Strålande sol, politiska ställningstaganden och väldigt mycket folk. Allt det rymdes i årets upplaga av Pori Jazz, Finlands äldsta jazzfestival.
Det var en absurd känsla att befinna sig i den soliga festivalbubblan samtidigt som mörka moln täckte den finländska politiken. Medan Pori Jazz-festivalen pågick diskuterades de rasistiska uttalanden Finlands finansminister och Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra skrivit i en nu nedlagd blogg. Föga förvånande, men ändå helt knäckande läsning som inte ens under sommarens festivalhöjdpunkt gick att släppa.
Gay cabaret med Sam Smith
En liten strimma av välbehövligt hopp gavs däremot av torsdagens huvudartister Sir Tom Jones. I sin låt “Talking Reality Television Blues”, som han släppte 2021, tar han ställning mot konservativa högervindar. Jag vet inte om Jones har koll på det politiska läget i Finland, men det var åtminstone ett välkommet inslag.
Jones valde i övrigt det mer nostalgiska spåret och spelade nästan alla sina största hits, däribland “It’s not unusual”, “Sexbomb” och “Delilah”. Jones är en säker artist som ser ut att höra hemma på scenen och vars röst fortfarande håller trots hans långa och intensiva karriär.
Sam Smith, fredagens höjdpunkt, bjöd in oss till det som hen kallar sin “gay cabaret” och jag accepterade inbjudan utan att blinka. Showen var genomtänkt, spännande och någonting som man sällan ser på de finländska scenerna. Med dramaturgisk eftertanke, många klädbyten och varm publikkontakt var Smiths konsert en upplevelse att minnas. Robbie Williams, som avslutade hela festivalen på lördagskvällen, drog fullt hus och hela 35 000 personer kom för att se honom sjunga sina största hits. Williams delade med sig av sina personliga erfarenheter, bland annat om mental hälsa, med bra balans mellan allvar och humor. En äkta underhållare! (Och ja, jag syftar på hans låt “Let me entertain you”, som han också spelade).
Hängiven publik
I fjolårets text kritiserade jag festivalens beslut att enbart ge män äran att avsluta konsertdagarna. I år såg paradplatserna alltså snäppet bättre ut med en icke-binär och två manliga artister. Kanske kan också en kvinna ansluta sig till huvudartisterna nästa år?
Sångaren och låtskrivaren Cat Burns uppträdde på huvudscenen på fredagen.
Två yngre, kvinnliga sångare och låtskrivare som äntrade varsin scen under fredagskvällen var brittiska Cat Burns och dansk-portugisiska Erika de Casier. Cat Burns, som tidigare öppnat för Ed Sheeran bland annat under en spelning på Olympiastadion i Helsingfors, skriver låtar som många kan relatera till. Den publik som samlades framför huvudscenen under framträdandet gav henne sin odelade uppmärksamhet. Hennes mest kända låt “Go” är en duett tillsammans med en av festivalens huvudartister, Sam Smith. Jag hade hoppats att få se Burns och Smith sjunga den tillsammans då chansen fanns, men tyvärr drog hon den ensam.
Erika de Casier, som inte bara skriver egna låtar men också delvis producerar dem, fick äran att avsluta OP-scenens fredagsprogram. OP-scenens publik verkade ha väntat på de Casier och hon hade många fans i den engagerade folkmassan.
Överlag fokuserades min festivalupplevelse i år till huvudscenen och OP-scenen. Lokkilava, som brukar bjuda på festivalens mest jazziga program, kändes av någon orsak långt borta. Kanske var OP-scenens och huvudscenens program så pass bra att Lokkilava inte riktigt lockade? En musiker ville jag däremot inte missa på jazzscenen, och det var chileanska tenorsaxofonisten Melissa Aldana, som spelade tillsammans med UMO Helsinki Jazz Orchestra under ledning av dirigent Ed Partyka på lördagskvällen. Grammynominerade Aldana hade en naturlig självsäkerhet både i sitt spelande och sitt sätt och fick sin tenorsaxofon att låta som det vackraste instrumentet någonsin.
Hög energinivå med Cimafunk
OP-scenens, och möjligen festivalens, största stjärna var afrokubanska Cimafunk. Enligt hans hemsida kommer artistnamnet dels från ordet cimarrón, som används för att beskriva kubaner med afrikansk härkomst som gjorde motstånd mot och flydde från slaveriet, och dels från stilen på hans musik, som präglas av klassiska kubanska rytmer med influenser från funk, afrobeat och hiphop. Energinivån var hög från första stund och Cimafunk med band spred en musik- och dansglädje som sällan upplevs. Den annars ganska stillastående publiken kunde inte motstå de medryckande rytmerna och dansade loss hela framträdandet igenom. Hans senaste album, El Alimento, fick i år en Grammynominering för Best Latin, Rock or Alternative Album och är väl värt lyssningstiden.
I Almas framträdande rymdes många känslor, allt från glädjeyra till frustration.
Den finländska popstjärnan och internationellt kända musikern och låtskrivaren Alma stod för ett av mina topp tre favoritframträdanden under årets festival. Förutom att bjuda på bra musik hade Alma nära till skratt, hon dansade och hoppade på scenen med hög energinivå och gav publiken en riktig serotoninboost. I musiksammanhang ryms många känslor och strax efter att hon sjungit klart sin låt “Dreaming” utbrast hon ”Kaatakaa nyt vittu se hallitus!” (fritt översatt till “fäll den jävla regeringen nu”). Strax innan hon gick av scenen, till de sista tonerna av hennes kanske största hit “Chasing highs”, kom slutklämmen ”Älkää vittu antako vihan voittaa.” Och just då kändes det som att vi kanske inte kommer att låta hatet vinna.
Foto: Azra Arnautović
