En kvinna besöker en man på ett mentalsjukhus och får skjuts dit och hem av en skum individ som kanske är kriminell, kanske arbetar med nationell säkerhet och övervakning, kanske både och. Under berättelsens gång hinner både gröt och den karelska identiteten avhandlas. En flicka tillbringar tid hos sin mormor som en gång i tiden kom från en annan plats och därför har brytning och kors hemma hos sig. Där ser det annorlunda ut än vad flickan är van vid. En annan kvinna förföljer i hemlighet sin chef, och ytterligare en stiger i land i en främmande hamnstad efter att (tillfälligt eller permanent) ha lämnat sin man och sin funktionshindrade dotter.
Lida Starodubtseva, som själv kommer från ryska Karelen men sedan många år är bosatt i Sverige, skriver i sin debut om kvinnor och flickor i Karelen som rör sig över och kring gränser.
En oändligt lång vår kan både läsas som en samling noveller och som en löst sammanhållen roman. Vissa gestalter dyker upp flera gånger, men i stort är bokens kapitel fristående från varandra. Inte heller som noveller betraktade är de helt lätta att följa. De har inga tydliga intriger och berättarstrukturen är uppbruten. Istället består de av skärvor av liv där stämning och atmosfär är det centrala.
Starodubtseva reproducerar på sätt och vis den lite mystifierande och exotistiska bild av Karelen som finns åtminstone i Sverige genom att inte namnge platser utan bara skriva ”staden” och ”landet” om de olika språk och städer som berättelsen rör sig genom och därmed skapa en känsla av saga. Otydliga konturer och ett visst förfrämligande genomsyrar också skildringarna av flickorna och kvinnorna i romanen. Det är inte bara oklart var de är, utan också vart de är på väg och vad som driver dem.
Ibland blir jag som läsare frustrerad över hur svårforcerade dörrarna in i Starodubtsevas berättelser är. Men stor uppmärksamhet fästs samtidigt vid det konkreta och kroppsliga i tillvaron. Som ostyrigt hår i en hårklämma, en kopp slaskig wiener melange från kontorets kaffeautomat, eller en mormors dubbelhaka. Det är när författaren på detta sätt håller ett förstoringsglas mot tillvaron som boken är som starkast.
Som i ”Min mormor är utomjording” där hon med perfekt gehör gestaltar hur det känns att vara ett barn, i de vuxnas obegripliga värld och i sin egen lilla. Hur mormoderns dubbelhaka rör sig på ett nästan skrämmande sätt och förvirringen som barnet känner när hennes egen mamma kallar mormodern för ”mamma”. En historia som kanske är sårig i både kollektiv och personlig bemärkelse gör sig påmind i mormoderns brytning och främmande kors. Någonstans finns ett krig och en migration från den finska till den sovjetiska sidan av Karelen. Men ”Min mormor är en utomjording” är lika mycket en berättelse om att vara barn i mötet med en äldre människa som känns främmande, och kanske lite otäck, bara genom att vara gammal, ha en gammal kropp och höra hemma i en gammal tid.
Enda gången Starodubtseva kommer nära att vara övertydlig är i berättelsen om en av allt att döma rysk flicka och hennes finska och polska låtsasvänner som utvecklas till en allegori över Rysslands minst sagt komplicerade relation till dessa länder.
I övrigt är En oändligt lång vår en egensinnig och mogen bok av en debutant som redan har hittat och finkalibrerat sin röst.
Lida Starodubtseva:
En oändligt lång vår.
Nirstedt/ Litteratur, 2023.
