Ansa Kaalamas reseskildring påminner om vad det betyder att äga ett europeiskt pass.
Jag håller i min hand en reseskildring som sträcker sig från franska Calais slum med papperslösa till Afghanistan och vidare till de kurdiska delarna av Turkiet och även Syrien vid tiden för IS invasion av Kobane.
Titeln på Ansa Kaalamas bok, Yön siipiväli, kan kanske översättas som ”nattens spännvidd”. Jag förstår inte riktigt vad det betyder, men det låter vackert och poetiskt. Efter titeln står det ”Matkalla raja-aitojen maailmassa”, på resa i gränsstängslens värld. Boken är en reseskildring med inslag av fakta och källhänvisningar, och ibland hittar vi mörka bilder frammanade av Kaalama själv som ger ett lite kusligt intryck. Boken är svår att kategorisera, vilket jag inte har något emot.
Från Lappland till tältbyar i Calais
Boken börjar med ett preludium, alkusoitto. Jag tänker på världens begynnelse och orgelspel i kyrkan före gudstjänst i en österbottnisk lutheransk kyrka. Men inledningen till boken börjar i ett kallt Lappland. Bokens jag, som är musiker, funderar på flyttfåglar, och på en fågel som ringmärkts i Finland men som dött i Afghanistan. En fågel som flyttar sig över de gränser som människan upprättat, men som dödats av en kula, skapad av människan. Det bådar kanske inte så gott för det som ska komma i boken, tänker jag.
Genom hela boken går författarens tankar tillbaka till Lappland, ett Lappland där författaren vuxit upp och där hon befinner sig när boken skrivs. Man kan fråga sig om även Lappland kan beskrivas som ett gränsland likt Europas sydliga gräns, eller kommer att bli?
Boken går vidare och landar i Afghanistan, där en lång vit kvinna anländer med bil till något hon inte alls har en aning om vad det är, men dit vill hon. Kaalama är klädd i islamsk klädsel köpt i Iran, och funderar på sin egen roll som någon som har möjlighet att resa. Man kan inte annat än att undra vad hon gör där. Varför har hon åkt dit och inte tillbaka till Lappland, där det varken finns talibankrigare eller amerikanska militärer, eller vita FN-jeepar som man tydligen bör akta sig för eftersom de utgör ett mål för självmordsbombare.
Vi får strax svaret; snart befinner vi oss i Calais, några år före 2015 och den så kallade flyktingvågen.
Författaren lever tillsammans med de papperslösa och dokumenterar polisvåld och dricker te med slummens invånare. Hon lever i tältbyar med personer som försöker ta sig över till Storbritannien för att kunna leva ett liv i fred och säkerhet. Hon beskriver det extrema polisvåld hon ser, maffia som verkar i slummen och de olika människorna hon lever och bor med, unga pojkar som ideligen försöker gömma sig under långtradare och som ibland faller ner och krossas. Hon möter vänliga människor och en del som förlorat hoppet när de tvingats leva under omänskliga förhållanden.
Många former av rädsla
Det är en blandad beskrivning av medmänsklighet utan att romantisera eller göra saker vackrare än de är. Boken innehåller även en dos politisk analys av ett rasistiskt system som är lagligt i Europa och feministiska tankar om att arbeta tillsammans med andra kvinnor. Författaren delger också läsaren de problem hon stöter på i ett patriarkalt system som verkar på de flesta ställen i världen på olika sätt.
I Calais inser Kaalama att hon vill åka till Afghanistan, en resa som hon också inleder genom att stiga på en långtradare där och då i Calais. Hennes afghanska vänner avråder henne från denna galenskap, men ger henne samtidigt adresser och kontakter till sina familjer med kära hälsningar hem.
