Blaue Fraus BFCK stämmer till eftertanke: hur ser det ut då kulturen kommersialiseras?
På en kulen, blåsig och öde gata i södra Helsingfors uppstår under 72 timmar i sträck BFCK i en stenfotslokal. Platsen och stämningen ligger långt ifrån Kampens kommerscirkus. Det är en ex-butik vi köar till. Det kunde vara en lyxfrissa, ett minimalistiskt tavelgalleri eller en designboutique. Denna gång ska vi få uppleva en föreställning här.
Det är inte bara att gå in hur som helst. Vi ska bli godkända och antagna så vi blir personligen omhändertagna redan ute på gatan, sedan får vi var sin personliga assistent som tar hand om oss under föreställningen. Men först en intervju om bland annat hur mycket pengar man lägger på upplevelser per år.
Idag har de flesta av oss blivit skolade till goda konsumenter. Om man tänker på hur mycket tid folk tillbringar i butiker (inklusive webbshoppar) och köpcentrum ser man att hungern att få köpa och äga är enorm. Men gäller detta bara varor eller kan det överföras på kulturprodukter? Det är en av frågorna som BFCK ställer oss. De vill också ifrågasätta vårt sätt att värdera precis allting i pengar allena: också kultur, människan och planeten.
Väl inne i butiken BFCK sugs vi in i en utsökt miljö där allt går i svart och vitt, musiken lullar oss in i ett behagligt okritiskt tillstånd och alla föremål runt oss bär BFCK-logon. De utsökt klädda assistenterna i vita, stärkta skjortor presenterar BFCK-produktfamiljen utstuderat långsamt. Monotont vänligt men samtidigt kyligt. Här får vi en konsumtionsupplevelse av det lyxigaste slaget där allt presenteras personligen bara för dig — även notan.
Alla konstområden får någon form av understöd i vårt land. Om staten, staden eller någon annan instans inte vill eller kan stöda konstnärerna som producerar våra kulturupplevelser, hur mycket är vi villiga att spendera på en konstupplevelse ur egen ficka? Är det tiotals, hundratals eller tusentals euron? I BFCK är det billigaste du kan köpa ett vykort för 30 euro medan de större brändade föremålen kostar absurda summor. Om marknadsekonomins lagar ska överföras på en teaterföreställning kan oväntade saker hända.
Blaue Fraus BFCK är en trimmad produkt som i interaktionen med publiken på ett oväntat sätt också avslöjar saker om oss åskådare. En konstig önskan att få vara med i ”klubben” (här alltså BFCK-klubben) infinner sig. Också jag vill bli accepterad som kund här. Också jag vill kunna köpa något i denna exklusiva miljö. Det må sedan vara en svartmålad råtta eller en espressokokare i samma obsidian black-nyans. Produkterna och deras namn upprepas gång på gång i maklig takt. Är det inte just så vi dagligen manipuleras av den överallt närvarande reklamen?
Skådespelarna Joanna Wingren, Sonja Ahlfors och Carl Knif leker skickligt med oss i publiken och många flera möjligheter i denna interaktion gluttar fram.
Den första timmen/föreställningen av 72 är kontrollerad och slipad. För att se vart föreställningen som helhet tar vägen, hur trötthet och olika åskådare påverkar den (om alls?) borde man se den flera gånger.
Blaue Frau har redan länge varit något av en ljusfläck på huvudstadens teaterkarta. Genom att modigt testa vad allt teater kan vara, genom att ifrågasätta, genom att ofta erbjuda kritik och underlag för tankar att ta med sig hem, går de vidare sin egen väg. Det fortsatta samarbetet (efter RAVE 2016) med koreografen Carl Knif är lyckat och har byggt djup, rytm och tredimensionalitet i experimenten.
Maratonprojektet BFCK hör till det roligaste jag varit med om på länge. Och inte bara det roligaste — utan också mest stimulerande och kittlande tankeväckande.
Blaue frau: BFCK
Koncept och koreografi: Carl Knif. Dramaturgi & text: Sonja Ahlfors, Carl Knif, Joanna Wingren. Performers: Sonja Ahlfors, Carl Knif, Joanna Wingren. Scenografi: Johan Isaksson. Kostym: Jere Vilo. Ljud: Iida Hägglund. Makeup & hår: Nina Vuori. Ljus: Elli Kujansuu. Doft: Hilda Kozári. Spelade 2-5.3 2024 i Helsingfors.
Foto: Liina Aalto-Setälä
