera död, flera krig. Det kunde hon inte försäkra honom om, men samtidigt ville hon att hennes son skulle sova, säger hon. Men hur skulle hon kunna göra det utan att berätta en lugnande historia om de goda och de onda, om vita hattar och svarta, och hur det goda alltid vinner?
Så hon lät honom gråta i tre veckor. Det skulle vara så mycket enklare att vara nationalist; det skulle vara så mycket enklare att leva i Israel om hon bara tog till sig retoriken och stretade på, om hon inte insisterade på att kalla de parallella vägarna ett apartheidsystem (vilket alltid irriterade hennes kolleger). Aviva kan inte göra så; hon måste tala ut. Och låta sin son gråta.
Bilderna och texterna, som är skrivna av antropologen Sarah Green, är tagna ur boken Borderwork – A Visual Journey through Periphery Frontier Regions. Den gavs ut 2013 i samband med avslutningen av ett fyraårigt akademiskt projekt som undersökte gränsregioner i Europa och Israel.
Lena Malm reste som fotograf runt med forskare i Lettland, Kosovo, Berlin, Cypern, Israel och Grekland. Den avslutande resan gjorde hon tillsammans med israelen Hani Zubida till Palestina, och det är hans partner Aviva Zelzer-Zubida (sociolog, arbetar med frågor kring judisk identitet i Israel och USA) som berättar om deras son i sista utdraget.