Vistelsen i Afghanistan är lite svår att förstå för mig, delvis för att beskrivningen hoppar lite fram och tillbaka. Jag är osäker på vilken stad eller ställe vi befinner oss i och om tiden förflyter snabbt eller långsamt. Kanske är det avsett att vara så också, för i slutet av episoden om Afghanistan beskriver Kaalama hur hon är mycket sjuk och hur det är svårt för henne mentalt. Hon bor hos vänliga människor och förutom självmordsbombningar och oro för att det ska få konsekvenser för dem dessa människor att hon är där, är hon rädd för att själv kidnappas. Trots det träffar hon vänner på stan, går på utflykter och bröllop, och deltar i det vardagliga livets sysslor.
Många tankar handlar om pass och privilegiet att kunna resa, och tankar kring dem som utan pass tagit sig över gränser till Calais för att hitta ett bättre liv. Märkt av oro, rädsla och sjukdom tvingas Kaalama åka från Afghanistan.
Kobane och Rojava
När jag som läsare tycker att det nu nog är dags att åka till ett fredligt Finland anländer författaren istället till östra Turkiet, där hon tillsammans med sitt resesällskap – en man som inte tar över alla samtal med alla som kommer emot utan som mot förmodan klarar av att resa tillsammans med en kvinna – hör om ISIS.
Under den tid författaren varit i Afghanistan och inte följt med nyheterna, har IS tagit över Mosul i Irak och har börjat attackera Kobane i Syrien, på gränsen till Turkiet. Kobane är idag känt för att de kurdiska styrkorna, med hjälp av USA, där besegrade IS i en kamp om liv, demokrati och kvinnors frihet.
Kaalama, som antyder anarkistiska sympatier och politisk analys, har hört talas om Rojava, det av det kurdiska partiet HDP ledda demokratiska projektet i Norra Syrien där kvinnors frihet ställts högt på agendan.
Vi kan med andra ord gissa oss till hur det går sen. På nästa sida är författaren i gränsstaden till Syriska Kobane, i Suruc. Hur ska det nu gå, sitter läsaren och tänker samtidigt som hon inte kan släppa taget om boken.
När ondskan blir vardag
Mina tankar om boken är många, jag är berörd och tänker att den är dagsaktuell. Det är en kvinna med finskt pass (fast hennes kön inte alltid är helt bestämt, skriver hon) som rest och arbetat på det här sättet. Hon poängterar fascismens återkomst genom våldet, ondskan och avhumaniserandet av människor – genom att upprätta gränser, genom en laglös polis i Europa.
Kaalama beskriver det privilegium det för med sig att hon har ett pass, och de facto kan resa, när många inte kan.
Boken är dagsaktuell även när Kaalama refererar till Hannah Arendt och beskriver sin upplevelse av att ondskan blir vardag. Hon beskriver även på plats Turkiets roll i uppkomsten av IS, hur journalister dödas och fängslas när de dokumenterat och publicerat Turkiets stöd till terrorgruppen. Mina tankar går till det Finland som nyss gått med i NATO, och som nu samarbetar med Turkiet.
Berättelse kantad av sorg
Kaalamas resor kantas dock även av kärlek, vänskap, längtan, äventyrslust och våld, mindre riktat mot henne och mer mot de människor hon lever med – personer som inte har ett europeiskt pass och som flytt undan krig.
Den melankoliska inledningen på boken med den döda fågeln sätter en prägel av sorg på allt som sker, men det är ändå inte en sorglig bok. Boken är, förutom spännande och politisk, också mycket poetisk. Vi åker ideligen tillbaka till Lappland och till snölandskapen. Strapatserna utomlands ackompanjeras av sånger, lokala och finska. Kaalama träffar andra musiker från Afghanistan och hon hör om en musiker från Kobane som hoppats kunna fånga europeiska hjärtan med sin sång och sin musik.
Det är en läsvärd bok att ta del av en mörk höstkväll i Finland, när vi ser fascistiska partier ta makten och andra partier möjliggöra deras agenda.
Ansa Kaalama:
Yön siipiväli.
Tuuma, 2022.
